Vår son är blyg och drar sig undan – kommer han att bli utanför?

Publicerat i DN 23 mars 2018

Fråga:

Jag och min man är i desperat behov av förståelse för vår son och hur vi ska agera för att hjälpa honom. Vår son är snart nio år, han är en mjuk, blyg kille som hellre betraktar och observerar än deltar. Det är okej och det förstår vi. Men det vi inte förstår är att han i vardagliga situationer, som att vara bjuden på kalas tillsammans med klasskompisar i igenkännliga miljöer, svarar: Nä, jag tänker inte gå, vill inte, behöver inte…

Det är sant att man inte behöver men det är känslan i detta som känns fel. Nästan som om han är rädd. Detsamma gäller sport och aktiviteter, det finns liksom inget intresse, han vill/ vågar inte (tror vi) prova på några. Han har provat på lagsport men vill inte vara med på uppvärmning eller några andra övningar utan är lite utanför och i bakgrunden hela tiden. Vi frågar varför. Han svarar ”tänker jag inte säga” eller ”jag behöver inte”. Vi är alltid med på dessa aktiviteter då han ber oss, och om det är tryggt för honom så kan vi ju ställa upp på det, men inte om han ändå inte vill delta alls. Rätt eller fel?

Han går i 2:an och så sent som för ett par månader sedan fick fritidspersonal hålla i honom för att han gråter och håller fast i mig när jag ska gå efter att jag lämnat honom i skolan. Ibland reagerar jag och min man med att vara väldigt hårda, som ”nu räcker det, det här känns pinsamt för oss och nu får du växa till dig lite”. Då har det stundvis blivit bättre. När vi pratar om det senare på dagen säger han att de andra barnen tittar på honom när han agerar så och det gillar han inte. Men varför slutar han inte då?

Vi har gått föräldrautbildning och använder oss dagligen av det vi lärt oss där, men känner att vi har kört fast. Min stora oro som mamma är att han ska bli utanför. Vi har försökt massvis av gånger att försöka förklara det sociala spelet och att alla är nybörjare och att det är okej att göra fel. Snälla, vi behöver verkligen hjälp! Ska vi gå vidare till en barnpsykolog, kurator eller ska vi bara låta det vara?

Hoppas på svar

Svar:

Tack för ditt brev. Er kille är inte ensam om att ligga lågt, dra sig undan och välja bort aktiviteter. Varför gör barn så? Orsakerna varierar förstås, men i ert fall har jag en god gissning. Du skriver att ni har förståelse för att er son är blyg, men att det känns fel när han till exempel väljer bort kalas – som om han vore rädd. Han borde väl inte vara blyg eller rädd om det är ett kalas i en bekant miljö där han känner alla barn? Och varför fortsätter han att klamra sig fast vid er när ni lämnar på skolan, trots att han tycker det är pinsamt? Jag tror att er son är lite mer än blyg. Det du beskriver är typiskt för barn med olika typer av ångestdiagnoser.

Det kan låta dramatiskt, men innebär helt enkelt att en vanlig rädsla har blivit så pass djup att den tydligt hindrar barnet i vardagen. Barn (och vuxna) med sådana diagnoser kan känna stark ångest i situationer som de flesta andra uppfattar som helt ofarliga. Många barn kan känna sig blyga och osäkra när de träffar främlingar. Ett barn med social fobi kan däremot känna samma osäkerhet varje dag som det går in i klassrummet. Många barn kan känna sig lite ängsliga när de ska skiljas från sina föräldrar, medan ett barn med separationsångest upplever att det handlar om liv och död. Det är också vanligt att barn med ångestdiagnoser mer eller mindre medvetet döljer sina känslor och svarar att ”de inte har lust”, när de i själva verket är rädda.

Det är viktigt att understryka att den starka rädslan inte beror på bristande förståelse eller kunskap. Känslorna lyssnar inte på förnuftet, utan lever ett eget liv. Exempelvis spelar det ingen roll hur många gånger man förklarar för en vuxen med fobi för spindlar, att dessa djur är ofarliga i Sverige. När man ser en spindel i ett hörn slår skräcken till blixtsnabbt och besegrar alla försök till att vara rationell.

Jag kan som vanligt inte ställa diagnos baserat på ett brev. Det kan förstås finnas andra eller fler orsaker till problemen, men med tanke på det som framkommer i brevet kommer jag att utgå från att ångest är den främsta förklaringen. Oavsett tycker jag att ni ska söka hjälp. På många vårdcentraler och läkarmottagningar finns numera psykologer för barn och unga. Där kan ni få hjälp både med att utreda vad problemen handlar om och med eventuell behandling. Ni har dessutom anledning att vara hoppfulla, eftersom det finns effektiva behandlingsmetoder mot just ångestproblem.

Ångest hos barn kan vara mycket påfrestande även för föräldrar, vilket jag tycker framgår av ditt brev. Ni verkar ägna stor kraft åt att finna lösningar och jag begriper verkligen oron och frustrationen över att inget verkar hjälpa. Det är dock inte förvånande att ni kört fast, trots att ni jobbat hårt med allt ni lärt er på föräldrautbildningen. Sådana utbildningar brukar handla om att stärka relationen till barnet och att förebygga konflikter. Det kan förstås vara bra för de flesta barn, men det hjälper inte mot ångest. För att få bukt med sådana problem behöver barnet ofta få egen hjälp av en psykolog eller terapeut.

Du tar också upp en sak som många känner, men sällan talar om: hur man kan skämmas som förälder. Det känns pinsamt när er son gråter hejdlöst och vägrar släppa taget på skolan. En orsak till det är det stigma som fortfarande förknippas med psykiska besvär. Ingen skulle till exempel komma på tanken att kräva av ett barn på kryckor att springa 100 meter. Färre inser att en lämning på skolan i stunden kan kännas lika omöjlig för ett barn med separationsångest.

Alla dessa känslor man drabbas av som förälder är som sagt begripliga, men brukar samtidigt ställa till det. Föräldrar till barn med ångest beskriver ofta hur de stöttar och curlar för fullt, men hur de emellanåt i frustration tappar humöret och ställer för hårda krav. Utmaningen är att finna balansen mellan dessa ytterligheter och tålmodigt framhärda med lagom stora krav.

En nyckel till att klara det brukar vara att lära sig mer om barnets problem. Om ni förstår varför er son säger att han inte har lust att gå på ett kalas eller drabbas av panik när ni lämnar, så blir det lättare för er att hantera sådana situationer. Ni undviker också en vanlig fallgrop för föräldrar till barn med ångest, nämligen att underskatta deras förmåga och sänka förväntningarna. Exempelvis har man sett att barn med social fobi rent objektivt kan vara lika socialt kompetenta som andra barn. Däremot upplever de själva (och föräldrarna) att de presterar sämre socialt och väljer därmed bort umgänge i rädsla att göra bort sig.

Ett konkret exempel på svårigheten att ställa lagom stora krav är sonens fritidsaktiviteter. Du undrar om det är rätt att ni kräver att han ska delta aktivt för att ni ska ställa upp och vara med. När barn ska övervinna ångest är det generellt bättre om de utmanar sig på något vis och deltar lite grann, jämfört med att helt avstå. Sedan beror det på hur sonen upplever dessa aktiviteter. Om ni släpar dit honom och han genomlider varje tillfälle på avstånd är det sannolikt inte en stärkande eller utvecklande erfarenhet. Om han däremot har visst intresse och själv väljer att vara med på vissa delar, kan det vara konstruktivt. Det handlar också om era förväntningar – vad är syftet med att vara med? Det kanske bara ska vara ett tillfälle för lite social övning, snarare än att han ska delta och utvecklas i själva aktiviteten.

Jag vill avsluta med din farhåga om att sonen ska bli utanför. Jag förstår att du känner den oron och vill samtidigt ge lite hopp. Som sagt finns det effektiv hjälp att få, givet att problemet handlar om ångest. Och även om det inte har hjälpt att förklara det sociala spelet för er son, så finns det andra saker ni kan göra som är viktigare. I en studie fann man att det som bidrog mest till goda kamratrelationer hos barn var att föräldrar skapade många tillfällen till kontakt med andra barn. Alla timmar ni tillbringat i badmintonhallar och på fotbollsplaner kanske trots allt betyder något i det långa loppet.

Martin