Vår fyraåring slåss och biter andra barn – vad ska vi göra?

Publicerat i DN 22 september 2014

Den fyraårige sonen hamnar i konflikter och har börjat bitas på förskolan. Föräldrarna känner att personalen har börjat stämpla honom som en ”bråkstake”. De är rädda för att det ska bli en ond spiral där sonen lever upp till den rollen. Och vad kan beteendet bero på? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Jag har en fråga som rör min son som är fyra år. Varken jag eller min man vet ärligt talat vad vi ska göra, vi känner oss fullkomligt maktlösa. Han har börjat bitas och slåss, både på förskolan och hemma. Han har alltid varit känslosam, lätt kunnat få utbrott, dock bara hemma. På förskolan har han beskrivits som en väluppfostrad kille, ”en liten farbror”, som leker och har en enormt utvecklad fantasi.

De aktuella problemen började före sommaren. Han blev arg på förskolan och hade konflikter med andra barn, även om han inte gav sig på dem fysiskt. Efter sommaren har problemen accelererat i och med att han började på en större avdelning. Han slåss, blir arg och springer iväg. Det största problemet är att han också kan bitas. En av pedagogerna följde med från den andra avdelningen och han är extremt ägande i förhållande till henne. Sonen, som aldrig ens varit mammig och som haft lätt att knyta till sig andra vuxna, har nu ett närmast osunt förhållande till denna pedagog. Inget annat barn får vara med henne.

Den nya avdelningen är större, det är öppna ytor och ganska mycket barn. Vår son är känslig, som sagt, och kan sitta i timmar i sitt rum och leka. Han har stort behov av att få vara ifred och bygga upp sina världar med djur, bilar och vad det nu kan vara.

Vi upplever att han bits när han inte får som han vill, men framför allt när någon tar hans saker. Han vill leka med vissa grejer och gå därifrån ett tag för att sedan komma tillbaka.

Han har ett väl utvecklat språk men jag upplever att han den senaste tiden närmast gått tillbaka språkligt. Åtminstone i de här situationerna. Han biter ihop käkarna, gör något fräsande ljud, och så smäller det. Sedan skäms han och springer iväg. När han lugnat sig kan han förklara vad som hände och han förstår mycket väl vad som är fel.

Förskolan är handfallen och vi märker att de börjar stämpla vår son som bråkstake. Allt handlar om dagens eventuella incidenter och vi får aldrig höra något bra han gjort. Bör vi prata om det som händer på förskolan med vår son?

Min största skräck är att detta eskalerar, men också att det blir en ond spiral. Att han börjar leva upp till rollen som bråkstake.

Svar: Många föräldrar känner den maktlöshet du beskriver när deras barn hamnar i bråk på förskolan eller i skolan. Att varje dag få höra om incidenter eller vänta på att någon ska ringa är väldigt tärande, särskilt som man inte har full insyn i vad som sker.

När barn bits brukar det väcka särskilt mycket oro hos både personal och föräldrar. Även om det är vanligt att småbarn kan bitas när de blir frustrerade, är det mindre vanligt bland barn som kan uttrycka sig verbalt. När sådana utbrott förekommer väcks ofta frågan om barnet har några särskilda svårigheter som behöver utredas och om det behövs professionell hjälp. Jag ska återkomma till det.

Till att börja med föreslår jag att ni är med några dagar på förskolan för att observera vad som händer. Syftet är att ni ska få mer underlag för att finna lösningar tillsammans med personalen. Finns det saker på den nya avdelningen som kan förklara varför sonens problem har ökat? Hur reagerar omgivningen när utbrotten uppstår? Begär därefter ett möte med förskolepersonalen då ni kan prata om vad ni har sett. Ta också reda på om förskolan har någon psykolog eller specialpedagog knuten till sig, som kan hjälpa till med observationer och handledning av personal.

Det kan hända att era besök och samtal med förskolan avslöjar att den nya miljön uppenbart inte passar er son. Ibland kan byte av förskola innebära lösningen på ganska allvarliga problem. Samtidigt gäller det att göra en ärlig bedömning av hur mycket problemen beror på förskolan respektive sonens egna svårigheter. Om problemen till större delen handlar om sonen själv finns risken att han misslyckas på nytt. Om ni överväger byte rekommenderar jag att ni gör studiebesök hos flera and­ra förskolor eller dagmammor och är öppna med att det finns problem.

Jag vill också ta upp några generella råd om vad förskolan och ni kan göra för att förebygga och mildra sonens utbrott. Du ser att sonen har börjat få rollen som bråkstake och befarar att han ska leva upp till det. Att bryta det mönstret är kanske förskolans viktigaste uppgift. När sonen slåss eller bits gäller det att snabbt avbryta situationen på ett sätt som väcker så lite uppståndelse som möjligt.

Generellt bör man lyfta undan ett barn från situationen och gå till ett ställe där det kan lugna ner sig. Barn som är fyra år vet i allmänhet att man inte får bitas eller slåss, så det tjänar lite till att förmana dem efter sådana händelser. När känslorna lagt sig kan man börja prata om händelsen och då i första hand fokusera på barnets känslor.

Det blir mycket lättare för ett barn att öppna sig om man först visar empati – ”Jag förstår att du blev jättearg när de tog din cykel”. Därefter kan man konstatera att det inte är okej att slåss eller bitas, samtidigt som man diskuterar alternativ – ”Vad kunde du ha gjort i stället?” Det är bra att hjälpa barnet att sätta ord på känslorna, vilket vissa barn har svårt för.Forskning har också visat att starka känslor mildras just när man uttrycker dem med ord.

Även om det är bra att prata om konflikter med barn på det här sättet bör man inte göra det varje gång något händer. Då riskerar man återigen att fastna i ett mönster av att barnet framför allt får uppmärksamhet vid sådana tillfällen, på bekostnad av att få synas i andra sammanhang.

Bör ni prata med sonen om händelserna på förskolan när han kommer hem? Spontant nej, såvida han inte tar upp det själv. De samtal som jag beskriver ovan funkar bäst om de sker i anslutning till en händelse. Passa i stället på att ta prata om konflikter som uppstår hemma när ni är närvarande. Då kan ni lotsa honom genom samtalet enligt råden ovan.

När ett barn får problem av olika slag undrar man såklart vad det beror på. Ibland fokuserar man för ensidigt på att leta efter orsaker som har med barnet självt att göra. Är han omogen? Har han kanske någon diagnos? Risken med det är att man missar förklaringar som har med omgivningen att göra, vilket också minskar möjligheten att finna rätt lösningar. Det är därför jag tycker att ni ska börja med de förslag jag ger ovan, som just går ut på att försöka skapa en så gynnsam miljö som möjligt på förskolan – och för att problemen tydligt förvärrades när sonen började på den nya avdelningen.

Det motsatta misstaget förekommer förstås också – att enbart söka efter förklaringar i omgivningen och därmed missa barnets egna svårigheter. Konsekvensen kan då vara att barnet inte får rätt slags stöd och fortsätter att misslyckas trots alla ansträngningar. Mitt råd är därför att inte vänta för länge med att söka hjälp via förskolan eller direkt hos exempelvis barnpsykiatrin.

Jag vill betona att ni kommer att behöva jobba med situationen på förskolan oavsett om ni söker professionell hjälp eller inte. Sådan hjälp kan dröja och din son behöver få det bättre nu. Dessutom brukar insatser från exempelvis barnpsykiatrin i regel innebära hjälp till självhjälp. Jag tror inte att någon psykolog kan hjälpa din son om det inte sker i samarbete med er och förskolan.

I slutändan är det alltså ni som får göra jobbet, men jag hoppas att ni kan få det stöd ni behöver för att klara det.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *