Vår sjuåring får utbrott och slåss – hur ska vi hantera det?

Publicerat i DN 4 maj 2015

Fråga: Min pojke, som fyller sju i sommar, har ett mycket klurigt beteende. Han är mycket lättretlig, lättfrustrerad, får ilskeutbrott och slåss samt skriker då ofta fula ord. Det har pågått sedan han var tre men eskalerat från fem till sexårsåldern, och nu i skolan är det dagligen.

Vi har möten, vi har kontakt med BUP (som vid första anblicken inte trodde att han har någon diagnos) och elevhälsan är på gång och skriver åtgärdsplan. Tycker väl att vi alla jobbar på så gott vi kan även om jag har fått offra nästan all energi på att få skolan med mig. Det fungerar bättre hemma än i skolan, däremot är han mer nonchalant, dryg och förhandlar om allt hemma, vilket hänt på senare tid och jag tror att det är åldersrelaterat (?).

Han är och var verbal tidigt. Han är stark fysiskt, sprallig, relativt smart som det verkar och gillar mat, äter gärna hela tiden (dock ej överviktig). Han har en otrolig fantasi, jobbar snabbt klart med uppgifter i skolan men tappar intresset fort. Sedan är det svårt att motivera honom till nästa aktivitet. Han har svårt att lämna upplevda oförrätter bakom sig. Leker gärna ”polis” och blir galen om andra exempelvis ljuger eller om det inte blir som vi sagt och så vidare. Mellan utbrotten är han glad, trevlig, en bra lekkompis, rolig, snäll, självständig, kramgo och empatisk. Den mest fantastiska pojken på jorden!

Allt är ”normalt” utom dessa utbrott. Ofta verkar han knappt komma ihåg varför han blev arg, om han inser det blir han nästan förvånad själv. Att bli så arg för en liten grej liksom. Både jag och hans pappa förbereder, förutser, pratar, umgås mycket med honom, går på möten med skolan och läser böcker (”Explosiva barn” av Ross Greene).
Jag tar gärna emot dina spontana tankar. Min största fundering som mamma just nu är hur jag ska möta honom efter dessa slag och sparkar, när han ligger blek och ledsen. Han får be om ursäkt så klart – men – vad säger man och ska hans beteende få någon konsekvens eller inte? Vilken i så fall? Vi ger ibland spelförbud i brist på idéer och det tar ju.

Kan detta ”växa” bort med mognad?

Svar: Tack för ditt brev. Jag kan förstå att du känner dig trött med tanke på hur mycket ni har omkring er just nu. Även om föräldrar förväntas hjälpa sina barn med svårigheter, blir jag imponerad över hur mycket tid och kraft du verkar lägga ner på att lösa problemen. Det låter bra att ni har kontakt med BUP och att elevhälsan håller på med en åtgärdsplan. De kan också ge bättre svar på era frågor än jag, då jag inte vet mer om er än innehållet i brevet. Jag vill ändå ge ett svar, eftersom du tar upp saker som många föräldrar undrar över. Om ni tycker att något av mina råd låter värda att följa rekommenderar jag att ni först diskuterar det med BUP eller elevhälsan.

Du skriver att du läst boken ”Explosiva barn” av Ross Greene. Ett perspektiv som han lyfter fram är att se konflikter som ett tillfälle att lära sig något. Vad Ross Greene föreslår är att först enbart bekräfta barnets känslor tills det har lugnat sig något. Därefter ta tillfället i  akt och ha en dialog om hur problemet kan lösas. Det kan låta självklart, men i praktiken blir det ofta tvärtom. Vuxna missar att bekräfta känslorna när barnen får utbrott och försöker själva lösa problemet genom uppmaningar eller tillrättavisningar utan dialog. Barn som regelbundet är med om det lär sig inte något annat än att ”jag är dum” eller att ”andra är dumma”. Det låter som om ni försöker följa Ross Greenes råd och hjälpa er son att förstå vad som händer – du skriver till exempel att han i efterhand kan bli förvånad över upprinnelsen till utbrottet när ni pratar om det. Jag tror att det är bra att fortsätta så och kanske göra det ännu mer.

Utgångspunkten för rådet att lära sig av konflikter är att barn som får utbrott saknar någon färdighet i att tänka konstruktivt under press. Utbrotten beror alltså inte på illvilja utan på att barnet inte kan göra på något annat sätt. Så kanske det kan vara för din son? När ilskan slår till kan han kanske inte se att den upplevda provokationen kanske inte var så farlig. Först när känslorna har lagt sig ser han klart. I detta perspektiv finns också ett svar på din fråga om konsekvenser. Om man utgår från att barn gör rätt om de bara kan, blir straff efter utbrott meningslösa och destruktiva. Barnet kommer inte att lära sig något om att reglera känslor eller att lösa problem av det.

Samtidigt förstår jag mycket väl din fråga och att ni tar till spelförbud ibland. Du skriver att det tar när ni gör det, men frågan är på vilket sätt det tar och om det löser problemen i längden. Barn med häftigt humör brukar inte kunna hejda sig och tänka på eventuella konsekvenser när de är mitt i  utbrottet. Konsekvenser eller straff brukar i regel bara ha en effekt om barnet är tillräckligt lugnt för att kunna reflektera över det. Om sonens utbrott skulle vara mer kalkylerade, snarare än känslo­mässiga, kanske han skulle kunna avstå från att slåss för att slippa någon konsekvens. Men även i sådana fall är det sällan en bra idé att använda straff. Även om det kan innebära tillfällig förändring brukar långsiktiga lösningar kräva helt andra saker, som att stärka relationer och att uppmuntra alternativ till att bete sig illa.

Jag vill också påstå att barn som får utbrott oftast drabbas av tillräckligt många konsekvenser helt naturligt. Andra blir arga på dem, andra kan dra sig undan och barnet kan känna skam eller skuld. Problemet är snarast att barnet drabbas för mycket av detta och hamnar i en ond spiral – det är ingen idé att göra gott när man har hela omgivningen emot sig. Då är det såklart olyckligt att addera ytterligare konsekvenser. Det jag avråder från är alltså att lägga till konsekvenser i efterhand, vilket jag kallar för ”straff”. Däremot är det viktigt att ingripa och hindra ett barn medan det slåss eller sparkas. Det kan innebära att man måste lyfta undan barnet eller hålla i det.

Vad ska ni säga efter utbrotten? Du skriver att han får be om ursäkt, vilket förstås är bra. Samtidigt bör man vara uppmärksam på några fallgropar när det gäller ursäkter. Barn kan ibland lära sig att säga förlåt bara för att slippa de krävande samtalen som följer på konflikterna. Det gäller alltså att inte pressa fram ett förlåt, och att kanske inte ens påminna barnet om att säga det. Det man vill uppmuntra är ju tvärtom att barnet spontant säger förlåt. En annan risk är att förlåtelsen och försoningen efter konflikter blir ett sätt att undvika problemen. Skammen och skulden efter ett utbrott kan göra att både barn och föräldrar snabbt vill döva smärtan. Tårar, kramar och försoning som sker i kölvattnet av konflikterna är förstås i  grunden bra, men den snabba smärtlindringen kan ibland ske på bekostnad av att diskutera eller lösa de grundläggande problemen. När din son ligger blek och ledsen tycker jag alltså att ni först ska försöka försonas med honom, vilket ni verkar göra. Poängen är att inte stanna där utan att, som sagt, försöka lära sig något av det som hände. Tänk igenom vad som föranledde utbrottet och om ni kan göra något åt det. Vad kan ni föräldrar göra? Vad kan sonen göra? Man kan förstås inte prata med barnet om detta efter varje konflikt, utan får passa på när det är bra förutsättningar för konstruktiva samtal.

Till sist vill jag svara på frågan om problemet kan växa bort. Ja, det kan det. Ungefär hälften av de som är bråkiga och får utbrott under barndomen har inte kvar problemen i tonåren. En ganska god chans alltså, men med den hjälp ni nu får och det engagemang ni visar blir chansen såklart mycket större.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *