Fyraåringen får vredesutbrott varje dag – vad kan vi göra?

Publicerad i DN 2018-10-04

Fråga

Jag har en fråga om min dotter på 4 år. Hon har under de senaste månaderna fått enorma vredesutbrott där hon bara skriker och gråter nästan okontrollerbart, detta sker minst en gång per dag och kan vara i upp till en timme. Ofta startar det med att hon av någon liten anledning (i våra ögon) blir lite sur och sen går hon från att grymta surt till att hetsa upp sig till ett helt hysteriskt stadium.

Vi har försökt att ”lösa” situationen där hon blivit sur, säger att man får bli arg, men att om man känner att man måste skrika så får man gå undan till exempel till sitt rum där man inte stör resten av familjen, kompisar etcetera. Vi har försökt att sitta med, att kramas, att lämna henne i fred, att ”prata om varför”, att ignorera, men inget hjälper.

Per automatik så frågar vi vad det är och varför hon är ledsen/arg men jag tror inte egentligen att hon vet. Hon brukar skrika till svar att ”det borde du veta mamma/pappa, jag har sagt det hela tiden/alla gånger!!!" Men hur vi än gör blir det fel. Ofta, precis innan utbrottet lägger sig, kan hon komma med en helt orelaterad anledning till att hon blev sur från början. "Jag är ledsen för att jag fastnade med foten i en gren i dag på förskolan", exempelvis, när anledningen till att hon blev sur var att hon inte fick leka med saxen hemma eller inte ville låna ut sin lila färg till en kompis när de målade.

Jag har också försökt att ta upp detta när hon är helt lugn och glad och fråga vad hon skulle vilja att vi gjorde för att hjälpa henne när hon ibland blir sådär arg. Men detta var nog för svår fråga för henne, vilket kanske inte är så konstigt då hon ju faktiskt är fyra år. Hon svarade "köpa en pysseltidning.”

Jag tycker mig se ett mönster där hon ofta blir sur när något helt enkelt inte blir som hon tänkt sig. Hur kan vi hjälpa henne i dessa stunder när hon blir så arg och hur kan vi hjälpa henne att hantera motgångar i form av att hon inte alltid är bäst/inte klarar av något på en gång med mera?

Svar

Tack för ditt brev. Jag förstår att ni söker svar på problemet du tar upp. Det måste vara utmattande med så långvariga dagliga utbrott! Inför en sådan utmaning är det lätt att känna sig maktlös som förälder, inte minst när det inte verkar finnas några uppenbara orsaker till utbrotten. Jag vill börja med att ta upp just möjliga orsaker, eftersom de förstås påverkar lösningen på problemet. Jag har ingen bra gissning, eftersom jag vet så lite om er dotter förutom att hon får utbrott. Mitt första råd blir därför att ni lägger kraft på att försöka förstå mer om vad som föranleder utbrotten.

Du skriver att ni tycker er se att de ofta orsakas av att något (litet) inte har gått som dottern vill. Det kan förstås vara en utlösande faktor, men när barn får utbrott finns det ofta en rad bakomliggande omständigheter som bidrar. Generellt är det bra att leta efter mönster. När går det bättre och när går det sämre? Vad präglar dagar med utbrott jämfört med bättre dagar? Hur påverkar tid på dagen, plats och personer som är med?

Exempel på bakomliggande orsaker är att barnet har det tufft på förskolan och bär med sig en frustration hem, att barnet sover för lite, att barnet har lågt blodsocker, att föräldrar och barn har för lite tid tillsammans, att barnet nyligen har fått ett syskon eller att det förekommer konflikter mellan andra i familjen som påverkar barnet. Listan kan givetvis göras längre, men poängen är att ni ska försöka tänka igenom allt som kan tänkas påverkar er dotters humör och ork.

Om ni får en misstanke om någon sådan bidragande orsak är nästa steg förstås att pröva något nytt. Exempelvis att låta dottern sova lite längre, att ge henne extra mellanmål eller att ta lite kortare dagar på förskolan. Jag föreslår att ni börjar med detta, eftersom man ibland lägger all kraft på att hantera själva utbrotten och glömmer vad som kan ligga bakom. Ibland kan man komma långt genom att förändra omständigheter och rutiner, men med vissa barn kan det vara svårare. För vid sidan av omständigheter och föräldrarnas sätt att agera spelar förstås barnets personlighet och temperament stor roll. Det kan vara en del av förklaringen till att er dotter reagerar starkare än andra barn på motgångar.

Men är det inte normalt med utbrott? Jo, majoriteten av alla fyraåringar har utbrott någon gång i månaden eller i veckan, men det är ganska få som har det dagligen. Det är också ovanligt att utbrotten varar så länge som upp till en timme. Det beror givetvis på vad man menar med utbrott – att barnet går runt och surar eller protesterar räknas inte. Snarare menas att barnet tappar kontrollen och exempelvis slåss, kastar saker eller skriker vilt. Med tanke på att er dotter har haft så många och långa utbrott i flera månader tycker jag att det finns anledning att ta kontakt med exempelvis BVC eller psykolog på vårdcentral. Då kan ni beskriva problemet närmare och få en bedömning om det finns skäl att söka vidare hjälp.

Även om jag har betonat vikten av att undersöka bakomliggande orsaker till utbrotten, så spelar det förstås också stor roll hur ni agerar när de väl blossar upp. Ni har försökt med allt men inget verkar hjälpa. Jag tycker att du resonerar klokt när det gäller er dotters förmåga att själv förstå eller förklara varför hon blir arg. En vanlig fälla är nämligen att vuxna frågar för mycket när barnet inte vet eller kan svara. Frågorna kan upplevas som provokationer eller krav när barnet inte har något svar att ge. Ibland kanske barnet har ett svar, men vill vara arg utan att behöva förklara.

Ett generellt råd till föräldrar när barn får utbrott är att använda så få ord som möjligt, att avstå från frågor och diskussion, att bara försöka lugna. Den stora utmaningen är förstås att hålla sitt eget humör i schack – att ha en låg röst, lugnt kroppsspråk och ett vänligt ansiktsuttryck. Det låter som om ni har försökt göra ungefär så, men det är ofta svårt att vara tillräckligt konsekvent. Det kanske kan vara värt att pröva igen och att hålla er till det en längre period. Det är förstås också individuellt vad ett barn upplever som lugnande. För vissa barn kan det vara att föräldrarna sätter ord på känslorna, till exempel ”Jag förstår att du är arg. Du får vara det.” För andra barn är det mer lugnande att föräldrarna bara låter dem vara.

Att din dotter svarar ”du borde veta” och verkar hitta på godtyckliga förklaringar får mig också att tänka på en annan sak. Barn som får utbrott kan ibland känna sig fångade av känslorna. De tycker att det är pinsamt att tappa kontrollen och bli arg, särskilt om det inte finns någon godtagbar anledning – ”mammas och pappas frågor bara påminner mig om att jag egentligen inte borde vara arg.” Jag menar inte att er dotter har den uttalade tanken, men att barn kan känna ungefär så. Barn kan därför behöva hjälp att finna en utväg, att kunna sluta vara arga utan att behöva stå till svars. Även om ni avstår från att fråga eller prata om utbrottet efteråt, kan er dotter ändå känna ett eget krav på att förklara och ursäkta sig. Hennes lite påhittade förklaringar kanske är exempel på just det.

Vad kan ni göra för att hon ska hitta andra eller snabbare utvägar? Du skriver att ni redan har försökt att låta er dotter vara, eller att ignorera henne i samband med utbrotten. Det är ofta svårt, eftersom barn hela tiden läser av sina föräldrar. Om en förälder plötsligt blir tyst kan barnet känna sig avvisat och bli ännu argare, även om förälderns avsikt är att låta barnet vara ifred. Det gäller alltså att ni som föräldrar försöker agera precis som om er dotter lugnt satt och lekte istället för att ha ett utbrott. Det är förstås ingen lätt uppgift när ett barn skriker och fräser, men försök att reagera så lite som möjligt om hon provocerar er. Förhoppningsvis kan er dotter hitta vägen ur ilskan lite fortare när hon ser att ni är precis som vanligt. Och att ni håller dörren öppen för att börja göra något annat.