Vår son är introvert – vad kan vi som föräldrar göra?

Publicerat i DN 4 oktober 2018

Fråga:

Vår yngste, nu 13 år, kan sägas vara blyg. Eller introvert. Just nu, till skillnad mot vad vi befarat, utvecklas han ändå åt rätt håll och mår för det mesta bra. En nyckel är att han känner att han har några att ty sig till i sin nya klass (åk 7) och att han numera har tagit sig in i ett fritidsintresse (sport) som han gillar och känner sig hemma i. Men, hans introverthet ligger ständigt på lut. Han KAN INTE kontakta kompisar, samtidigt som han blir så mycket gladare om han umgås med någon han gillar.

Är han inte med någon måste vi aktivera honom för det händer inte av sig själv och aktiverar vi inte honom i tid blir han så låg att det nästan inte går att komma ur. Och det är lite här det är ett problem.

Han har flera vänner som vill vara med honom men han ställer så stora krav på dem och hur umgänget ska vara och han väljer oftast att säga NEJ. Hans vänner blir besvikna att han inte vill vara med dem och vi försöker resonera om att inte ta umgänget så seriöst och försöker ge honom olika strategier för att möjliggöra för honom. Han lider ju också av klassisk blyghet där han undviker situationer där han kan riskera att känna sig obekväm för att han inte vet vad han ska säga eller inte förmår att säga (eller ens inför sig själv identifiera) vad han vill.

Jag tror att man kunde kategorisera honom som högkänslig också. Han gillar inte höga ljud, är petnoga med hur kläder sitter (och kan helt låsa sig om han inte får till det perfekt) och så vidare,

Jag är rädd för att han ska skapa problem för sig själv under högstadietiden – helt i onödan om han bara kunde få fler redskap att bära med sig på vägen. Han har en storebror som har haft lite samma tendenser men betydligt mildare (lite liknande mig själv), men trots det ledde det för honom till en undandragen både högstadie- och gymnasietid. Men för vår yngste är det ju betydligt mer accentuerat!

Ett närliggande problem och ett exempel på hjärnspöke är också kraven i skolan på att fabulera texter. Som dessutom kanske måste läsas upp inför klassen. Hans huvud låser sig för han ”har ingen fantasi” och det enda han klarar av är att bygga allt högre omöjlighetströsklar. Både jag, min man och hans lärare lägger massor av möda på att få honom runt och över dessa trösklar men våra verktyg brister. Oftast blir det något bra till slut efter stor möda men själva känslan inför dessa arbeten blir inte bättre utan det blir snarare mer och mer ångestladdat.

Som PS: När han slutade första dagisavdelningen (vid 3-3,5 år) skrockade fröknarna om att han var det första barnet de aldrig lyckats få med att sitta i samlingsringen. Och jag har ibland undrat om han kan ha något lättare form av autism men det tror jag inte ändå.

Tacksam för råd och lästips!

Svar:

Tack för ditt brev. Du beskriver på ett utmärkt sätt utmaningar som ganska många föräldrar kämpar med, men där ni kanske har haft lite mer uppförsbacke än de flesta. Era ansträngningar verkar dock ha fungerat väl – sonen mår bra nu! Men jag förstår att det tär på krafterna och att det finns oro inför de kommande åren

Varför tar er son inte fler initiativ till social kontakt, när han så uppenbart mår bra av att umgås med kamrater? Det kan ju verka märkligt vid första anblicken, men är nog allmänmänskligt. De flesta av oss vet att vi mår bra av att göra vissa saker på lite längre sikt, men avstår ändå på grund av initialt motstånd. Frågan är vad tröskeln handlar om i er sons fall. Du beskriver honom som klassiskt blyg, högkänslig, introvert och att du tidigare har haft tankar om lättare autism.

Det är som vanligt omöjligt för mig att säga något om eventuella diagnoser med endast ett brev som underlag. Men jag vill ändå diskutera hur dina olika beskrivningar kan påverka det ni bör göra som föräldrar. Bör ni exempelvis göra olika saker beroende på om er son framför allt är högkänslig eller mest klassiskt blyg? Delvis. Typiskt luddigt psykologsvar, jag vet, men jag ska utveckla.

Oavsett personlighetsdrag och diagnoser bör ni prioritera det ni redan gör: peppa sonen till socialt umgänge, eftersom han mår bra av det och samtidigt blir nedstämd av passivitet. Däremot kan personlighet eller diagnoser ha betydelse för när, var och hur ni ska peppa honom.

Allmänt finns en skillnad mellan blyghet och de andra dragen du tar upp. Blyghet är ofta förknippat med rädslor, som rädsla för att göra bort sig, för att inte göra något tillräckligt bra, för att inte veta vad han ska säga och så vidare. Rädsla är en känsla som går att påverka och förändra. Ju mer er son antar sociala utmaningar, desto bättre kommer det att gå.

Ni kanske invänder att det inte alls verkar bli bättre, som exempelvis med skrivuppgifterna i skolan. En förklaring kan vara att han inte utmanar sig själv tillräckligt eller fullt ut. Till exempel: Om han ständigt vrider och vänder på texterna innan han lämnar in dem, lär han sig inte att det kanske hade gått okej även om han lämnat in något halvfärdigt.

Däremot bör ni tänka lite annorlunda om rädsla inte verkar vara det primära hindret. Till skillnad från rädsla går det inte att utmana bort en introvert läggning, högkänslighet, eller autistiska drag för den delen. I dessa fall handlar det mer om genomgripande egenskaper och sätt att fungera som individen snarare behöver förhålla sig till. Ni bör som sagt ändå prioritera social aktivitet, men mer selektivt. Uppmuntra och skapa förutsättningar för de kontakter och den fritidsaktivitet han trots allt accepterar för tillfället, men minska förväntningarna på att han ska utvidga detta.

Med ett barn som har den typen av läggning du beskriver brukar det vara särskilt viktigt att vara lyhörd för barnets preferenser och behov. Ibland när han säger ”NEJ” till kamrater, kanske det faktiskt handlar om att han inte vill snarare än att han inte vågar.

För att sammanfatta är mitt råd alltså att fortsätta att peppa sonen, framför allt när han verkar hindras av rädsla eller blyghet. Hur motiverar man ett barn som känner rädsla eller motstånd mot något som är bra i längden?

För det första är det bra att undvika dragkampen som ofta uppstår, där varje argument som föräldern för fram möts av ett starkare motargument från barnet. Det brukar vara mer framkomligt att ofta bara lägga sig platt, gå med på barnets argument och bekräfta känslorna. Sedan vänta och se om barnet självt vänder. Ett litteraturtips är en bok av min kollega här på DN, Liria Ortiz, som tillsammans med Charlotte Skoglund har skrivit ”Lyssnar din tonåring?”. Den handlar just om hur föräldrar kan kommunicera för att väcka snarare än släcka motivation.

Mitt andra råd är att börja arbeta med dagböcker. Föreslå att ni varje kväll ska notera vad sonen gjort under dagen och hur han mått under varje aktivitet. Förklara att det är ett sätt att få lite överblick och bättre koll på vad som faktiskt bidrar till att han mår bra. Eller mindre bra. En viktig fråga i sammanhanget är vad sonen gör när han undviker sociala kontakter – och hur mår han då?

Båda råden har det gemensamt att ni som föräldrar drar er undan och istället försöker stödja sonens egen vilja och motivation. Det är inga magiska tricks som genast får barn att fatta konstruktiva beslut, men det är ändå ofta bättre än alternativet dragkamp. Och det kanske är särskilt lämpligt för just er, med tanke på att sonen redan som treåring visste exakt vad han ville och inte ville.

Martin