Vårt barnbarns utbrott håller på att köra slut på hennes föräldrar

Fråga:

Hej! Jag är en bekymrad mormor, som skriver för att jag upplever att mitt barnbarn håller på att köra slut på sina föräldrar med ständiga skrikutbrott.

Problemet har nu pågått i flera månader. Flickan är i lågstadieåldern och hon har en bror som är ett par år äldre. Föräldrarna är bra föräldrar som verkligen månar om sina barn. Min dotter och svärson har försökt alla strategier de kan komma på; hot, straff, överenskommelser, samtal, belöningar vid ”gott” uppförande, särskilda dagar för vardera pojken och flickan då de gör roliga saker. Min dotter har en ängels tålamod. Hon förklarar, hon håller sig lugn, hon ger inte efter, hon försöker vara konsekvent.

Flickan anser sig ständigt förfördelad och orättvist behandlad; hon kräver att det ska vara som hon vill, vill ha ständig uppmärksamhet och skriker att föräldrarna är ”dumma”, slår ibland och får långa skrik- och tjututbrott som är svåra att få slut på. Hon ”hakar” upp sig, beskriver min dotter. Det kan handla om ett klädesplagg som flickan vill ha på sig men som hamnat i tvätten eller om att mamman ska natta henne trots att det är pappans tur, och mycket annat.

Hon skriker för att hon måste göra läxan, hon skriker vid matbordet, hon skriker då hon ska gå till skolan, hon skriker då hon ska lägga sig. Hennes storebror är en lugn pojke men flickan provocerar honom tills bråk är igång.

Här hemma hos oss, mormor och morfar, är det inga problem. Hon är glad, pigg och påhittig, initiativrik och mysig. Inte heller i skolan är det några problem och hon har gott om kompisar.

Min dotter har ett rörigt och krävande arbete och får aldrig chans att vila upp sig eller återhämta sig. Hon är ständigt trött. Och även om min svärson gör vad han kan, så är det min dotter som för det mesta får ta konflikterna med flickan. Hur länge ska min dotter orka, undrar jag och ska ett barn få dominera i familjen på det här viset? Vad är orsaken och vad kan man göra?

Svar:

Ja, vad kan orsaken till detta vara? Ibland är det lätt att förstå varför ett barn bråkar och vägrar, men jag tycker inte det är så enkelt i ert fall. Det verkar inte finnas problem i skolan eller med kamrater. Hon har föräldrar som anstränger sig och verkar göra det mesta rätt. Hon har en lugn storebror och morföräldrar som uppenbarligen bryr sig om henne. Några saker du nämner väcker ändå tankar om möjliga orsaker som jag ska gå igenom. Jag blir förstås tvungen att spekulera en del, men hoppas att denna genomgång kan vara till hjälp i ert eget fortsatta sökande efter förklaringar och lösningar.

Eftersom konflikterna enbart uppstår hemma kommer jag att fokusera på orsaker inom familjen, men det utesluter såklart inte att andra slags orsaker också kan bidra. Det kan ju till exempel hända att ditt barnbarn behöver hjälp med några slags egna svårigheter som nu har börjat visa sig mer.

En första möjlig orsak handlar om roller och dynamik i familjen. Även när föräldrar försöker göra allt rätt, kan det uppstå mönster i samspelet som är svåra att bryta. Ett exempel är de negativa förväntningar som uppstår när ett barn börjar bete sig illa.

Konkret handlar det till exempel om att barnet får en tillsägelse lite snabbare och med lite annat tonfall än vad ett syskon hade fått i motsvarande situation. Det här skulle kunna vara en bidragande orsak i ert barnbarns fall. Trots att föräldrarna anstränger sig så mycket blir hon inte nöjd. Då ligger en tanke som ”bortskämda skitunge” nära till hands. Och barn brukar vara experter på att märka sådana bakomliggande tankar och känslor även när föräldrar försöker vara tålmodiga och tillmötesgående.

Vad kan man göra åt detta? En sak är förstås att försöka bli mer medveten om hur man tänker, känner och beter sig. En annan sak är att utgå från att barnets upplevelse är sann, även om hon egentligen inte har någon grund för att känna så. Ur ditt barnbarns perspektiv finns det kanske klara skäl att vara missnöjd. Därför bör föräldrar inledningsvis försöka ta barnets perspektiv och lyssna, innan de börjar lirka eller komma med förslag på lösningar.

Nu kanske det låter som om jag föreslår att föräldrarna ska låta dotterns missnöje få ta ännu större plats. Det menar jag inte, för som du antyder i ditt brev är det inte rimligt att ett barn (eller någon annan familjemedlem) får dominera resten av familjen totalt med känsloutbrott.

Min poäng är att man lättare avväpnar en konflikt om man inledningsvis utgår från att känslan är sann och gör ett uppriktigt försök att förstå.

Det kan förstås också vara så att ditt barnbarn helt enkelt får som hon vill genom sina utbrott. Du skriver att föräldrarna är lugna och konsekventa, men ändå dominerar barnbarnet familjen. Även om föräldrarna ofta står på sig, kanske en del utdragna konflikter ändå slutar med att hon får sin vilja igenom. Eller kanske får hon mycket uppmärksamhet och kontakt som följd av utbrotten. Det jag far efter är att försöka förstå om barnbarnets utbrott faktiskt fyller någon slags funktion för henne. Ibland måste föräldrar bli mer uthålliga (stå ut med skrik), men ofta handlar lösningen om att försöka förstå vad barnet vinner på utbrotten och att tillgodose det behovet på andra sätt. Om din dotter är stressad och trött kanske det till exempel begränsar tiden för lek och umgänge.

Förvisso har föräldrarna försökt ge barnen egen tid med roliga aktiviteter, men det är den kontakten i vardagen som brukar vara avgörande. Därför innehåller de flesta insatser för familjekonflikter schemalagda korta dagliga stunder av umgänge som en första åtgärd.

Att din dotter är stressad, trött och dessutom verkar ha huvudansvaret hemma är också en möjlig förklaring i sig. Ganska ofta när jag har mött föräldrar är det detta problem vi måste börja med. Det spelar ingen roll hur goda intentioner eller strategier man har om man är slutkörd, för då orkar man varken vara riktigt närvarande i umgänget eller särskilt lyhörd i konflikter.

Då krävs det att föräldrarna tillsammans diskuterar hur familjelivet ska se ut. Vilka saker är viktiga? Vilka kan prioriteras bort? Vem gör vad?

Avslutningsvis vill jag ta upp de strategier föräldrarna har prövat som du räknar upp. En del saker är kanske mindre lyckade, som hot och straff, men vilken förälder har inte hamnat där någon gång? Det jag tänker på är snarare att föräldrarna kanske har prövat väl många saker på kort tid. Ett vanligt misstag är att hoppa mellan strategier innan man egentligen hunnit se hur de fungerar. Eller att man prövar något för lite, som att ha enstaka roliga aktiviteter i stället för återkommande möten i vardagen.

Jag vet inte om någon av mina gissningar har träffat rätt, eller om din dotter och hennes man redan har tänkt på allt detta. Ofta kan man behöva hjälp med detaljer i samspelet med barnen, snarare än övergripande råd. Jag vill därför tipsa om föräldragrupper som finns i de flesta kommuner och som är öppna för alla. Där finns det utrymme just att diskutera detaljer med både professionella och andra föräldrar. Forskningen visar också entydigt att sådana grupper hjälper familjer med den här typen av utmaningar. Chansen att få träffsäkra råd där är betydligt större än via en expert som gissar på distans.