Vår son blir utfryst – borde vi byta skola?

Publicerad i DN 171202

Fråga:

Vi har en son på 10 år som har det fruktansvärt tufft i skolan. Under lågstadiet hade han en fröken som var övertygad om att han hade adhd. Utredning gjordes, men BUP bedömde inte att det handlade om den diagnosen. Däremot konstaterades att han hade svårt med det sociala samspelet och hade svårt att läsa av situationer.

Relationen med klasskamraterna blev allt sämre med tiden. Hemma kunde han leka med sina klasskamrater utan strul, men inte i skolan. Fröken pekade flertalet gånger ut honom i negativa situationer och i slutet av årskurs tre hade han så dålig självkänsla att när han hamnade i bråk tog han på sig hela skulden. Då hade vi nästan daglig kontakt med fröken som rapporterade om olika händelser och bad oss hålla honom hemma från skolan. Under förra året blev han bjuden på ett enda klasskompiskalas.

Nu i fjärde klass har han bytt lärare och halva klassen har bytts ut mot halva parallellklassen. De första veckorna var han väldigt orolig för att göra bort sig och göra fel. Klagade på ont i huvudet, ont i magen och så vidare. Läraren säger att det går bra på lektionerna men att det ibland låser sig för honom då han vill prestera men inte lyckas. För att försöka få läraren att ta notis om honom börjar han då väsnas, låta, störa sin granne.

Läraren tycker att rasterna går bra, men enligt vår son blir han utfryst där. Kompisarna gaddar ihop sig mot honom så han åker ut först och så vidare. De andra barnen verkar ha överseende med varandra men så fort det handlar om vår son snäser de till och blir arga. Andra barn får göra saker men när vår son gör likadant klagar de och hävdar att de blir kränkta. Det har även funnits gånger då barnen ljugit för att hjälpa varandra mot vår son. Vi tror inte fröknarna vet hur utsatt han är eftersom han håller det inombords. Han varken gråter eller springer till fröken.

Vad ska man göra? Om det hade varit årskurs 6 nu och de skulle välja klasskamrater till högstadiet skulle nog ingen välja honom. Vad kan man kräva av skolan? Ska man byta skola?

Snälla hjälp!

Svar:

Tack för ditt brev som verkligen berör. Det handlar om en liten kille som har haft det tufft länge nu. När jag läser brevet framträder samtidigt en delad bild av läget. Å ena sidan er upplevelse att sonen har haft det jobbigt från årskurs ett och i princip är mobbad eller utfryst av klasskamraterna. Å andra sidan verkar skolan tycka att det fungerar hyfsat både med kamrater och på lektionerna. Frågan är om det är ni som oroar er i onödan, eller om det är skolan som inte ser vad som sker med er son. Jag kommer att utgå från att er bild stämmer bäst, eftersom det i så fall är väldigt angeläget att er son får hjälp. Sonens uppenbara oro över skolan pekar också på allvaret i situationen.

En viktig fråga att söka svar på är hur omfattande sonens svårigheter med det sociala samspelet är i dagsläget. Hos barn med diagnoser som autism eller Aspergers syndrom är de typiska svårigheterna just de som BUP tog upp. Jag gissar att de bedömde att svårigheterna inte var så omfattande, eftersom du inte nämner någon diagnos. Samtidigt är det ganska vanligt att barn får dessa diagnoser först när de blir lite äldre. När kraven ökar, inte minst i samspelet med kamrater, kan svårigheter framträda tydligare. Om jag skulle möta er som psykolog, så är detta något jag skulle undersöka vidare. Jag ska återkomma till det, men vill först ta upp ett annat perspektiv.

Låt oss anta att sonen faktiskt inte har några större svårigheter med det sociala samspelet, utan att problemet snarare handlar om skolmiljön. Du ger exempel på hur lärare har reagerat tidigare och hur kamrater i dag verkar döma honom hårdare än andra. Detta har som sagt pågått länge och hans självförtroende har blivit knäckt.

Om ett barn har blivit stigmatiserat på det sättet spelar det ibland ingen roll hur goda sociala färdigheter det har – omgivningen har sin bild klar och reagerar därefter. Det är sådana onda cirklar som kan uppstå vid mobbning och som kanske har drabbat er son. Det du tar upp i brevet låter som utfrysning, vilket brukar betraktas som en form av mobbning med samma typ av konsekvenser.

Det första ni bör göra är därför att begära ett möte med skolan för att ta reda på mer om detta. De tycker att rasterna fungerar bra, men som du skriver kanske de inte har full insyn i vad som faktiskt händer eller hur han mår.

Inför mötet bör ni sammanställa konkreta exempel på vad som har inträffat. När er son berättar om något han upplevt, följ genast upp det med personal på skolan. Försök att fråga personal som faktiskt var närvarande i sammanhanget (till exempel på rasten). Du frågar om vad ni kan kräva av skolan och när det gäller mobbning är svaret tydligt. En lärare som får reda på att en elev känner sig mobbad eller kränkt ska informera rektor, som i sin tur ska anmäla det till kommunen. De är skyldiga att omedelbart utreda det som inträffat och att vidta åtgärder. Ni som vårdnadshavare ska hållas informerade i processen.

Jag vill understryka något som är självklart, men som ändå glöms bort ibland. Barn kan vara utsatta för mobbning OCH ha egna svårigheter med det sociala samspelet. Risken finns att omgivningen fokuserar alltför ensidigt på en förklaring, vilket gör att barnet inte får rätt hjälp.

Om ni uppfattar att sonen fortfarande har de svårigheter som BUP beskrev tycker jag att ni ska fråga igen om skolan har uppfattat något sådant. Fråga också mer om situationen under lektionerna. Vad menar läraren med att det går bra? Hur ofta låser det sig?

En fråga jag skulle ställa till er som föräldrar är hur det fungerar med kamrater hemma. Du skriver att det gick bra tidigare, men hur är det i dag? Leker er son med kompisar på fritiden och hur fungerar det då? Om ni kommer fram till att sonen faktiskt verkar ha svårt med det sociala samspelet, som inte enbart beror på att omgivningen är negativt inställd, bör ni överväga att söka hjälp för detta. Återigen är det skolans ansvar att ta initiativet. Om man uppfattar att en elev har svårigheter som hindrar skolarbetet eller samspelet med kamrater ska elevhälsan bedöma och vid behov vidta åtgärder. De kan också skicka remiss till BUP om en mer djupgående utredning krävs.

När du läst så här långt kan ju intrycket vara att er son har väldigt stora problem där jag föreslår både anmälningar och utredningar. Jag vet förstås inte hur allvarligt läget är. Det kan ju hända att skolan har rätt – att allt fungerar rätt bra och att sonens oro mest handlar om att han är märkt av tidigare upplevelser. Om några månader har han kanske funnit kamrater i den nya klassen.

Men vad gör ni om det inte blir så? Ska ni byta skola? Instinktivt känns det alternativet ofta fel. Varför ska den elev som är utsatt behöva flytta? Varför tar inte skolan sitt ansvar och löser problemen? Innebär ett byte inte att man flyr från problemen som sedan riskerar att uppstå igen på nästa skola? Kommer barnet att uppleva det som ett nederlag? Ibland kan dessa argument stämma, men min erfarenhet är att skolbyte ibland är en nödvändig lösning som kan dröja för länge.

Mitt förslag är därför att ni gör ett försök till med sonens nuvarande skola enligt mina råd ovan. Skulle inte det hjälpa bör ni överväga byte, framför allt om er son fortsätter att vara utfryst av klasskamraterna. En ny skola innebär förstås också utmaningar och er son kanske fortfarande behöver hjälp med egna svårigheter. Men chansen att han kan bemästra svårigheterna lär samtidigt öka om han slipper bagaget från de senaste tre åren.

Med hopp om att er son snart kan må bättre.

Martin