Vad ska jag göra när sexåringen hotar med att ta livet av sig?

Publicerat i DN 17 mars 2014

Fråga: Hej Martin,

Jag har en son på sex och ett halvt år som ibland reagerar på tillsägelser, avvisanden och förmaningar genom att ställa sig vid fönstret och säga sig vilja hoppa ut. Vi bor i en lägenhet på fjärde våningen och har givetvis barnsäkra lås på fönstren, men ibland står han och fipplar på de där låsen, skriker och säger att han bara vill dö. Som du fattar går mitt hjärta sönder vid sådana situationer, och det är väldigt svårt att veta hur jag ska agera.

Givetvis har jag försökt att prata, fråga om han verkligen förstår vad det innebär att falla fyra våningar ner, resonera kring hur han tänker om döden, ja du fattar. Jag försöker att hålla mig lugn, även om det är svårt att dölja den bottenlösa förtvivlan jag känner när mitt barn säger sig vilja dö. Jag upplever inte att pratandet har varit särskilt framgångsrikt, så antagligen har jag inte sagt rätt saker.

Eftersom jag förstår att det är min förtvivlan han vill åt har jag också försökt med lite andra strategier ibland: låtsas oberörd, ignorera, försökt att skämta bort osv, men det funkar inte så bra för mig. Jag brukar alltid vara mig själv inför barnen, visa hur jag känner, säga vad jag tycker och så vidare. Jag har ingen ”mammaroll” som jag kliver in i när jag är med dem, utan jag är den jag är, och de känner mig rätt bra vid det här laget. Alltså är jag för det mesta förtvivlad när han står där vid fönstret, jag är arg och provocerad, jag försöker förstå och tala till rätta och resonera. Det enda jag hittills inte gjort är att ge efter i sakfrågan, situationens själva uppkomst, exempelvis att få spela dataspel utanför de tider som vi bestämt.

Han pratar aldrig annars om döden, döden är inget som finns med i några dataspel eller rollekar som han sysslar med. Familjen har inte haft några dödsfall och saker som självmord har vi inte ens pratat om, så jag förstår inte riktigt var han plockat upp själva grejen att vilja dö. Varken jag eller hans andra förälder är särskilt oroliga av oss, överbeskyddande eller överdrivet måna om barnens hälsa. Vi har inga friliggande nerver som barnen har att spela på, utan är rätt så coola och låter barnen vara självständiga och ganska fria av sig.

Jag känner igen beteendet ”se vad illa du gjorde mig, nu tar jag livet av mig” från ett förhållande jag hade med en psykiskt störd person för länge sedan (som verkligen skadade sig själv många gånger), och jag är rädd att beteendet ska utvecklas till en sorts reflex, ett sätt att agera på kränkningar. Det är ju onekligen ett sätt att skapa uppmärksamhet och drama med sig själv i centrum.

Vi har tre barn och ger alla ungefär lika mycket uppmärksamhet och omsorg. De flesta i familjen är sams för det mesta, vi lever inget ekorren-i-hjulet-liv med hets och stress utan har förhållandevis mycket tid för våra barn, vi lyssnar och är lyhörda och tar dem på allvar. Det finns ingen ”jobbig grej” i familjen som han reagerar mot, vad jag kan se. Så: hur ska jag göra i den konkreta situationen, när han står där och vill hoppa? Även om han inte har för avsikt att dö (det tror jag inte en sexåring kan ha) så kan ju ett fönster vara öppet någon gång, eller så kan han få för sig samma sak i andra, farligare, sammanhang. Ibland (efter något gräl) har han demonstrativt ställt sig ytterst på trottoarkanten till den oerhört trafikerade gata vi dagligen går över på vägen från skolan.

Detta har genererat morrande och mycket grundliga tillsägelser från min sida, och när jag tagit upp det efteråt när det lugnat sig har han varit mycket avvisande och inte gett några ytterligare förklaringar.

Vad ska jag göra?

Förtvivlad mamma

Svar: Jag förstår att du blir förtvivlad när detta händer! Som förälder är det svårt att tänka sig något värre än att ens barn hotar med att ta sitt liv. Jag blev därför berörd av ditt brev och dina kloka tankar. Du besvarar själv de flesta av de uppenbara frågorna jag skulle ställa till en förälder i din sits. Familjelivet verkar vara harmoniskt i stort och ni som föräldrar är varken särskilt dramatiska eller överbeskyddande. Det har heller inte inträffat några dödsfall eller traumatiska händelser som din son kan ha tagit intryck av.

Du tror inte att sonen menar allvar med hoten, eftersom en sexåring inte borde kunna ha sådana avsikter. Visserligen förekommer självmord bland barn innan tonåren, men det är extremt sällsynt och i princip alltid förknippat med svåra omständigheter, som exempelvis social misär eller allvarlig psykisk sjukdom inom familjen. Jag tror därför inte heller att din son har för avsikt att dö. Däremot skulle hans dramatiska beteende kunna vara ett sätt att uttrycka hur han mår i övrigt, vilket inte framgick av brevet. Är han exempelvis ofta nedstämd, passiv, orolig, känner sig ensam eller känner olust att göra saker? Äter och sover han okej? Hur är läget i skolan? Hur ofta förekommer hans hot och hur länge har detta pågått? Om jag träffade er som psykolog skulle jag undersöka dessa saker noga. Samtidigt gissar jag att du hade nämnt om sonen mådde dåligt generellt eller hade några särskilda problem vid sidan av hoten. Jag uppfattar också att hans reaktioner förekommer just i samband med konflikter. Därför kommer jag att utgå från din egen tolkning – att hoten om att ta sitt liv är ett sätt att protestera och väcka din förtvivlan. Din fråga är vad du ska göra när detta sker. Jag kommer att diskutera fyra vanliga fallgropar när barn hotar och hoppas att något ska vara till hjälp.

Den första fallgropen handlar om att man ibland inte är så konsekvent som man kanske tror. Du skriver att du har prövat många olika saker, men hållit fast vid att inte ge efter för sonens krav. Det låter bra eftersom det förstås är viktigt att vara principfast vid hot av olika slag. Trots ambitionen att stå på sig kan man ibland missa att hot ändå leder till någon slags förändring för barnets del. Även om sonen inte får som han vill fullt ut kanske konflikten ibland mynnar ut i någon annan slags förändring? Ett exempel är att resten av familjen anpassar sig eller ändrar sina planer. Även om det inte är vad sonen först ville, så lyckas han ändå styra genom sina hot. Det kan i synnerhet vara ett problem om det bara sker ibland, eftersom han då aldrig riktigt vet hur långt han måste gå för att uppnå en förändring. Ofta kan barn styra på det här sättet utan att själv förstå vad som sker. Det behöver alltså inte handla om någon slags medveten manipulation.

Tvärtom kan en helt annan fallgrop vara att ni står på er för mycket. Jag inser att jag blir motsägelsefull, men när man har studerat samspel mellan föräldrar och barn har man sett just detta. Å ena sidan är det viktigt att föräldrar är konsekventa och står på sig när barn ställer krav, givet att kraven är orimliga. Å andra sidan är det också viktigt att föräldrar inte blir för fyrkantiga och aldrig ger med sig. Om barnet känner att det inte kommer någon vart oavsett omständigheter eller argument kan det börja hemfalla åt mer destruktiva beteenden för att lösa konflikter. Jag har ingen aning om detta gäller i ert fall, men det är viktigt att fundera på om er sons hot förekommer eftersom hans mer konstruktiva försök till konfliktlösning inte har uppmärksammats tillräckligt mycket.

En tredje fallgrop handlar om att hot leder till för mycket uppmärksamhet. Kanske är det viktigaste för din son inte är att vinna konflikten, utan att få er bekräftelse på att han är arg och förtvivlad. Du är själv inne på denna förklaring och jag tror att det kan ligga mycket i det. Den uppenbara lösningen är förstås att ge mindre uppmärksamhet när sonen hotar, vilket du tycker är svårt eftersom du vill reagera naturligt. Jag tycker att du för ett bra resonemang om krocken mellan att vara genuin och att följa någon slags princip.

Den diskussionen förekommer ofta i debatter om föräldraskap, som tyvärr kan bli onödigt polariserade. På ena kanten menar man att föräldrar alltid ska följa sin egen instinkt och ”vara sig själva”. Frågan är bara om ens instinkt som har formats av egna erfarenheter alltid leder rätt? Jag vill påstå att det kan finnas beteendemönster i familjer som formats ”naturligt”, men som ändå är destruktiva. Sådana mönster kan föras vidare i generationer om ingen låter sig påverkas av influenser utifrån. På den andra kanten finns de som benhårt förespråkar vissa principer eller teorier, vilket kan leda till att man försöker tvinga in verkligheten i en modell som inte riktigt passar. När man tar till sig ny kunskap brukar man behöva göra det på sitt eget sätt, efter sina förutsättningar och omständigheter.

Jag förstår därför din strävan att inte kliva in i någon konstruerad roll. Jag begriper också mycket väl att du reagerar instinktivt och kraftigt eftersom din son gör något som är svårt att värja sig mot. Samtidigt tror jag att en lösning kan vara att du försöker hitta en väg mellan ytterligheterna. Jag ska ge exempel på vad det skulle kunna vara.

Om vi utgår från att din son främst försöker uttrycka sin frustration när han hotar med att ta sitt liv, så föreslår jag att du anstränger dig för att försöka reagera därefter. Han säger ”jag vill inte leva – nu hoppar jag” men menar egentligen ”jag är så jävla arg att jag inte vet vad jag ska göra”. Mellanvägen för din del är i så fall att bekräfta hans känsla, snarare än själva orden. Du behöver alltså inte låtsas vara oberörd utan kan säga och visa att du förstår att han är förtvivlad, så länge du inte reagerar som om han skulle vilja ta sitt liv.

Agera istället som om han faktiskt hade sagt att han var arg och förtvivlad. Undvik att fråga och prata om liv och död i dessa situationer, håll bara fast vid själva konflikten och hans känslor. Förklara varför han inte får som han vill och att du förstår att han är ledsen för det. Om han befinner sig i en farlig situation, som att stå nära en väg, måste du förstås ingripa. Gör det bestämt och var lagom upprörd – eftersom det är farligt och inte för att han säger att han vill ta livet av sig. Om du reagerar på detta sätt kanske du kan minska uppmärksamheten kring hoten utan att det känns onaturligt för dig.

Det kan verka oförskämt och tondövt att inte reagera på själva orden, men en stor del av kommunikation handlar om vad som sägs mellan raderna. Därför brukar man känna sig förstådd, snarare än avfärdad, om någon bekräftar känslorna snarare än orden. Det är dessutom viktigt att notera att barn i din sons ålder sällan har greppat vad döden i allmänhet eller självmord i synnerhet innebär. Visst kan de svara att man inte finns längre efter döden, men frågar man vidare kan barn ända upp i tio-tolvårsåldern fortfarande ha en ganska oklar bild. Exempelvis kan de tro att man ibland kan komma tillbaka från de döda, som på film eller i spel. Det är därför inte konstigt om du känner att det är svårt att nå fram i samtal med sonen. Han är sannolikt inte känslomässigt och intellektuellt redo att förstå det du vill förmedla om döden. Att hota att ta livet av sig kan för ett barn ha ungefär samma laddning som exempelvis att rymma hemifrån.

På längre sikt är det förstås viktigt att sonen lär sig att vara försiktig med vad han uttrycker. Du tar också upp farhågan att han ska fastna i det här destruktiva sättet att svara på kränkningar. Den fjärde fallgropen handlar om just detta – att vissa barn inte har lärt sig att känna igen och uttrycka känslor på ett acceptabelt sätt. Att döma av din inställning till föräldraskapet gissar jag att ni har pratat med honom om detta. Ni frågar säkert vad han känner och hjälper honom att beskriva sina känslor. Ni försöker säkert lotsa honom till att hitta lösningar på konkreta problem, för att på så sätt komma ur en jobbig situation. Ni har säkert försökt förmå honom om att ställa krav och be om saker på ett tydligt sätt. Fortsätt i så fall med detta, även om det kanske inte verkar leda till någon omedelbar förbättring.

Sen kan det hända att er son inte alls tycker om att föra den här typen av samtal. Vissa barn tycker bara att det känns obekvämt och vill helst glömma alla konflikter och problem. Det är en utmaning, men ingen anledning att misströsta helt. För viktigare än vad man säger är som vanligt vad man gör. För att barn ska lära sig att förstå och uttrycka känslor måste personer i deras närhet gör samma sak. Du verkar föregå med gott exempel och själv sätta ord på dina känslor. I takt med att din son mognar och får en djupare förståelse för vad hans ord innebär tror jag han kan bli bättre på att ta efter dig. Och det borde gå ännu bättre om du också kan agera mer i enlighet med din egen tolkning av hans hot. Att han är arg och förtvivlad – inte självmordsbenägen.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *