Varför har vår tioåring en sådan negativ syn på det mesta i livet?

Publicerat i DN 11 april 2016

Den tioårige sonen verkar oftast glad. Men när man frågar honom om vad han tycker om något lyfter han alltid fram det negativa, det är som om han söker efter fel och orättvisor. Hans mamma har svårt att acceptera hans missnöje och önskar att han kunde glädjas åt saker som är bra. Martin Forster ger råd.

Fråga:
Vår son är snart tio år. Han är oftast en glad kille vilket han visar genom att till exempel sjunga och dansa hemma. Han har många kompisar, idrottar och klarar sig bra i skolan. Jag uppfattar det som att han har ett gott självförtroende men med en tioårings osäkerhet ibland.

Min man och jag jobbar båda mycket hemifrån och finns ofta till hands för barnen. Vi månar om gemensamma måltider och så vidare och ser till att barnen har ”luft i schemat”. Jag är engagerad i min sons idrottande och stödjer honom med min närvaro och uppmuntran men sätter ingen press när det gäller resultat.

Det var lite bakgrund till vårt problem: Sonen har en väldigt negativ syn på tillvaron. I varje fall om man frågar honom. Hans spontana reaktion på en fråga är att svara med det som är orättvist eller negativt och när det gäller det mesta söker han felen först. Detta kan gälla precis allt, som maten, vårt hus, kläder, hur ett kalas var, presenter, träningar. Det vill säga många saker som man normalt sett gläds åt. Jag vill tillägga att vi inte skämmer bort våra barn med saker.

Det känns som om han tar vår fråga om hur något är som en uppmaning att leta efter det dåliga. Spontant upplever jag både sorg över att han inte kan glädjas åt saker och irritation över att han agerar bortskämt och funderingar över hur vi bidragit till det. När det gäller idrottsliga framgångar kan han glädjas med laget och vara stolt men egna prestationer nedvärderar han.

Det känns främst som att beteendet är riktat mot oss i familjen. I skolan uppfattar de honom som glad och okomplicerad.

Det är som min son trycker på en provokationsknapp hos mig med det här beteendet. Jag vill gärna hjälpa min son att förstå att han har en bra tillvaro och mycket att vara glad för. Jag har svårt att förstå och acceptera hans ständiga utspel av missnöje och orättvisa.
/Mamma

Svar:
Tack för ditt brev. Vad kan bakgrunden till sonens beteende vara? Svaret beror på en sak jag inte får full klarhet i när jag läser brevet: Hur missnöjd är er son egentligen? Han uttrycker sig negativt när ni frågar honom, men motsvarar det hur han faktiskt känner och tänker? Flera saker du skriver antyder att missnöjet framför allt uppstår i kommunikationen mellan er där hemma. Er son är oftast glad, dansar och sjunger. Han är aktiv, har kompisar och lärarna har inte noterat det ni upplever.

Om er son faktiskt känner sig så missnöjd som han säger, borde det märkas förutom just när ni frågar. Jag kommer att utgå ifrån denna tolkning och fokusera på er kommunikation i mitt svar. Även om jag har fel vill jag påstå att kommunikationen runt missnöjet ändå är viktig. Jag hoppas därför att ni kommer ha nytta av råden oavsett vad som ligger bakom sonens missnöjesyttringar.

Ditt brev innehåller flera detaljer som vittnar om att du är väl medveten om hur kommunikationen mellan er kan bidra till problemen. Du skriver till exempel att sonen uttrycker sig negativt just när ni frågar. Du skriver också att han verkar ta era frågor som en uppmaning till att leta efter något dåligt. Olika slags frågor väcker så klart olika saker hos den som svarar. En möjlig risk är att sonen uppfattar en förväntan om positiva svar, som han gör motstånd emot (”Visst var det kul på kalaset?”). En annan fallgrop är att ställa frågor som uppmanar till omdömen (”Hur var det på kalaset?”).

Forskning visar tydligt hur bedömningar (positiva och negativa) generellt bidrar till mer negativa tankar och känslor, medan ett mer neutralt betraktande bidrar till välmående. Det finns därför anledning att oftare ställa frågor som uppmuntrar till det (”Vad gjorde ni på kalaset?”).

Ett förslag är att ni försöker notera hur ofta er sons missnöje kommer just som reaktion på frågor och vad ni i så fall frågade. Ett experiment skulle också kunna vara att en period avstå från att ställa så många frågor. Blir er son lika negativ när det är han som tar initiativet i samtalen?

Jag vill betona att jag verkligen förstår dina reaktioner på sonens missnöje. Även om de exempel du tar upp handlar om vardagliga upplevelser, innebär det förstås en sorg om ens barn inte verkar känna glädje över dem. Likaså är det svårt att inte bli irriterad över utebliven tacksamhet när barnet uppenbarligen har anledning att vara tillfreds.

Samtidigt som reaktionerna är begripliga, finns det en risk att de bidrar till problemet. På senare år har man studerat hur pressen eller strävan att känna glädje eller tacksamhet kan leda till motsatsen. Det gäller i synnerhet om utrymmet för att känna missnöje är begränsat. Dessutom verkar personer som är lite mer pessimistiskt lagda, vilket din son kanske är, vara särskilt känsliga för omgivningens förväntningar om positiva känslor.

Ett uppenbart råd är därför att lägga band på de egna känslorna och låta sonen vara negativ, utan att försöka förändra hans känslor. En vanlig invändning mot den här typen av råd är att barn ändå genomskådar vad man egentligen känner. Det ligger något i den invändningen, men den bygger samtidigt på en förenkling av känslo­liv och relationer.

Givetvis ska man inte fullständigt lägga band på sina känslor, lika lite som man helt ocensurerat ska uttrycka precis allt man känner. Ofta finns det saker man säger och gör som man i efterhand ångrar. Rådet är därför att försöka bli medveten om detta och därmed bli bättre på att hejda sig i fortsättningen.

Eftersom barn ibland ändå uppfattar vad man känner kan det vara nödvändigt att också jobba med sina grundläggande värderingar och känslor. En väg kan vara att försöka vidga perspektiven. Att i samtal med andra och på egen hand försöka se mer till helheten (hur sonen mår i stort) och mindre till delarna (hur negativt han uttrycker sig här och nu).

Till sist ett råd som är relevant oavsett hur missnöjd er son är innerst inne. När ett barn uttrycker missnöje väcks ofta impulsen hos föräldrar att försöka få bort känslorna. Även om man intuitivt vill argumentera emot eller försöka muntra upp barnet, så leder det ofta fel. Det blir en dragkamp där barnet allt mer kämpar för rätten att få vara missnöjd, medan föräldrarna strävar åt andra hållet.

För att bryta sådana mönster räcker det sällan med att enbart försöka lägga band på sina egna reaktioner, som jag beskrev ovan. Man behöver också aktivt visa förståelse för barnets upplevelse och känslor (”Jag hör att du är missnöjd över matchen – berätta vad som hände”), utan att därmed ursäkta eventuella dåliga beteenden. Det är förstås svårt om man är irriterad och än svårare om man faktiskt inte tycker att barnets känslor är rimliga.

Den stora utmaningen med att bekräfta känslor brukar vara att faktiskt mena det man säger. Då kan det vara viktigt att påminna sig om det självklara – att alla faktiskt har rätt till sina egna upplevelser och känslor. Jag har också mött många föräldrar som genom att ta barnets perspektiv lyckats uttrycka sig mer genuint. Då inträffar det paradoxala: de negativa känslorna minskar så snart de får utrymme. Och även om de inte minskar, så blir det lättare att leva utan dragkampen.