Hur kan jag hjälpa min sjuåring att bli lugnare?

Publicerad i DN 2014-12-01

Fråga

Jag skriver för att jag har en pojke, nyss fyllda sju år, som har mycket energi och känslor. Han har svårt att sitta stilla om det inte är något intressant som han kan fokusera på. Det låter som drag som en normal sjuåring har. Det är bara det att jag som mamma blir så trött i huvudet av detta. Han sjunger ofta, gärna högt och samma text om och om igen. Han är oftast glad, men är en känslosam person och blir lätt ledsen eller arg. Han har en två år yngre bror som är rätt busig och de leker gärna, men ofta blir det rätt högljutt.

Jag skriver för att jag som mamma vill få tips för att lugna ned min son och även för att hålla mig själv lugn. Jag orkar framför allt inte med ljud­volymen. Vi har gått coping-kurs och jag tycker verkligen att den var bra. Det hjälper att fokusera på det positiva och så. Men kan jag få min pojke lite lugnare? Han kan koncentrera sig om det är tillräckligt intressant, gärna med tv-spel eller faktaprogram på tv. Han trivs bra i skolan och har bra med vänner. Han kämpar med läsningen, sitter och vänder sig i stolen och grejar med händerna, blir ledsen eller arg när det inte går bra att forma orden. Men han håller ut om han har sällskap.

Jag känner att han är en pojke som behöver mycket stöd och jag vill gärna vara det stödet. Men om inte mitt humör klarar hans rörighet och höga ljudnivå är det inte så lätt.

Svar

Tack för ditt fina brev. Du sätter fingret på något viktigt i din kärleksfulla beskrivning av sonen. Han mår bra, har kompisar, trivs i skolan och verkar inte vara bråkigare än barn i allmänhet. Enda problemet är att han kan bli för högljudd och intensiv. Jag tror att man kan förbise och förklara bort detta problem ibland – ett barn som bara är livligt gör ju inget ont. Eller: så länge det inte hindrar honom från att hänga med i skolan eller i relationer till kamrater är det ingen fara. Men problemet med för mycket spring i benen är att det med tiden kan leda till andra problem. När omgivningen inte orkar längre börjar de reagera irriterat eller tappar humöret fullständigt. En till synes ganska oskyldig livlighet kan därmed bli grund för återkommande motsättningar och konflikter. Eller, precis som du skriver i ditt brev, hur ska du orka vara det stöd du vill vara?

Hur kan du lugna ned din son? Vissa förskolor och skolor har på senare år börjat med yoga, avslappningsövningar, mindfulness och massage på schemat. Många upplever att det bidrar till en lugnare stämning på flera sätt. Men stämmer det? Det finns en del forskning som tyder på att barnen bland annat blir lugnare och mindre överaktiva, men studierna är ganska små, visar inte på dramatiska effekter och håller varierad kvalitet. Det är alltså osäkert hur mycket hjälp detta skulle innebära för er, men kan vara värt ett försök. En annan sak som du kan göra är förstås att försöka skapa så goda förutsättningar som möjligt för fler lugna stunder i vardagen. Det gör du säkert redan, men det brukar vara värdefullt att noga tänka igenom vilka omständigheter som gör att problemen lättar eller tilltar. Gör lite dagboksanteckningar och notera hur sömn, kost, olika aktiviteter, sällskap, miljöer eller leksaker påverkar sonen (och dig). Poängen är att leta efter mönster och försöka att skapa goda rutiner. Du kanske blir medveten om att det är vissa situationer som brukar bli särskilt påfrestande. Vad kan du i så fall göra för att underlätta i just dessa situationer?

Sedan återstår frågan vad du ska göra i stunden, när han stojar och hojtar som värst. Det är ofta svårt att finna på råd när man står mitt i stormen. Särskilt om det händer när han leker med sin bror eller kompisar, eftersom barnen förstås trissar upp varandra. Det finns också baksidor med att försöka dämpa i stunden, även när man gör det på ett lugnt sätt. Risken är att man lägger lock på glädjen och entusiasmen, fast man egentligen bara vill sänka tempot eller volymen. Och har man tappat humöret lurar det dåliga samvetet runt hörnet: ”Varför röt jag till så hårt när han bara stojade och faktiskt inte gjorde någon skada?” Jag menar inte att du aldrig ska försöka be honom att lugna sig, men mina förs­ta råd om att förebygga brukar ge mer.

Det som också brukar vara fruktbart är förstås att jobba med sig själv och sin egen förmåga att stå ut med kaos. Vad kan du göra för att lugna ner dig själv? Precis som man har prövat att hjälpa barn att finna lugn med hjälp av mindfulness eller liknande insatser, har man gjort det med föräldrar i flera studier. Ibland har enbart föräldrarna varit aktiva och ibland har både barn och föräldrar fått genomföra parallella övningar. Återigen handlar det om ganska få studier av varierad kvalitet, men med lovande resultat. Ett alternativ är alltså att du prövar mindfulness eller liknande tillsammans med sonen. Det finns flera böcker och appar med övningar både för barn och vuxna. Samtidigt finns det kanske en poäng med att du börjar göra det själv. Mindfulness för föräldrar går framför allt ut på att hjälpa dem att acceptera och förhålla sig till omständigheter som inte går att förändra. Att släppa kampen som handlar om att förändra barnet och i stället fokusera på hur man själv kan förhålla sig. Jag gissar att du har tänkt i dessa banor, att döma av hur du formulerar dig i ditt brev, men ofta krävs det övning för att kunna acceptera och luta sig tillbaka när det väl gäller.

Jag tror att det kan vara bra om du försöker sortera bland situationerna som blir påfrestande. Finns det situationer då du kan avstå helt från att ingripa, där det är möjligt att låta stojandet pågå? Där ingen kommer till skada (utom dina trumhinnor)? Det är bra tillfällen för övning – att skifta fokus från oljudet till potatisskalningen eller vad du nu håller på med. Gör något aktivt om du för tillfället är sysslolös, och lämna rummet om det är nödvändigt att ta en paus. När du däremot måste ingripa, som till exempel när det blir slagsmål mellan bröderna, är det förstås svårare att behålla lugnet och försöka acceptera läget. I de situationerna gissar jag att du, förutom att försöka acceptera, också får öva på att dämpa dig själv. Till exempel på att sänka din röst, att ha ett lugnare kroppsspråk och att använda färre ord.

Du nämner att ljudvolymen är en av de största utmaningarna. Jag vill därför avsluta med ett löjligt råd: öronproppar. Det funkar inte i alla lägen, men jag har träffat flera föräldrar som ändå har använt det. Om du till exempel ska laga mat en halvtimme kanske du kan sänka volymen den stunden. Samtidigt kan det vara fel väg om du vill jobba med att acceptera oljud och stök. Om man gör allt för att dämpa oljudet kan man bli alltför upptagen av det. Ungefär som när man hör en mygga i sovrummet som man till varje pris måste utplåna innan man kan komma till ro. Då gäller det att dra ur öronpropparna och bara försöka vara i kaoset. En beskare men kanske starkare medicin.