Hur ska vi hjälpa vår son att våga mer?

Publicerad i DN 2014-04-14

Fråga

Vi har en 6,5-åring som är eftertänksam och försiktig av sig och så har han alltid varit. Han förstår inte heller vitsen med att öva på saker. Han blir väldigt besviken på sig själv om han inte kan direkt, även fast vi förklarar om och om igen att man inte kan kunna allt redan från början. Exempelvis vill han inte öva på att cykla då han ramlade av en gång när han var fyra och det kan ju faktiskt hända igen, säger han. Han vill lära sig simma men vägrar att öva utan simdyna eftersom man faktiskt kan drunkna, återigen hans egna ord. Så är det ofta, han ser liksom värsta scenariot hela tiden.

Åker vi till ett nytt ställe, som ett lekland, kan det låsa sig totalt. Om vi ger honom en stund att se sig om innan brukar det dock fungera bättre. Att tänka efter är en del av hans personlighet men nu börjar detta bli ett hinder för honom. Han ser till exempel att alla jämnåriga kan cykla, men det leder inte till att han vill öva utan bara till han känner sig dum. I förskoleklassen är han intresserad och gillar lektionerna, ligger långt framme med matten och kan nästan läsa. Han har också många kompisar. Hur ska vi kunna hjälpa honom? Nu blir det mycket tjat, frustration och ilska från alla parter.

Svar

Tack för ditt brev. Jag har tidigare svarat på liknande frågor då många föräldrar upplever samma sak som du. Problem med att våga blir ofta tydliga i din sons ålder, när kraven ökar och barn mer medvetet börjar jämföra sig med kamrater. Det är också vanligt att barn kan känna självförtroende inom vissa områden samtidigt som det sviker helt inom andra.

Jag tror att du redan känner till mitt första råd, nämligen att försöka ta utmaningarna i små steg. Även om många föräldrar vet detta, är det ofta svårt i praktiken. Hur ska man göra utmaningen mindre när barnet vägrar att ens gå in på leklandet? Om han väl har låst sig gissar jag att det är svårt att komma vidare, oavsett vilka förslag ni lyckas komma på i stunden. För många föräldrar leder det till tjat och frustration, vilket i sin tur leder till perioder då man helt släpper ambitionen att utmana rädslor.

Jag vet inte om detta känns bekant, men det är ett vanligt mönster i samspelet mellan föräldrar och barn som är rädda för saker. Det blir som en jojo där föräldern antingen sätter för mycket press eller ingen press alls. För att undvika detta är det förstås bra att planera utmaningar i förväg, helst tillsammans med barnet. Om du till exempel föreslår att ni ska åka till ett lekland kan du vara tydlig med att sonen inte kommer att behöva göra något om han inte vill. Om han bara vill titta är det helt okej. När ni är på plats låter det bra att först låta honom bekanta sig med stället en stund. Det är en illustration av en annan viktig princip – att inte ha för bråttom att ta nya steg. Vänta tills sonen verkar slappna av och ha kontroll. Om han ändå nobbar en utmaning du föreslår gäller det att svälja frustrationen och istället ge förslag på mindre steg – att välja en mindre rutschkana, att åka tillsammans, att bara åka sista biten, att bara klättra upp och titta osv. Försök att tänka igenom möjliga steg i förväg.

Man vill gärna försöka övertyga barn om att saker inte är farliga genom att argumentera. Risken är att man fastnar i en maktkamp och att barnet blir alltmer upptaget av eventuella faror. Dessutom kan man ju faktiskt trilla på cykeln eller få en kallsup när man badar. Medge att sådant kan hända, men led framförallt allt in barnet på själva uppgiften: ”Jo, om man har otur kan man ramla, men vågar du pröva om jag springer bredvid hela tiden? Om jag orkar det – du kanske cyklar för fort!” Låt barnet dra sina egna slutsatser efter en utmaning, till exempel genom att fråga vad som gjorde att det gick bra eller mindre bra.

Det är förstås också betydelsefullt hur du reagerar när han väl trillar på cykeln eller får en kallsup. Många barn blir rädda och tappar modet att fortsätta när det blir bakslag. Som förälder gäller det därför att försöka avdramatisera samtidigt som man visar förståelse. Gå lugnt fram till sonen och trösta en stund, men försök sedan att distrahera honom och gå vidare. Du kanske måste backa flera steg för att han ska vilja fortsätta, men undvik att ge upp försöket helt och hållet.

För att lyckas med allt detta finns det en sak som brukar vara avgörande: att föräldern stå fast vid överenskommelserna. Vi antar att din son faktiskt nöjer sig med att göra det ni bestämde – han väljer att bara titta när ni kommer till leklandet. Alla förslag på utmaningar nobbas. Då gäller det att du inte pyser ut besvikelse eller otålighet, vilket är lättare sagt än gjort. Försök att ställa in dig i förväg på att det är en framgång att bara komma iväg.

Sonens rädsla skulle också kunna handla om att han tycker det är pinsamt och jobbigt att göra fel eller misslyckas i största allmänhet. Jag vill därför ägna resten av svaret åt detta.

Många kopplar samman rädsla för att misslyckas med låg självkänsla och förespråkar att föräldrar ska ge villkorslös kärlek oavsett hur barnet presterar. Det är ett bra råd till föräldrar som i första hand ger bekräftelse när barnet lyckas med saker. Samtidigt är det många barn som är rädda för att misslyckas trots att de blir villkorslöst älskade av sina föräldrar. Jag vill därför ge tre råd om kommunikation som kan hjälpa barn med utmaningar oavsett hur mycket kärlek de får.

Det första handlar om vad man säger när man ger instruktioner eller uppmanar barn att göra saker de tvekar inför. För att öka lusten och modet att pröva är det bra att fokusera på hur man gör något. Förklara för sonen hur man sitter på cykeln, håller i styret, har blicken framåt och så vidare. Sådant gör förstås de flesta föräldrar, men risken finns att man samtidigt börjar prata om hur bra det kommer att gå eller hur liten risk det är att ramla. Då börjar barnet fundera på allt som kan hända och tappar uppmärksamheten på själva uppgiften.  En minnesregel kan vara att prata om vad barnet behöver lära sig eller träna på för att klara nästa steg. Forskning har visat att barn som fokuserar på vad de behöver lära sig både mår och presterar bättre än barn som strävar efter ett visst resultat (eller efter att undvika en katastrof).

Det andra rådet handlar om vad man säger när barnet misslyckas. Det är bra att från början omformulera vad ett misslyckande innebär. Försök att hjälpa sonen att se misslyckanden som tillfällen att lära. Det är förstås inte lätt att övertyga barn om detta. Ibland kan man avdramatisera genom att låta barnet misslyckas med flit – att ramla i slow-motion eller försök att få en kallsup.

Om man har pratat om misslyckanden på detta sätt är det lättare att följa upp dem på ett bra sätt. En vanlig fälla är nämligen att man som förälder vill trösta och släta över när barnet inte klarat något. Det är ofta kontraproduktivt eftersom man mellan raderna kan förmedla att misslyckanden är något att skämmas över. Om din son blir förtvivlad ska du förstås trösta en stund, men sedan hjälpa honom att se vad som gick fel och lotsa vidare till ett nytt försök.

Att kommunicera bra när barn misslyckas känns självklart, men det är faktiskt lika viktigt att göra det när barn lyckas. I motsats till vad man ibland hör mår barn bra om de får bekräftelse för prestationer, förutsatt att man bekräftar genom att prata om vad barnet faktiskt gjort: ”Nu lät du cykeln få fart innan du satte ner foten – bra!”. Barn som får sådan bekräftelse tycker både att aktiviteten i fråga är roligare och är mer villiga att anta nya utmaningar. Dessutom bidrar det till att barnen får en mer positiv syn på sig själva och tror att de kan lära sig nya saker. Om vuxna däremot bekräftar prestationer genom att ge allmänt beröm kan effekten bli den motsatta. Det gäller särskilt om berömmet handlar om egenskaper som att vara ”musikalisk”, ”smart”, eller ”snabb”. Alltså – var nyfiken och låt sonen berätta själv vad som fungerade. Ditt intresse är den bästa bekräftelse han kan få.