Hur får jag min far att visa att han tycker om mig?

Publicerad i DN 2011-02-02

Fråga:

Jag är en ung tjej som har en komplicerad relation till min pappa. Varje gång vi ses eller pratas vid blir jag sårad eller ledsen av saker han säger eller gör. De få gånger vi pratar i telefonen har jag gråten i halsen när jag lägger på. Jag vill så klart ha en bra relation till min far och vara vän med honom men jag börjar nästan tro att det är omöjligt. Man kan ju inte förändra en person hur mycket man än vill. Nu har det gått så långt att jag funderar på att bryta kontakten med honom helt för att slippa bli sårad och ledsen.

Min pappa är en ganska osocial och inbunden person som har väldigt svårt att känna in hur andra människor känner eller mår. Till exempel kan han kommentera mitt utseende eller saker jag gör, eller säga elaka saker om mina vänner eller syskon utan att förstå att han är elak. Om man konfronterar honom vid dessa situationer är han helt oförstående; det han har sagt är ju sant, vad är det för fel med att säga som det är? Oftast när det händer låter jag det bara passera. Jag vet av erfarenhet att det inte går att resonera med honom.

Sedan jag flyttat hemifrån för tre år sedan har pappa aldrig tagit kontakt med mig spontant eller ringt för att höra hur jag mår. Självklart ses vi när jag hälsar på i min hemstad några gånger om året, men jag har en känsla av att det skulle vara sak samma för honom om vi inte träffades. Ibland när jag är hos mina föräldrar hittar vi på roliga saker tillsammans, men det sker alltid på hans villkor och det är alltid hans intressen som styr vad vi ska göra. När jag ringer hem till mina föräldrar är det oftast mamma som svarar och hon och jag har en mycket bra kontakt. Ber jag att få prata med pappa också frågar han alltid vad mitt ärende är, och kan inte riktigt förstå att jag ringer bara för att höra hur han mår. Ett par gånger under dessa år har jag tagit mod till mig och frågat pappa om varför han aldrig ringt eller tagit kontakt. Då har jag fått svaret att han ju får höra från mamma att jag mår bra, eller så skojar han bara bort det. Jag har aldrig på riktigt tagit upp hur jag tänker om det här med min mamma. Det skulle känna som ett svek att prata bakom ryggen på pappa.

Jag tror att min far egentligen tycker om mig och mina syskon. Men eftersom han är som han är visar han det inte.

Jag förstår att jag inte kan ändra på honom hur mycket jag än vill, men jag kan inte längre acceptera hans beteende eller vara överseende med det. Jag vill ha en pappa som bryr sig om mig och som är intresserad av vem jag är och hur jag har det. Människor är olika, och jag tycker väldigt mycket om min pappa precis som han är. Jag vill bara att han ska visa att han tycker om sina barn också.

Till saken hör att pappa för ett halvår sedan var väldigt sjuk. Han låg på sjukhus i flera månader och mådde väldig dåligt. Under denna period insåg han plötsligt att hans familj var viktig. Jag ringde honom flera dagar i veckan för att stötta honom lyssna till hur han mådde och hade det. Ofta pratade vi länge trots att jag hade väldigt mycket att göra. Jag reste även hem för att hälsa på honom på sjukhuset och för att stötta min mamma. För första gången fick jag höra min pappa säga att han tyckte om mig och att hans familj betydde mycket för honom. Detta var en mycket svår period för hela min familj. För att klara av allt som var jobbigt intalade jag mig själv att det åtminstone fanns något som var positivt; vi kom närmare varandra. Sedan blev pappa bättre och fick komma hem från sjukhuset. I och med detta var allt som förut igen. Vi hade inte alls kommit närmre varandra och vår relation hade inte blivit ett dugg bättre.

Hur får jag min pappa att förstå att han sårar mig? Just nu är vår relation helt och hållet på hans villkor. Om jag inte kan ändra på det så skulle jag må mycket bättre av att sluta försöka hålla kontakten med honom. Detta är dock den sista utvägen, det jag helst vill är att få bättre kontakt med min pappa.

Svar:

Jag tycker att du avslutar ditt brev med en viktig fråga – när ska man sluta försöka att ändra på en relation? Du skriver också att man inte kan förändra en person. Du verkar kort sagt ganska uppgiven. Jag tror att vem som helst skulle vara det med en pappa som beter sig så. Jag förstår att du ändå inte vill ge upp. Det vill man nog aldrig när det handlar om relationen till en förälder. Jag ska försöka ge några råd och samtidigt återkomma till din fråga om när man ska ge upp.

För det första tror jag det är viktigt att skilja på beteenden och känslor. Det går inte att be din pappa att känna en viss sak, men det går att be honom att ändra beteende. Exempelvis kan man kräva att han inte säger elaka saker om dig eller dina syskon och du kan be honom att försöka höra av sig ibland. Om det förändrar hans (eller dina) känslor är inte säkert, men det lägger i alla fall grunden för att kunna utveckla en bättre relation.

När man ska be andra att förändra sig brukar psykologer och terapeuter rekommendera något som kallas för ”jag-budskap”. Det innebär att du utgår från en konkret händelse, förklara hur hans beteende fick dig att känna, och ge ett konkret förslag på vad du vill att han ska göra istället. Till exempel ”När jag ringde i går så sa du… Jag kände mig så ledsen och ensam när vi la på luren… Jag vill inte att du säger sådana saker mer, även om du skulle tänka dem…”

Poängen med jag-budskap är att du sätter mer fokus på dina känslor än på vad som är fel med din pappa. Det är också viktigt att vara konkret när du beskriver vad han har gjort och vad du vill att han ska göra. Ge konkreta önskemål om hur du vill att han ska bete sig. Kanske har du redan gjort det, men det är vanligt att man kommunicerar mer mellan raderna i relationer. Du tar upp flera exempel som skulle kunna uttryckas i form av jag-budskap. Det mest uppenbara är att din far säger elaka saker. Några andra saker som du kanske kan be honom om är:

- Jag skulle verkligen uppskatta om vi båda hör av oss spontant ibland.

-  Jag skulle bli glad om du frågade mig hur jag mår ibland när vi ses eller hörs.

-  Jag skulle tycka att det vore så kul om bara du och jag kunde göra något tillsammans någon gång (något som jag föreslår).

Det låter väl enkelt? Nja. Det är förstås ofta bra att uttrycka känslor och att vara tydlig, men det räcker sällan för att lösa relationsproblem av det slag du beskriver. För det första missar man ibland att relationer bygger på ömsesidighet när man använder jag-budskap eller liknande kommunikationsknep. Det är sällan som båda parter i en relation har samma önskemål eller bild av hur relationen bör vara. Du skriver att du tror att din far tycker om dig, men vill att han ska visa det mer. Vad vill han? På vilket sätt vill han att er relation ska se ut? Han kanske tycker att er relation är bra som den är. Eller så vill han också förändra relationen, men kanske på ett annat sätt än vad du vill.

Om en relation ska utvecklas krävs det i allmänhet att båda parter förändrar sig på något sätt. Det bästa är förstås om man kan ha en öppen dialog om ömsesidiga förändringar, men du skriver att din pappa inte gärna pratar om sådana saker. Du kan i vart fall fundera själv över hur du ska förändra dig för att underlätta för honom att komma närmare. Tänk tillbaka på vad som har fungerat bättre och sämre tidigare. En bra utgångspunkt kan vara händelsen då din pappa var sjuk. Var det bättre då bara för att han hade behov av närhet, eller kan förbättringen också ha berott på att du ändrade ditt sätt att bete dig då?

På ett sätt är din text motsägelsefull. Du skriver å ena sidan att man inte kan ändra på andra människor och att du tycker om din pappa som han är. Å andra sidan handlar flera av sakerna du skriver om att du är besviken på honom och att du vill att han ska ändra på sig. Jag förstår den motsägelsen – vi tänker inte bara på det ena eller det andra sättet. Samtidigt kan en ständig ambivalens vara ett problem. Jag vill återvända till din fråga om när det är dags att ge upp. Det är viktigt att skilja på att ge upp och att acceptera sakernas tillstånd. För mig betyder ”ge upp” att man vänder ryggen åt en relation, medan att acceptera betyder att man försöker se den andres goda sidor samtidigt som man ger upp fruktlösa försök att förändra den andre. Att acceptera en annan människa på det sättet kan faktiskt indirekt leda till en förändrad relation. Antag till exempel att dina försök att närma dig av någon anledning stressar din pappa. Han kanske känner någonstans att du vill ha något av honom som han inte kan eller vill ge – och då drar han sig undan ännu mer. Om han märker att dina förväntningar minskar kanske han kan ta steg för att närma sig på ett eget sätt. Det kan också vara en befrielse för dig att släppa vissa förväntningar, som kanske ändå inte infrias. Det kan bli lättare att uppskatta det ni faktiskt har i så fall.

Som du märker är jag också motsägelsefull. Å ena sidan skriver jag att du kan försöka förändra honom (och dig själv), t ex med jag-budskap. Å andra sidan skriver jag att du kan försöka att acceptera mer och inte ständigt tänka på hur du vill att din pappa ska känna och bete sig. Det går emellertid att kombinera de här två sätten att tänka. Lösningen kan vara att du först försöker förändra era ömsesidiga beteenden på ett så tydligt och öppet sätt som möjligt (t ex med jag-budskap). Men du får inte göra det för mycket eller för ofta. Gör det vid något eller några tillfällen så att du säkert vet att din pappa förstår vad du vill – och du vad han vill. I bästa fall leder det till någon slags förändring. Sedan återstår att acceptera er relation som den faktiskt ser ut. Försök att dra ner förväntningar och att ständigt bli besviken. I värsta fall upptäcker du att din pappa oftast får dig att må dåligt och då kanske enda lösningen är att ni inte har så mycket kontakt. I bästa kommer din tydlighet i kombination med acceptans att leda till en relation du kan trivas med eller i alla fall leva med.

Jag förstår om du tycker att det är orättvist att du ska driva den här förändringen själv – man kan tycka att det är föräldrars plikt att bekräfta sina barn – men som du själv är inne på i ditt brev så kan vi i grunden bara förändra andra människor genom att ändra på oss själva.

Till sist kan jag rekommendera en bok som heter Tillsammans: om medkänsla och bekräftelse av Anna Kåver och Åsa Nilsonne. Där finns det mycket kloka tankar om relationer.

Lycka till!