Vår dotter saknar vänner

Publicerat i DN 29 oktober 2012

FRÅGA:

Vår dotter som närmar sig tonåren saknar nära vänner. Hon har inte haft någon ”bästis” under hela sin uppväxt, utom ett kort ”passionerat” förhållande med en jämngammal flicka som flyttade. Varje helg ringer hon runt bland klasskamraterna i hopp om att hitta någon att umgås med men oftast går hon bet – de är uppbokade med annat. Det är i stort sett aldrig någon som ringer henne. Det blir mycket ensam tid framför dator och tv.

Ibland lyckas hon komma närmare någon för ett tag och sover kanske borta någon enstaka natt. Men bara kort efter kommer hon hem och är bekymrad över att den som hon själv upplevde som sin nya ”bästis” drar sig undan och inte vill vara med henne längre. Hon är en impulsiv tjej med mycket energi. Hon har svårt att läsa av koderna i umgänget ibland, även om hon kämpar frenetiskt för att förstå och passa in i omgivningens krav. Jag tror att hon är omogen för sin ålder och det skulle kunna vara en förklaring men jag ser i klassen att skillnaderna kan vara stora i den här åldern och att det finns andra barn som matchar hennes mognadsnivå.

Trots detta trivs hon för det mesta bra i skolan och har ett par fritidsaktiviteter som hon också trivs med. Skolan tycker sig inte se ett problem men har antytt att hon har vissa koncentrationssvårigheter. Jag oroar mig en del över detta. Hennes pappa tycker att jag förstorar upp problemet och jag i gengäld tycker att han stoppar huvudet i sanden. När hon var mindre bjöd vi hem barn men nu när hon är stor funkar ju inte det längre. Vad kan vi göra för att hjälpa henne?

Orolig mamma

SVAR:

Oavsett om du överdriver problemet eller inte, så är det lätt att känna för din dotter. Du skriver att hon kan vara bekymrad när en nybliven ”bästis” snabbt drar sig undan. Det är i och för sig normalt med korta ”förälskelser” i de tidiga tonåren, men jag förutsätter att hon råkar ut för detta oftare än andra. I en ålder när kompisar betyder så mycket är det förstås smärtsamt att sakna nära vänner och att ofta få nobben.

Det är en utmaning att hjälpa äldre barn med vänner eftersom en poäng med tonåren är att bygga relationer utanför familjen utan föräldrars inblandning. Möjligheten att hjälpa beror mycket på hur relationen ser ut mellan barnet och föräldrarna. En viktig del av relationen är att kunna ha en bra dialog om vad som händer i varandras liv, vilket inte alltid är så lätt. Om det är så med er dotter, så får ni börja med att finnas tillgängliga och vara lyhörda för hennes egna initiativ till att ta upp frågan.

Vad kan ni konkret göra? Jag kommer att diskutera två möjliga spår som har prövats för att hjälpa barn och unga att få vänner. Det första spåret går ut på att barnet får lära sig nödvändiga sociala färdigheter för att skaffa och behålla vänner. Det andra spåret handlar om att hjälpa barnet att hitta sammanhang som ökar chansen att få vänner. Även om det ena spåret inte behöver utesluta det andra, tycker jag spontant att mycket talar för spår nummer två i ert fall och jag ska återkomma till varför.

Social färdighetsträning brukar framför allt användas för att hjälpa yngre barn, där det handlar om grundläggande färdigheter som att dela med sig, samarbeta, turas om, och att ge komplimanger. Det förekommer också som insats för äldre barn och tonåringar, men blir svårare eftersom det sociala samspelet är mer utvecklat. Du skriver till exempel att din dotter kan ha svårt för att läsa av sociala koder, vilket är en ganska avancerad social färdighet. Jag påstår inte att det är omöjligt att träna på det, men det är svårt att veta exakt vad man ska träna på och kan bli väldigt tidsödande.

Det kan förstås finnas relevanta färdigheter som är mer konkreta och lättare att öva på. Kan ni se saker som hon behöver lära sig? Har hon själv någon idé om varför det är svårt med vänner? Ett exempel kan vara att gå lagom fort fram i början av en relation. Om din dotter är impulsiv och gärna vill få en bästis, så kanske hon är för ivrig i nya kontakter. Försök i så fall att hjälpa henne att ha tålamod och kanske vänta mer på initiativ från den andra kompisen.

Andra exempel, som forskning generellt har visat har betydelse för tonåringars vänskap, är att kunna lyssna, att bjuda på sig själv (lagom mycket och snabbt), att bekräfta andras känslor och upplevelser, att vara lojal och att visa att man har en särskild relation som man värderar högre än andra bekantskaper.

Om ni kan se att er dotter skulle vinna på att ändra sitt beteende och om ni tror att det är möjligt, så kan det vara en idé att försöka hjälpa henne på det här sättet.

Samtidigt finns det ibland en baksida med det här spåret. Du skriver att din dotter kämpar hårt för att passa in i omgivningen. Om era försök att hjälpa henne handlar om att hon måste ändra på sig, så blir signalen att hon måste kämpa ännu hårdare för att passa in. Budskapet kan bli att hon själv är skyldig till att hon inte har några vänner, när det i själva verket inte behöver vara så. Det kanske inte alls finns några större brister i hennes sätt att närma sig kamrater. Det kanske är kamraterna som inte är beredda att ta emot henne. Mitt råd är alltså att bara överväga det här spåret om det finns uppenbara brister i er dotters sätt att agera i sociala sammanhang och i så fall försöka undvika att hon känner skuld eller blir mer osäker. Låt henne leda samtalet och komma med egna förslag på vad hon kan förändra eller lära sig.

Så till det andra spåret, som handlar om att hitta fler sammanhang för nya vänner. Det finns en mängd forskning som visar att vänskap ofta springer ur likheter. Att din dotter hittills har haft svårt för att hitta vänner kanske som sagt beror på att hon inte har träffat någon likasinnad (förutom flickan som flyttade!). I stället för att slå knut på sig själv för att passa in, måste hon hitta ett sammanhang eller en relation där hon kan vara sig själv. Det underliggande budskapet blir alltså att hon duger fint som hon är, men att hon måste hitta någon som hon passar med. Det kan vara svårare för vissa, men med risk för att låta naiv vill jag påstå att det finns någon för alla. I det här perspektivet blir er dotters sociala ”brister” i stället en personlighet som kan uppskattas.

Jag ska ge några förslag på hur ni kan hjälpa henne. Först och främst kan ni uppmuntra henne att vara öppen för alla möjliga vänskaper. Hon kanske redan är det, men det är inte sällsynt att barn som söker vänner enbart har målet inställt på ett visst urval. Er dotter kanske inte ens försöker med vissa klasskamrater eller andra barn. Hon kanske inte tror att de är intresserade, eller så kanske hon själv inte känner något intresse baserat på förhastade slutsatser. Prata med henne om detta och se om det finns barn i hennes närhet som hon hittills har räknat bort som möjliga vänner. Du nämner att hon ägnar sig åt fritidsaktiviteter. Det är förstås bra, men finns det kanske någon annan eller ytterligare aktivitet hon kan börja med? Utgå från hennes intressen och fundera på någon aktivitet där det finns stor chans att hitta andra hon kan passa bra ihop med. Fundera över andra sammanhang eller situationer där dottern skulle ha möjlighet att knyta nya kontakter, eller fördjupa vänskapen med bekanta barn. Har ni släktingar eller vänner med barn som ni kan träffa oftare? Du skriver att ni inte längre kan bjuda hem andra barn, men ni kanske kan underlätta för er dotter att göra det själv? Vad kan ni göra för att hon ska vilja/våga bjuda hem någon? Behöver de till exempel mer utrymme eller möjligheter att vara ifred?

Jag avslutar med att diskutera en vanlig fråga. Din beskrivning av dottern som impulsiv, okoncentrerad och att hon har svårt att läsa sociala koder kan leda tankarna till diagnoser som exempelvis uppmärksamhetsstörningar och Aspergers syndrom. Många barn (och vuxna) är impulsiva, okoncentrerade och tycker att det är svårt att läsa av koder i vissa sociala sammanhang. Det är personlighetsdrag som ibland innebär fördelar och ibland nackdelar. Det är inte aktuellt att tala om diagnoser förrän dessa drag innebär ett påtagligt lidande eller hinder i livet. Flera saker du tar upp i brevet talar för att din dotter framför allt saknar en nära vän, men att hon annars har det ganska bra. Jag valde därför att fokusera på det konkreta problemet med vänner.

Oavsett hur ni väljer att hjälpa er dotter, försök att göra det med en lätt tillbakalutad attityd. Om ni alltför ofta frågar eller föreslår saker eller för ivrigt uppmuntrar steg i rätt riktning, så finns det en risk att hon tar över er oro: Om mamma och pappa är så här angelägna, så måste det vara något allvarligt fel på mig. Även om ni gärna vill hjälpa henne, så är det ibland viktigt att låta henne vila i att hon gillar att gå till skolan och att ägna sig åt sina fritidsaktiviteter.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *