Vår son kissar på sig

Publicerat i DN 23 november 2010

FRÅGA:

Jag har en son som snart blir 9 år, han går således i åk 3. Sedan han var liten har det kommit mer eller mindre kiss i byxorna dagtid, natten klarar han sig så länge som han inte bälgar i sig massa vatten precis före han går och lägger sig. Vi har varit hos en uroterapeut ett par gånger nu under hösten men än så länge utan resultat. Enligt läkare och uroterapeuten finns inget fysiskt fel. Han har fått i uppgift att gå och kissa vid 7 olika tillfällen (morgonen, varje rast, före han går från skolan, före middag och före sänggång) under dagen men problemet är ju att han hela tiden missar detta och det kommer dagligen kiss i byxorna, både i skolan och hemma. Hans självförtroende är på botten när det gäller detta och han känner att han inte klarar någonting och att det är fel på honom och att han skulle vilja vara någon annan. Han blir inte retad för detta ännu men är orolig över att han kommer komma att bli det. Detta har blivit till ett stort problem för både honom och oss som föräldrar. Vi vet inte hur vi ska hjälpa honom på bästa sätt!!! Han vill absolut inte att vi ska be fröken i skolan att påminna honom om att gå på toa, då ”dödar han hellre sig själv” som han uttryckte det då jag föreslog det. Kan vi vara hjälpta av kbt eller en psykolog som kan hjälpa både honom och oss som föräldrar? Eller ska man bara se tiden an och tänka att han troligen inte kommer kissa på sig som 20-åring? Det kanske är vi vuxna som påverkar honom och gör bördan ännu tyngre?

SVAR:

Jag tycker absolut att du ska försöka hjälpa din son nu. Ungefär fem procent av alla barn över sex år lider av enures (kissar på sig) under dagtid. Det är alltså ett ganska vanligt problem, som går att behandla på flera sätt. Det finns flera möjliga orsaker till enures, t ex bristande toalettvanor, förstoppning, infektioner, bristande uppmärksamhet, stress, att barnet ständigt håller sig i rädsla att kissa på sig.

Eftersom det finns så många olika orsaker är det nödvändigt med en ordentlig utredning av problemen för att kunna ge rätt hjälp. Du skriver att ni har varit hos läkare, som uteslöt ”fysiska fel”. En viktig fråga är vilka orsaker läkaren i så fall kom fram till? En annan viktig fråga är vilken hjälp ni redan har fått? Vad rekommenderade uroterapeuten och vad har ni faktiskt prövat?

Om din son upplever mycket stress (bortsett från stressen att kissa på sig) så är det förstås viktigt att försöka hjälpa honom med det. Om vi antar att din sons problem varken beror på yttre stress eller någon direkt medicins orsak (t ex infektion eller förstoppning) finns ett antal behandlingsmetoder som brukar rekommenderas.

En metod verkar ni redan ha prövat – att införa ett schema för att gå på toaletten. Ett återkommande råd är att vara uthållig och pröva en metod fullt ut. Går det att pröva schemat igen, men att lägga till moment som påminner din son (förutom att blanda in läraren)? Kan han ha en mobiltelefon med sig med inprogrammerade påminnelser? I vissa fall kan det vara en möjlighet att berätta för bästa kompisen. Dels kan kompisen hjälpa till att påminna, dels kan det lätta på pressen att kunna berätta för någon. Det beror förstås på hur din son upplever det.

En annan metod, som bland annat brukar användas av uroterapeuter, är biofeedback. Det är en slags träning där barnet får lära sig att bli mer medvetna om och styra muskler som är inblandade när man kissar. Det finns också mediciner (antikolinergika) som kan hjälpa vissa barn. Prata igen med läkaren om det.

Du undrar om KBT kan hjälpa din son. De metoder som används inom KBT vid enures liknar till stor del det en uroterapeut gör. Däremot kan det finnas skäl att söka KBT om det finns andra problem inom familjen eller med din son som hänger samman med att han kissar på sig. Det kan också finnas skäl att söka KBT-hjälp om det är svårt att motivera din son till att delta i behandling. En sådan terapi kanske till exempel kan hjälpa er son att våga berätta för läraren, vilket först är jobbigt, men i längden kan minska pressen.

Angående det du skriver sist – att bördan kanske blir större av vuxnas engagemang. Jag tycker det är bra att du tänker på det, eftersom risken alltid finns att barn uppfattar vuxnas oro och gör den till sin egen. Jag tycker att du ska försöka hjälpa din son med vidare behandling, men samtidigt anstränga dig för att inte göra så stor grej av det. Jag ska ge några generella råd, men du måste vara lyhörd för vilket slags stöd din son vill ha. Du kan till exempel säga ”Såna här problem brukar alltid gå över av sig självt, men jag förstår att du tycker att det är jobbigt nu, så om du vill kan vi försöka gå till doktorn igen”. Jag tycker att det är bra att försöka normalisera – det är ju faktiskt ungefär en elev i varje klass som har samma problem. De gånger din son kissat på sig är det såklart viktigt att trösta om han är ledsen, försök samtidigt att visa att det inte spelar någon som helst roll för dig. Fråga inte aktivt om han har kissat på sig eller hur det har gått under dagen. Många frågor kan bidra till att han tror att du tycker att problemen är stora. De gånger han berättar själv och är ledsen får du trösta lite, men också försöka få honom att tänka på andra saker i livet för att minska fokus på kissandet. Det handlar kort sagt att uttrycka mellan raderna att du förstår hans bekymmer, men att de inte är hela världen.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *