Alla inlägg av mrmartinforster

Forskning om föräldraskap och kritik

Läsarfrågan jag svarar på 24 maj 2019 i Dagens Nyheter handlar om när och hur man kan lägga sig i någon annans föräldraskap. Brevskrivaren tycker att några vänner tjatar och förmanar deras barn alldeles för mycket. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I inledningen tar jag upp att föräldrar i allmänhet kan vara blinda för sitt eget beteende. I följande studie lät man föräldrar skatta hur mycket beröm och kritik de gav till sina barn. Därefter genomförde man observationer när föräldrarna och barnen samspelade. Det fanns bara ett svagt samband mellan föräldrarnas skattning av beröm och mängden beröm de faktiskt gav under observationen. När det gäller kritik var sambandet till och med omvänt. De föräldrar som skattade att de gav som minst kritik visade sig vara mest kritiska under observationen och tvärtom…

I svaret tar jag upp en möjlig orsak till problem som handlar om att föräldrar har för höga krav – att det uppfattar att även små barn kan ta eget ansvar för sina handlingar. Nedan finns två studier som visar hur föräldrar medvetet eller omedvetet förändrar sitt sätt att samspela med sina barn på grund av krävande förväntningar…

I svaret nämner jag att ett alternativ till att direkt ta upp frågan med föräldrarna är att föregå med gott exempel samt att lyfta positiva sidor hos deras barn. Nedan finns en studie där man i familjeterapi prövade att göra just så. Under en period i behandlingen började terapeuten att enbart lyfta fram positiva beteenden hos barnen i familjen. Konsekvensen blev att föräldrarnas kritik och tillsägelser minskade…

Forskning om föräldrars perspektiv på problem

Läsarfrågan jag svarar på 25 januari 2019 i Dagens Nyheter handlar om en mamma som upplever sig helt olik sin son. Hon tycker att han visar många negativa beteenden och sidor som hon inte kan hantera. Jag resonerar om betydelsen av perspektiv på problemen i mitt svar. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

I svaret tar jag upp en möjlig orsak till problem som handlar om att föräldrar bildar en överdrivet negativ bild av sina barn, vilket lätt blir en ond cirkel där barnet efterhand börjar leva upp till bilden. Nedan finns tre studier som visar hur föräldrar medvetet eller omedvetet förändrar sitt sätt att samspela med sina barn på grund av negativa förväntningar…

Jag betonar särskilt risken med att föräldrar hänför problem till barns personlighet. Båda artiklarna nedan visar att om föräldrar ensidigt tror att problemen beror på barnets egenskaper, ökar risken för värre problem och chansen att lyckas med behandling minskar. Den första artikeln är en sammanfattning av forskning, medan den andra är en studie där man undersökt föräldrars attityder i samband med behandling av utagerande barn…

Och som bonus – tjat och gnäll från föräldrar leder till att barn gnäller och tjatar mer…

Hur kan vi stärka vårt barns självförtroende?

Publicerat i DN 13 december 2018

Fråga:

Jag har bekymmer med min son, som är 9 år och går i klass 2. Vi har hört från lärare att de har lite svårt med honom. Att han har dåligt självförtroende, säger att han inte kan eller vet hur man gör. Han brukar sitta där och gråta och vara ledsen. Detta gäller nästan allt han gör i skolan. Men när de väl får honom att göra saker är han väldigt smart och snabbast i klassen. Lärarna har också haft kontakt med skolsköterskan om detta.

Vi upplever även samma problem hemma. Vi kämpar genom tårar med att få honom att göra läxor. När han till slut kommer igång, kan han allt själv utan hjälp. Det känns som om han är rädd för att det inte ska bli helt rätt från början. Och som om han är perfektionist och rädd att misslyckas. Detta gäller även andra aktiviteter. Han älskar fotboll och innebandy, som han spelar med kompisar på skolgården. Han är också social och har många kompisar. Men när vi anmäler honom till aktiviteter funkar det inte alls. Han vägrar delta och säger att han inte vet hur man gör. Vi har hittills aldrig lyckats få honom att vara med på någon aktivitet. Vi anmälde honom till tennis, men efter första lektionen ville han sluta. Vi kom överens om att han skulle gå klart resten av terminen i alla fall, men då satt han oftast på bänken.

En annan sak är att han har börjat snurra håret så att det lossnar. På vissa delar av huvudet har han kala fläckar, men det växer kontinuerligt ut igen. Han snurrar när han koncentrerar sig. Det har liksom blivit en dålig vana. Han säger själv att han inte kan låta bli. Lärarna har även köpt en boll till honom att klämma på istället för att snurra håret, fast jag vet inte riktig om det hjälpt.

Men framför allt är vi bekymrade över hans låga självförtroende. Hur ska vi göra? Varför blir han ledsen, gråter och tvivlar på sig själv? Hur kan vi stärka honom?

Svar:

Tack för ditt brev. Det låter som att er son har det väldigt kämpigt just nu. Det är inte rimligt att han behöver känna sådan press att han sitter och gråter i skolan. Du skriver att han upplever pressen i nästan alla aktiviteter, trots att han faktiskt presterar bra när han väl kommer till skott. Det kan tyckas märkligt, men faktum är att prestationsångest ofta går hand i hand med goda prestationer. Vissa barn upplever varje avklarad prestation som ett krav – ett krav på att nästa gång prestera lika bra eller ännu bättre. För att slippa den känslan börjar barnet ge upp direkt istället för att ens försöka. För precis som du skriver brukar barn med prestationsångest mer än allt annat vara rädda för att misslyckas. Och det blir förstås särskilt jobbigt med misslyckanden när man verkligen har ansträngt sig. Då finns inget att skylla på.

Jag vet inte om din son känner så här, men det är som sagt vanligt hos barn som blir stressade inför prestationer. Jag ska ge några generella råd som jag hoppas kan vara till hjälp, men tror också att det vore bra om ni följer upp kontakten med skolsköterskan och ber om mer hjälp. Om inte skolan har möjlighet att erbjuda hjälp bör de kunna hänvisa er vidare. Jag tycker dels att det är befogat med tanke på stressen er son känner, dels med tanke på hans sätt att snurra hår. Det låter som trichotillomani, vilket just handlar om en ovana att rycka bort hår. Det kan ske nästintill omedvetet och ökar ofta i samband med stress. Försök få kontakt med en psykolog som kan bedöma detta och vid behov hjälpa vidare med behandling (beteendeterapi).

Självkänsla hos barn baseras på flera områden i livet, som till exempel prestationer och relationer. Ibland kan rädslan för att misslyckas hänga samman med att ett barn i allt för hög utsträckning baserar sin självkänsla på just prestationer, medan andra områden fått stå tillbaka. Om alla äggen ligger i samma korg blir det såklart sårbart. Finns det andra områden i sonens liv som ni skulle kunna stärka? Har han kompisar där umgänget inte handlar om prestationer? Kan han umgås mer med dem? Kan ni som föräldrar eller familj avsätta mer tid för att bara umgås och göra roliga saker tillsammans? Även om ni redan har en god relation till er son, så skadar det inte att lägga några extra ägg i relationskorgen just nu. Om er son kan fokusera mer på relationer, så kan prestationerna kännas lite mindre viktiga. Samtidigt skriver du att han är social och har många kompisar, så kanske råden som följer är mer relevanta.

N har försökt med fotboll och tennis, men sonen har vägrat eller slutat. Kanske er son skulle må bra av någon aktivitet som inte är så prestationsorienterad. Återigen är poängen att inte lägga alla ägg i samma korg. Han skulle exempelvis kunna börja på scouterna, eller någon aktivitet som är mindre tävlingsinriktad (till exempel musik). Kanske ni har försökt även med detta, men många i er sons ålder har ännu inte hittat sina intressen. Fortsätt att ge honom möjlighet att pröva alternativa aktiviteter, som kan innebära en paus från presterandet.

De råd jag hittills tagit upp kan hjälpa vissa barn. Det är alltid bra med balans mellan olika slags aktiviteter och relationer i livet. Samtidigt räcker det inte alltid. Vissa barn kan både ha goda relationer och varierade aktiviteter, men ändå känna stark stress så fort det blir tal om att prestera. Hur kan ni hjälpa er son att tackla de krav han måste möta, som exempelvis i skolarbetet?

För det första vet man att barn kan vara hjälpta av att skifta fokus när de tar sig an en uppgift. I forskning har man sett att vissa barn ofta har målet att nå ett visst resultat när de gör en uppgift – ”jag vill ha alla rätt” eller ”jag vill vinna matchen”. Andra barn utgår oftare från mål som handlar om vad de behöver lära sig – ”jag vill lära mig hur man delar två tal” eller ”jag vill lära mig hur man skruvar bollen”. Ju mer barn tänker på vad de behöver lära sig, desto bättre mår de. Dessutom lär de sig också bättre. När er son tvivlar på sin förmåga kan ni alltså ställa frågor som ”Vad ska du träna på nu?” eller ”Vad är första steget för att…”. Det hjälper honom att fokusera mer på uppgiften än på sig själv. Ni bör samtidigt avstå från pepp som handlar om hans förmåga eller tidigare prestationer, som ”Du hade ju alla rätt förra gången”. Då är risken att han bara blir än mer upptagen av resultatet och hur jobbigt det skulle vara att svika förväntningarna.

För det andra bör ni resonera likadant efter sonens prestationer. Uppmärksamma framför allt vad er son har gjort – inte resultatet eller hur duktig han är. Fråga honom hur det kändes, hur han tänkte och vad han tror bidrog till att han lyckades den här gången. Återigen är poängen att han ska fokusera på uppgiften snarare än på sig själv och sin förmåga. Om er son har misslyckats med något blir er respons kanske ännu viktigare. Försök i sådana situationer att diskutera vad som gick fel och vad er son skulle behöva göra annorlunda eller lära sig. Ofta får den diskussionen vänta tills barnet är redo och kommit över värsta besvikelsen.

Det kan också låta hårt att diskutera misstaget så direkt. Instinkten hos en förälder är ofta tvärtom att skyla över och muntra upp. Att övertyga barnet om att resultatet inte alls var så dåligt, eller att barnet är duktigt på andra saker. Problemet är att föräldern då fokuserar just på prestation, förmåga och resultat. I stunden kan barnet förstås må bättre av att bli uppmuntrad så, men i längden hjälper det inte. För ytterst behöver ofta barn med prestationsångest möta just det som skrämmer dem mest: att misslyckas. När psykologer arbetar med behandling av sådana problem utgör också övningar där barnet får utsätta sig för risken att misslyckas en central del. Barnet får till exempel testa att göra fel med flit för att med tiden lära sig att världen inte går under. Föräldrarna får göra likadant, för att vara goda förebilder.

Det här är inte så enkelt att klara av på egen hand för föräldrar, så jag tror som sagt att ni kan behöva hjälp utifrån. Då hoppas jag att er son kan övervinna sin rädsla och börja anta fler utmaningar i livet. Inte för att lyckas med saker, men för att börja känna den inneboende glädjen i att ge sig hän åt en aktivitet och glömma sig själv för en stund.

Martin

Forskning om prestationsångest

Läsarfrågan jag svarar på 14 december 2018 i Dagens Nyheter handlar om en kille med stark prestationsångest. Han vill inte pröva nya aktiviteter och vill inte göra skoluppgifter, trots att han kan. Dessutom har han börjat rycka hår från huvudet. Nedan finns referenser till forskning med koppling till svaret. I många fall måste man betala för att läsa studierna i sin helhet, men sammanfattningarna brukar vara gratis.

Två sammanställningar av befintlig forskning om barns mål och inställning till lärande. Det finns många studier inom det området, där det återkommande resultatet är att barn som fokuserar på att lära sig saker och tror att övning ger färdighet både presterar och mår bättre. Tvärtom är det för barn vars mål främst är att slippa misslyckas…

En studie som beskriver tre experiment där man undersökte hur inställningen till lärande påverkade självkänsla. Ju mer deltagarna trodde att man kan utveckla sina förmågor genom övning, desto mer konstruktivt förhöll de sig också till sig själva (och sin självkänsla)…

I studier om prestationer har forskare identifierat att vissa individer tenderar att sabotera för sig själva, som ett sätt att kunna lägga skulden för ett misslyckande på omständigheter. Det kan till exempel handla om att förbereda sig otillräckligt, att inte ta med nödvändigt material eller att ge upp snabbt utan att ens försöka. I följande sammanställning kunde forskarna konstatera att sådana beteenden (förväntat) innebar sämre prestationer. Samtidigt såg de att den effekten minskade för de som samtidigt har mål som handlar om att lära sig, medan den var större för de som strävade efter att nå ett visst resultat…

I följande studie undersökte forskarna olika slags psykologiska behandlingar för personer som lider av perfektionism. Det var inte så många studier och flera vara ganska små, men generellt visade sammanställningen att deltagarna blev klart hjälpta av behandlingarna. I de flesta behandlingarna ingick ”beteendeexperiment” som en viktig komponent, vilket till exempel kan innebära övningar där deltagarna får göra fel med flit, inte förbereda sig alls, eller tvärtom förbereda så noga de kan och därmed riskera ett ”verkligt” misslyckande. Kort sagt träna sig på att misslyckas…

Vår son är introvert – vad kan vi som föräldrar göra?

Publicerat i DN 4 oktober 2018

Fråga:

Vår yngste, nu 13 år, kan sägas vara blyg. Eller introvert. Just nu, till skillnad mot vad vi befarat, utvecklas han ändå åt rätt håll och mår för det mesta bra. En nyckel är att han känner att han har några att ty sig till i sin nya klass (åk 7) och att han numera har tagit sig in i ett fritidsintresse (sport) som han gillar och känner sig hemma i. Men, hans introverthet ligger ständigt på lut. Han KAN INTE kontakta kompisar, samtidigt som han blir så mycket gladare om han umgås med någon han gillar.

Är han inte med någon måste vi aktivera honom för det händer inte av sig själv och aktiverar vi inte honom i tid blir han så låg att det nästan inte går att komma ur. Och det är lite här det är ett problem.

Han har flera vänner som vill vara med honom men han ställer så stora krav på dem och hur umgänget ska vara och han väljer oftast att säga NEJ. Hans vänner blir besvikna att han inte vill vara med dem och vi försöker resonera om att inte ta umgänget så seriöst och försöker ge honom olika strategier för att möjliggöra för honom. Han lider ju också av klassisk blyghet där han undviker situationer där han kan riskera att känna sig obekväm för att han inte vet vad han ska säga eller inte förmår att säga (eller ens inför sig själv identifiera) vad han vill.

Jag tror att man kunde kategorisera honom som högkänslig också. Han gillar inte höga ljud, är petnoga med hur kläder sitter (och kan helt låsa sig om han inte får till det perfekt) och så vidare,

Jag är rädd för att han ska skapa problem för sig själv under högstadietiden – helt i onödan om han bara kunde få fler redskap att bära med sig på vägen. Han har en storebror som har haft lite samma tendenser men betydligt mildare (lite liknande mig själv), men trots det ledde det för honom till en undandragen både högstadie- och gymnasietid. Men för vår yngste är det ju betydligt mer accentuerat!

Ett närliggande problem och ett exempel på hjärnspöke är också kraven i skolan på att fabulera texter. Som dessutom kanske måste läsas upp inför klassen. Hans huvud låser sig för han ”har ingen fantasi” och det enda han klarar av är att bygga allt högre omöjlighetströsklar. Både jag, min man och hans lärare lägger massor av möda på att få honom runt och över dessa trösklar men våra verktyg brister. Oftast blir det något bra till slut efter stor möda men själva känslan inför dessa arbeten blir inte bättre utan det blir snarare mer och mer ångestladdat.

Som PS: När han slutade första dagisavdelningen (vid 3-3,5 år) skrockade fröknarna om att han var det första barnet de aldrig lyckats få med att sitta i samlingsringen. Och jag har ibland undrat om han kan ha något lättare form av autism men det tror jag inte ändå.

Tacksam för råd och lästips!

Svar:

Tack för ditt brev. Du beskriver på ett utmärkt sätt utmaningar som ganska många föräldrar kämpar med, men där ni kanske har haft lite mer uppförsbacke än de flesta. Era ansträngningar verkar dock ha fungerat väl – sonen mår bra nu! Men jag förstår att det tär på krafterna och att det finns oro inför de kommande åren

Varför tar er son inte fler initiativ till social kontakt, när han så uppenbart mår bra av att umgås med kamrater? Det kan ju verka märkligt vid första anblicken, men är nog allmänmänskligt. De flesta av oss vet att vi mår bra av att göra vissa saker på lite längre sikt, men avstår ändå på grund av initialt motstånd. Frågan är vad tröskeln handlar om i er sons fall. Du beskriver honom som klassiskt blyg, högkänslig, introvert och att du tidigare har haft tankar om lättare autism.

Det är som vanligt omöjligt för mig att säga något om eventuella diagnoser med endast ett brev som underlag. Men jag vill ändå diskutera hur dina olika beskrivningar kan påverka det ni bör göra som föräldrar. Bör ni exempelvis göra olika saker beroende på om er son framför allt är högkänslig eller mest klassiskt blyg? Delvis. Typiskt luddigt psykologsvar, jag vet, men jag ska utveckla.

Oavsett personlighetsdrag och diagnoser bör ni prioritera det ni redan gör: peppa sonen till socialt umgänge, eftersom han mår bra av det och samtidigt blir nedstämd av passivitet. Däremot kan personlighet eller diagnoser ha betydelse för när, var och hur ni ska peppa honom.

Allmänt finns en skillnad mellan blyghet och de andra dragen du tar upp. Blyghet är ofta förknippat med rädslor, som rädsla för att göra bort sig, för att inte göra något tillräckligt bra, för att inte veta vad han ska säga och så vidare. Rädsla är en känsla som går att påverka och förändra. Ju mer er son antar sociala utmaningar, desto bättre kommer det att gå.

Ni kanske invänder att det inte alls verkar bli bättre, som exempelvis med skrivuppgifterna i skolan. En förklaring kan vara att han inte utmanar sig själv tillräckligt eller fullt ut. Till exempel: Om han ständigt vrider och vänder på texterna innan han lämnar in dem, lär han sig inte att det kanske hade gått okej även om han lämnat in något halvfärdigt.

Däremot bör ni tänka lite annorlunda om rädsla inte verkar vara det primära hindret. Till skillnad från rädsla går det inte att utmana bort en introvert läggning, högkänslighet, eller autistiska drag för den delen. I dessa fall handlar det mer om genomgripande egenskaper och sätt att fungera som individen snarare behöver förhålla sig till. Ni bör som sagt ändå prioritera social aktivitet, men mer selektivt. Uppmuntra och skapa förutsättningar för de kontakter och den fritidsaktivitet han trots allt accepterar för tillfället, men minska förväntningarna på att han ska utvidga detta.

Med ett barn som har den typen av läggning du beskriver brukar det vara särskilt viktigt att vara lyhörd för barnets preferenser och behov. Ibland när han säger ”NEJ” till kamrater, kanske det faktiskt handlar om att han inte vill snarare än att han inte vågar.

För att sammanfatta är mitt råd alltså att fortsätta att peppa sonen, framför allt när han verkar hindras av rädsla eller blyghet. Hur motiverar man ett barn som känner rädsla eller motstånd mot något som är bra i längden?

För det första är det bra att undvika dragkampen som ofta uppstår, där varje argument som föräldern för fram möts av ett starkare motargument från barnet. Det brukar vara mer framkomligt att ofta bara lägga sig platt, gå med på barnets argument och bekräfta känslorna. Sedan vänta och se om barnet självt vänder. Ett litteraturtips är en bok av min kollega här på DN, Liria Ortiz, som tillsammans med Charlotte Skoglund har skrivit ”Lyssnar din tonåring?”. Den handlar just om hur föräldrar kan kommunicera för att väcka snarare än släcka motivation.

Mitt andra råd är att börja arbeta med dagböcker. Föreslå att ni varje kväll ska notera vad sonen gjort under dagen och hur han mått under varje aktivitet. Förklara att det är ett sätt att få lite överblick och bättre koll på vad som faktiskt bidrar till att han mår bra. Eller mindre bra. En viktig fråga i sammanhanget är vad sonen gör när han undviker sociala kontakter – och hur mår han då?

Båda råden har det gemensamt att ni som föräldrar drar er undan och istället försöker stödja sonens egen vilja och motivation. Det är inga magiska tricks som genast får barn att fatta konstruktiva beslut, men det är ändå ofta bättre än alternativet dragkamp. Och det kanske är särskilt lämpligt för just er, med tanke på att sonen redan som treåring visste exakt vad han ville och inte ville.

Martin