Hur kan jag hjälpa min son att bli mer äventyrslysten?

Fråga

Vi har en son på 4,5 år som jag ibland kan uppfatta som passiv och introvert, ja ibland till och med som feg. Så fort han ställs inför en obekant situation så brukar han reagera med att klänga sig fast vid någon av oss. Detta gäller även om situationen är uppenbart gynnsam, till exempel när en kille i en bamse­kostym delar ut kramar och de andra barnen genast rusar fram. Det kan också ta sig uttryck när vi försöker lära honom något som kräver en viss prestation av honom, till exempel att använda den sparkcykel som han fick av sina farföräldrar. Om han inte kan på en gång brukar han reagera med att antingen bli sur och grining (”jag VILL/KAN inte”) eller något slags regression med babyspråk och trams.

Vi har naturligtvis förstått att det inte hjälper att bli arg eller att pressa honom, så reagerade ofta min pappa mot mig och det ledde till stor prestationsångest som lever kvar hos mig än i dag. I stället har vi försökt med att göra det hela roligt och spännande, eller att ta det i hans takt, men det har inte heller gett något vidare resultat. Ibland kommer jag på mig själv med att reagera som min far gjorde, med irritation och påtryckningar, men det är sällan och jag är medveten om när det händer. Kanske lägger jag för lite tid på att göra lärandet och nya erfarenheter till en lek, eller saknar konkreta verktyg för att göra det? Jag skulle behöva konkreta råd för att hjälpa min son att bli mer aktiv och äventyrslysten.

Svar

Tack för ditt brev. Ni verkar göra flera saker som jag spontant skulle rekommendera. Ni försöker göra utmaningarna mer lekfulla och reflekterar över nackdelarna med irritation och påtryckningar. Även om det känns otillräckligt hade sonen kanske varit ännu mer orolig om ni inte hade gjort så. Går det att göra något mer? Det finns glädjande nog mycket kunskap om vad föräldrar kan göra för att förebygga och lindra oro hos barn. Om sonens problem trots era ansträngningar fortsätter att hindra honom i vardagen finns det goda skäl att söka hjälp. Det finns mycket forskning som visar att kognitiv beteendeterapi leder till förbättringar även för barn i er sons ålder.

Man vet att föräldrar till oroliga barn mer än andra föräldrar visar irritation, otålighet och missnöje för barnen. Det är frustrerande att se sitt barn gå miste om aktiviteter och gemenskap. I sådana stunder är utmaningen inte bara att försöka lägga band på sina egna känslor utan att dessutom visa empati för barnets oro. Fundera på om det finns tillfällen då du tydligare kan visa för din son att du förstår hans oro. Fråga hur han känner och bekräfta hans svar – ”jag förstår att du blir arg på cykeln – det är inte så lätt första gången”. Att visa empati för barnets upplevelse är inte samma sak som att ge efter. Tvärtom vet man att chansen att barnet ska våga anta utmaningen igen ökar om det först känner sig förstått. Sedan får man lirka vidare på ett lekfullt sätt så att barnet inte ger upp.

Även om irritation och kritik ökar risken för oro hos barn är det något annat som är viktigare. I en mängd studier har man funnit att det framför allt är föräldrars tendens att överbeskydda ängsliga barn som förstärker och vidmakthåller oron. De flesta föräldrar är medvetna om detta. Din ambition att hjälpa sonen att anta utmaningar vittnar om att ni tänker på detta. Samtidigt kan överbeskydd ta sig många olika uttryck och ibland är man som förälder inte medveten om att det sker. Överbeskydd kan till exempel handla om att hjälpa ett barn för mycket, att ge för mycket instruktioner, att ta över och lösa uppgifter åt barnet, att styra för mycket och fatta beslut åt barnet, eller att begränsa och kontrollera barnet för mycket. Det spelar ingen roll om föräldern har för avsikt att skydda, styra eller kontrollera sitt barn. Det avgörande är i stället att förälderns sätt att agera begränsar barnets möjligheter att utforska tillvaron på ett självständigt sätt. Att möta motstånd och övervinna hinder. Att tvivla och finna egna svar. En minnesregel är att lägga ”händerna på ryggen” när barnet blir ängsligt. Jag vet inte i vilken grad detta gäller er, men det brukar vara svårt för föräldrar att passivt stå ut med barnets oro. Ibland krävs att man avviker från den kompetenta föräldrarollen och säger ”hur ska vi lösa det här?”, ”jag vet inte vad som är bäst” eller ”du får välja”.

Du skriver att du kan uppleva sonen som feg och att du önskar att han kunde bli mer äventyrslysten. Jag vet förstås inte riktigt vad du menar med dessa ord eller vilken bild du innerst inne har av din son. Jag vet däremot är att ju mer föräldrar ser ditt barn som ”ängsligt”, ”oroligt” eller ”fegt”, desto svårare blir det för både föräldrar och barn att bryta mönster och roller som vidmakthåller problemen. Jag menar inte att du ska börja ljuga för dig själv, men man kan välja vad man fokuserar på och försöka se fler sidor hos barnet. Men är inte vissa barn ängsliga? Även om vissa barn föds med en sårbarhet för rädsla och oro, vet man att samspelet med omgivningen påverkar om och hur den kommer till uttryck. Man vet också att många barn som är oroliga under en period av uppväxten inte fortsätter att vara oroliga när de blir äldre. Chansen att din son övervinner sin osäkerhet ökar alltså ju mer du kan se den som ett föränderligt beteende snarare än ett karaktärsdrag. Och även om han inte skulle förändras så gäller det förstås att acceptera honom som han är, så länge han inte mår dåligt av det.

Jag vill också återknyta till det du skriver om lekfulla utmaningar. Jag vill uppmuntra er att fortsätta med detta, för det är kanske viktigare än allt annat jag skriver. För att barn ska övervinna osäkerhet och rädsla måste de få hjälp att anta utmaningar i stället för att dra sig undan. För att lyckas övertyga små barn om detta är lekfullhet ofta en nödvändighet. I sådana situationer är det bra att försöka släppa ambitionen att barnet ska klara en viss sak eller nå något mål. Barn känner snabbt av outtalade krav och när de inser att ”leken” egentligen handlade om något annat tryter motivationen. När sonen ska pröva sparkcykeln kanske er ambition bara ska vara att utforska cykeln snarare än att cykla. Känn på den, undersök hur den fungerar, visa hur man cyklar utan att genast föreslå att sonen ska pröva, vänd den upp och ner och snurra på hjulen, och så vidare. Det kan kännas ineffektivt, men brukar löna sig i längden. Efter hand får man smyga in förslag på små utmaningar – ”vill du pröva att stå på cykeln?” Om barnet nobbar är det bättre att backa ett steg, till exempel ställa sig själv på cykeln, i stället för att envisas. Återigen – det handlar inte om att ge upp eller att släppa alla krav. Poängen är att gå långsamt fram och att komma ihåg att lek ska vara roligt. Ju mer ni hjälper er son att fokusera på aktiviteten (hur man cyklar), desto mindre risk att han tar motgångar personligt.

Det framgår inte av ditt brev om du eller den andra föräldern själva är oroliga för saker. Det är mycket vanligt att föräldrar till oroliga barn själva har liknande känslor. Det är en medfödd instinkt hos barn att iaktta tecken på rädsla, och när det sker imiterar de snabbt föräldrarna. Det är till exempel tydligt i sociala sammanhang, där barn drar sig undan mer om föräldrarna visar osäkerhet eller tvekan. Samtidigt spelar det inte så stor roll hur rädda eller oroliga föräldrarna är. Det avgörande är i stället i vilken grad föräldrarna låter sig styras av sin rädsla. Så länge man visar för barnet att man vågar utmana rädslan och möta det som skrämmer blir budskapet det rätta. Exempelvis är det bra att kunna misslyckas inför barnen utan att kland­ra sig själv eller förklara bort. Likaså är det bara att gå fram och krama om Bamse, även om det skulle kännas lite genant.