Vi har ledsnat på sexåringens tröttsamma gnällande

Publicerat i DN 3 mars 2014

Fråga: Min man och jag har två barn, en sexåring och en ettåring. Sexåringen är en glad, sprallig och social kille som är kvick i tankarna och associationerna. Han är även mycket uppmärksam på sin omgivning och funderar mycket på hur andra gör och tänker. Han gillar skolan som han nyligen börjat i och deltar gärna i fritidsaktiviteter. Men hans stora problem, som vi föräldrar upplever det, är att han har lätt för att gnälla, ofta över små saker.

Det kan vara triviala saker som att ett klädesplagg sitter fel. Ofta är det saker som han själv skulle kunna lösa utan större svårigheter. I stället klagar han högt med en pipig, gnällig, barnslig röst. Detta är så klart påfrestande för omgivningen.

Hemma har vi tyckt att det har varit jobbigt och förstår inte riktigt vad det beror på. Självklart blir det värre när han är trött eller hungrig, men det kan dyka upp även när han är på gott humör. Det känns ofta som att han gnäller för gnällandets skull. Det hjälper inte att bekräfta problemen och trösta, inte heller blir det bättre om vi försöker hitta en lösning på det aktuella problemet. Avleda kan ibland fungera. Problemet är att gnälligheten består och att även skolan uppmärksammat det som ett problem.

Vi har resonerat med honom om detta flera gånger, men det hjälper inte. Han verkar tycka att det är ett bra sätt att kommunicera. Samtidigt ställer det till problem för honom. Omgivningen blir trött och irriterad, ofta är det som om ingenting duger. Dessutom är det faktiskt mycket svårt att bedöma om han bara är gnällig eller om det verkligen är något som är fel. Det har lett till att vi exempelvis missat skoskav, eftersom vi är vana vid att han klagar över hur skon sitter. Så gnälligheten gör livet svårare.

Vi är en relativt normal familj där livet kretsar kring familj, jobb, skola, dagis, vänner, intressen. Barnen får stort utrymme i våra liv. Vår sexåring kan klaga på att han får för lite uppmärksamhet. Men vi deltar aktivt i hans fritidsaktiviteter, läser med honom, pratar mycket, pysslar, leker, med mera. Skulle vi ge honom mera tid än han får nu skulle det ske på bekostnad av hans yngre syskon och även oss. Det känns som att goda råd behövs för att bryta den här gnällcykeln, för vi kommer inte på några lösningar vi inte redan provat.
Uppgivna föräldrar

Svar: Tack för ert brev som tar upp ett problem många familjer kämpar med. Jag skriver familjer eftersom gnäll förstås drabbar både barn och föräldrar, precis som ni skriver. Trots att gnället är negativt för er son och trots att ni verkar ha gjort många saker som jag brukar rekommendera, så fortsätter han att gnälla. Hur kan det komma sig? För att kunna svara på det måste man undersöka vad som ligger bakom gnället. Vad tror ni att han får ut av det? Ni har givetvis funderat på detta, men jag vill uppmana er att tänka vidare. Var uppmärksamma på vad som händer när han gnäller – och vad som händer när han inte gnäller. Vad händer när han ber om saker på ett helt vanligt sätt? Det finns många möjliga svar på dessa frågor, men jag vill i resten av svaret diskutera två vanliga drivkrafter bakom gnäll.

Den kanske vanligaste förklaringen är att barn får som de vill när de ­gnäller. Många skulle därför ge er rådet att vara mer konsekventa och inte ge efter för sonens gnäll. Då kommer han till slut att märka att det inte lönar sig. Samtidigt kan detta råd bli en återvändsgränd. Ni vill ju inte att er son ska sluta uttrycka vad han vill eller kräva saker som han faktiskt behöver, som exempelvis när han har skoskav. Ni vill snarare att han ska kunna uttrycka vad han vill på ett mer konstruktivt sätt, vilket jag återkommer till senare i svaret.

Ett annat problem i ert fall är att det inte verkar hjälpa att ge sonen det han vill ha. När ni löser problemet så fortsätter han ändå att gnälla, om jag uppfattar er rätt. Jag misstänker därför att nästa stycke kan vara mer aktuellt för er del.

Den andra vanliga drivkraften är att barn gnäller för att få uppmärksamhet. I sådana fall brukar rådet vara att konsekvent ignorera och inte svara på barnets gnäll. Jag vill hävda att även detta råd kan leda fel. Även om vissa föräldrar gör för stor sak av det barnet gnäller om, är det sällan en god idé att enbart sluta svara. Jag brukar alltid rekommendera att man först börjar med att ge barnet mer uppmärksamhet i andra sammanhang. Exempelvis genom att avsätta mer tid till att leka eller umgås.

Samtidigt verkar ni redan göra det och sonens krav på mer uppmärksamhet kanske inte går att uppfylla. Han kanske har fastnat i att söka uppmärksamhet, trots all tid ni ger honom. I så fall kanske ni ändå bör försöka svara mindre när han gnäller. Fortsätta att bekräfta som ni gör – ”vad jobbigt att kläderna känns konstiga” – men försök sedan att avleda honom. Om han fortsätter att gnälla får ni bara upprepa att han får lösa det själv. Utmaningen är att stå ut med gnället och att hålla en vänlig ton. Det finns många studier som visar hur gnäll och tjat tilltar i takt med att föräldrarna tappar humöret.

Ovanstående förslag är rimligt när er sons gnäll bara är ett mindre lyckat sätt att få uppmärksamhet. Det är förstås inte rimligt när hanfaktiskt försöker uttrycka något verkligt bekymmer, vilket ni tycker är svårt att bedöma. Vid sidan av att svara mindre på gnäll är det därför viktigt att försöka lära er son att uttrycka sina behov tydligare. Ni har säkert pratat med honom om detta, men jag vill uppmana er att inte ge upp.

I forskningen har man nämligen funnit att en orsak till att barn fastnar i gnäll är att de är vana vid att det ger snabba reaktioner, medan mer konstruktiva försök till kontakt inte ger lika omedelbar respons. En förutsättning för att bryta gnällcykler är därför att föräldrarna lär barnet hur man ber om saker och framförallt reagerar snabbt när det väl sker.

Det spelar givetvis stor roll hur och när man uppmanar barn att be om saker på ett bra sätt. Ibland är barnet inte mottagligt och ibland blir föräldrarnas uppmaningar minst lika tjatiga och gnälliga som barnets. Korta och vänliga uppmaningar som ”säg med vanlig röst vad du vill” kan vara bra. Ibland hjälper det att skoja lite: ”Jag förstår inte vad du säger nu. Du pratar ett så konstigt språk. Kan du inte säga på svenska vad du vill?”

Jag hoppas att ni kan bryta den onda cirkeln ni har hamnat i. Det kan vara segt eftersom man gärna fortsätter på invanda spår. Men jag önskar att er son snart kan byta ut gnället och hitta andra sätt att få uppmärksamhet, kärlek eller vad det nu är han söker.

Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *