Vad ska jag göra för att få min partners barn att acceptera mig?

Publicerat i DN 17 november 2014

Fråga: För ungefär ett år sedan började jag träffa en man som har en dotter från en tidigare relation. Det dröjde några månader innan jag fick träffa dottern och det verkade gå bra. Men nu har både vi och dotterns mamma märkt ett beteende hos dottern som jag undrar över hur man kan tackla.

Dotterns humör svänger från att vara jätteglad och överlycklig när pappan berättar att jag ska komma över helgen, till att vara sur, elak och ifrågasättande. Ett tag kunde varken jag eller föräldrarna knappt öppna munnen innan hon skulle säga emot. Det kunde vara alltifrån hur man uttalade saker (jag är stockholmare och hon från en annan ort) till att hon skulle plocka undan efter sig. Detta var särskilt riktat mot mig, men även i mindre utsträckning mot hennes biologiska föräldrar.

Hon blir arg om jag och pappan pussas eller håller handen och hon försöker ofta ”tränga” sig emellan oss när vi sitter bredvid varandra. Vi försöker att inte kela lika mycket när hon är i närheten och försöker till och med gå undan för att ”stjäla” oss en puss. Men då blir hon ändå arg då hon säger att hon ”hör” oss.

Hon kan till exempel också bli arg för att vi inte pratar med henne i bilen, fast hon strax innan inte svarat när vi försökt. Eller så blir hon arg för en sådan enkel sak som att jag ber pappan räcka mig något och inte ber henne.

Ibland blir hon arg utan att vi ens vet vad det beror på. Ofta säger hon att vi inte bryr oss om henne eller inte vill göra saker som hon vill göra. Detta kan komma fast vi exempelvis varit på Gröna Lund hela dagen för hennes skull. På sista tiden har till och med hennes kompisar börjat notera hennes beteende och påpekat det för henne flera gånger.

Jag kan också tillägga att pappan och mamman har olika åsikter om mycket och inte direkt pratar med varandra om saker och ting.

Hur ska jag göra för att tackla detta? Jag försöker hålla en låg profil utan för den skull bli osynlig.

Svar: Tack för ditt brev. Jag har svarat på frågor om barn till skilda föräldrar tidigare, men de har handlat om andra slags svårigheter. Det problem som du tar upp tror jag är bland det vanligaste och något som jag ofta stöter på i mitt arbete som psykolog.

Även om vissa barn ganska snabbt kan acceptera och uppskatta att en förälder träffar en ny partner, är det en större utmaning för många. Därför får man vara beredd på att bli avvisad och försöka att inte ta det personligt. Att vara medveten om det tror jag är grundläggande när man inleder en relation med någon som har barn. Du verkar vara uppmärksam på detta, men jag vet att många underskattar hur lång tid ett barn kan behöva för att släppa in en ny person i familjen. Du har träffat pappan i ett år och dottern ett drygt halvår. Dessutom förstår jag att ni inte bor tillsammans. En förklaring till problemet kan alltså vara att dottern på ett ganska normalt sätt håller på att bearbeta att hennes pappa har träffat en ny partner. I så fall är det bara att ha tålamod.

Samtidigt tar du upp några saker som tyder på att det kan vara tuffare än vanligt för er, som exempelvis att kompisarna har reagerat på hennes beteende. Frågan är i så fall om du kan göra något mer än att bara ha tålamod. Jag ska ta upp några möjliga orsaker till problemet och resonera om vad du kan göra.

För det första skriver du att kommunikationen mellan mamman och pappan är dålig, vilket brukar försvåra på flera sätt. Inte minst kan det bli en lojalitetskonflikt för dottern. Om hon skulle acceptera dig fullt ut kanske hon upplever det som ett svek mot mamman. Det kan också förklara att hon pendlar i humöret och i relationen till dig. Om hon i ena stunden närmar sig dig, får hon i nästa stund dåligt samvete och tar tvärt avstånd.

Detta kan också förklara varför många barn reagerar negativt när en ny partner är alltför angelägen om att komma nära eller bli vän.

En avgörande fråga är förstås också vad som hände i samband med skilsmässan och hur föräldrarna förhåller sig till den i dag. Om mamman exempelvis känner sig övergiven ligger det nära till hands att dottern tar hennes parti och ser dig som en inkräktare.

Om dottern upplever situationen på detta sätt finns det ännu större anledning till att ligga lågt. Utmaningen är att göra det utan att dottern upplever dig som avvisande eller ointresserad.

Du måste alltså försöka fortsätta att vara tillgänglig och lagom intresserad av kontakt, även när hon nyligen har avvisat dig. Ju mer du kan förstå orsakerna till hennes beteende, desto lättare kommer det att vara att inte ta hennes beteende personligt. Då blir det också lättare för dig att vända andra kinden till.

Sedan önskar man förstås att hennes mamma aktivt kunde uppmuntra henne att ge dig en chans, för att lindra eventuella skuldkänslor som dottern kan ha över att närma sig dig.

En annan möjlig orsak till problemen är att dottern är svartsjuk, vilket verkar ganska uppenbart genom hennes sätt att reagera när du och hennes pappa är nära varandra. Är hon rädd för att du ska ta pappan ifrån henne? Hon har varit med om en separation – innebär detta ytterligare en?

Jag vet inte hur gammal dottern är, men att döma av ditt brev gissar jag att hon är i skolåldern eller tidiga tonåren. En studie om skilsmässor visade att barn i den åldern hade särskilt svårt att acceptera att deras föräldrar träffade en ny partner – i synnerhet döttrarna. Ju bättre relationen var mellan föräldern och den nya partnern, desto mer agerade döttrarna ut. Forskarna tolkade resultaten i ljuset av att flickor kommer tidigare i puberteten och att det blir särskilt konfliktfyllt att se sin förälder i en ny kärleksrelation samtidigt som sådana känslor och relationer blir mer aktuella för barnet självt.

Ska ni alltså dölja er kärlek? Tidigt i en ny relation bör man förstås gå försiktigt fram. Som sagt är ni kanske fortfarande i den fasen, men om dottern fortsätter att reagera negativt framöver gäller det att inte anpassa sig för mycket. Om du och hennes pappa fortsätter att vara tillsammans är det något hon måste lära sig att leva med. Att smussla eller anpassa er efter hennes reaktioner blir i så fall att göra henne en björntjänst. Även om hon reagerar starkt inledningsvis kommer hon att ha lättare att acceptera ert förhållande om ni står för det. Ett villkor är förstås att pappan samtidigt fortsätter att vara lika mycket närvarande och kärleksfull i relationen till henne. Med tiden kan det stilla hennes eventuella farhågor om att förlora honom.

En sak jag undrar när jag läser ditt brev är vad du tycker om dottern. Jag har full förståelse för om du har blandade känslor. Det är inte lätt att hela tiden bli avvisad och vända andra kinden till. Samtidigt vill du förstås få en bra relation till henne, särskilt om du och pappan flyttar ihop så småningom.

Ett stort problem för styvföräldrar är andras och egna förväntningar på en kärleksfull relation till styvbarnen. Du och dottern kanske kommer att få en nära relation – eller kanske inte. Just nu kanske ni får nöja er med ambitionen att lära känna varandra, så får ni se vad framtiden bjuder.
Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *