Jag vet vad som måste ändras – men jag vet inte hur

Publicerad i DN 2018-01-26

Fråga

Det är mycket som är fel på mig och i mitt liv, jag vet vad som måste ändras men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag är 29 år, fick diagnosen Aspergers syndrom när jag var 16 år efter otroliga problem med skolgången. Sedan 10 år tillbaka går jag och pratar på psyk, men där kan jag inte, eller vill jag inte, öppna mig – det är mer en plats för mig att gå för att prata om andra saker än mina problem. Äter också antidepressiv medicin, vilket jag gjort i många år nu.

Under hela den tiden, runt 8 år, har mitt alkoholdrickande eskalerat, och de senaste åren har jag utvecklat ett beroende – med mycket svår abstinens om jag slutar. Förra året fick jag åka till akuten på grund av det, och skulle ha behövt sjukvård minst 10 gånger innan dess, men jag har inte slutat. Den problematiken vet de om på psyk, inget jag någonsin förnekat, och även min mor vet om det.

Jag har inget jobb, ingen utbildning, inga vänner. Alla de punkterna skulle behöva ändras – men jag vet inte var jag ska börja. Det känns för svårt.

Bor i egen lägenhet och sköter min ekonomi och allt det, där har jag inga svårigheter. Jag känner mig också bortskämd och självisk. Lever på försäkringskassan, egentligen finns det andra som borde få hjälp som behöver det mer än jag.

Ingenting förändras av sig själv, det är jag medveten om. Alkohol kan jag sluta med periodvis, brukade kunna i alla fall, nu är jag inte så säker. Perioderna har blivit längre och längre och nu har jag hållit på i två månader, med bara nedtrappning emellanåt, tills det börjar igen. När jag väl har ”klara” perioder vill jag förändra allt på en gång – sen tröttnar jag igen efter en vecka eller två.

Jag har börjat säga ”jag vet inte” ofta, som jag gjorde när jag var tonåring, men till skillnad från då så vet jag verkligen inte vad jag ska göra nu. Jag har fått erbjudande om stöd, men jag är väl för envis. I grunden är jag inte cynisk, men det börjar kännas som om saker och ting är ”försent”, som jag tänkt så många gånger tidigare, när det verkligen inte var det – även här är den markanta skillnaden att jag börjar ge upp hoppet.

Hur gör man, vilka steg tar jag?

Svar

Tack för ditt brev! Jag förstår att du kan känna hopplöshet, med tanke på att problemen funnits så länge och rör så stora delar av livet. Att vara villrådig, tappa hoppet och ha svårt att komma i gång är också typiska symtom på depression. Jag gissar att du även har fått den diagnosen, eftersom du äter antidepressiv medicin och räknar upp flera typiska symtom. Aspergers syndrom innebär enligt studier också en klart ökad risk för att bli deprimerad. Samtidigt hamnar aspergerdiagnosen ofta i förgrunden och skymmer sikten för andra problem. Det är bekymmersamt, eftersom personer med asperger eller andra neuropsykiatriska funktionsvariationer kan gå miste om nödvändig behandling.

Jag vet som sagt inte i vilken utsträckning psykiatrin har uppmärksammat detta, men mitt första råd är att du tar upp frågan: Är jag deprimerad och vilken hjälp kan jag i så fall få? Eller snarare, vilken hjälp kan erbjudas utöver nuvarande samtal och medicinering? Forskning pekar tydligt på att man i första hand ska erbjuda terapi, givet att inte depressionen är för djup då medicin kan behövas.

Sen är frågan om du vill ha den hjälpen, eller om du över huvud taget vill ha hjälp från din nuvarande kontakt. Du skriver att du inte kan öppna dig och att du blivit erbjuden stöd, men är för envis. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men oavsett verkar det inte pågå någon egentlig terapi eller behandling. Med tanke på att nuvarande medicinering och samtalskontakt har pågått så länge utan förbättring tycker jag att du bör överväga att byta kontakt. Begär att få träffa en annan psykiatriker/psykolog, eller byt mottagning. Om det inte finns några alternativ där du bor finns numera också internet­baserad behandling av depression (se internetpsykiatri.se).

Jag valde att inleda svaret med råd om hur du kan få mer hjälp från vården. Jag gjorde det eftersom du verkar osäker på om du förtjänar hjälpen eller om andra behöver den bättre. Jag tycker det står klart att du både behöver och har rätt till vård. Att komma i gång med saker i livet kan verka futtigt och något man borde lösa själv. Men har man depression och dessutom Aspergers syndrom är det ibland omöjligt att bara ta sig i kragen.

De konkreta problem du tar upp i brevet handlar om att du saknar arbete, utbildning och vänner. Du dricker också för mycket. Något som psykiatrin säkert tagit upp är att alkohol kan minska effekten av antidepressiv medicin och ibland innebära direkta risker. En viktig fråga att reda ut är också hur mycket drickandet bidrar till dina andra problem. Ditt första steg kanske måste vara att få kontroll på drickandet, innan du kan ta itu med resten.

Samtidigt brukar det man gör för att minska sitt drickande delvis vara samma sak man gör för att bli mindre nedstämd. Vad då? Jo, någon form av meningsfull aktivitet. Länge har man i behandling av depression fokuserat på att förändra tankar eller bearbeta tidiga upplevelser och relationer. En ganska ny behandling som på senare år vunnit mark går i stället främst ut på aktivitet – att helt enkelt börja göra saker som man mår bra av. Det låter så enkelt att det nästan blir dumt, men utmaningen är ju just att komma i gång.

Du skriver att du vet vad som måste ändras, men inte hur. I beteendeaktivering arbetar man just med att komma över trösklar och ta första stegen mot förändring. Metoden bygger också på forskning om hur depression utvecklas, nämligen att tillståndet ofta är en följd av tilltagande passivitet. Att börja göra meningsfulla saker är alltså inte ytlig symtomlindring, utan ett sätt att angripa en viktig orsak till depressionen.

I studier av beteendeaktivering har man sett att det ger minst lika goda effekter som annan terapi eller medicinering. Och efter avslutad behandling håller effekterna i sig bättre jämfört med medicin.

Du skriver att du i ”klara perioder” får handlingskraft och vill förändra allt på en gång, men att du snabbt tröttnar igen. Det är en vanlig fälla när man försöker åstadkomma förändring. Utmaningen är att ha rimliga mål och att ta lagom stora steg. Det gäller också att vara strategisk och börja med något som relativt snabbt kan bidra till livskvalitén. Är det bäst att börja söka jobb, praktik eller utbildning? Eller är det bättre att försöka bryta den sociala isoleringen? Börja med en hobby? Eller börja träna?

Jag gissar att du blir trött bara av att läsa den här uppräkningen av präktiga aktiviteter. Men frågan är om du har försökt att prioritera mellan alla saker du får lust att göra i dina klara perioder. Om du kan föra den diskussionen med din vårdkontakt kanske du kan lyckas fokusera mer på något taktiskt valt område i livet. Tar du sedan lagom stora steg kanske du klarar att hålla i gång lusten mer än en vecka eller två.

Är asperger, depression eller alkoholberoende det som bäst kan förklara dina problem? Jag har diskuterat detta eftersom diagnos såklart har betydelse för att du ska få rätt hjälp. Samtidigt vill jag påstå att råden jag gett sällan blir fel oavsett diagnos eller orsaker till dina problem. Ett kort svar på din sista fråga lyder alltså: Ta vilket steg som helst, så länge du gör något.