Jag vill vara en bra mamma – men känner mig helt uppgiven

Publicerad i DN 2018-05-17

Fråga

När mitt första barn föddes kände jag mig som en tigrinna, redo att göra allt för henne. Nu sitter jag här i soffan 12 år senare med en stark känsla av uppgivenhet. Väldigt snart upptäckte jag att det som jag brinner för att göra sällan är vad barnet vill ha. Om jag vill att barnen skall säga att jag är världens bästa mamma så skall jag vara som Muminmamman, det har jag snabbt listat ut. Hon har inga egna intressen utan finns alltid där, hon kritiserar aldrig, hon kräver inget.

Men jag är inte som Muminmamman. En del av mina vänner har den avundsvärda förmågan att de med glädje gör något kärleksfullt för sina barn och inte ens märker att barnen inte uppskattar det. Men jag är som en svamp när det gäller stämningar och känner direkt av reaktionen på allt som görs och sägs. Uppskattas inte mina insatser så var det ju bara ännu ett meningslöst försök att åstadkomma något positivt.

Problem nummer ett är att jag också vill ha värme, hög grad av egenkontroll och ha kul för att trivas. Problem nummer två är att alla råd och diskussioner handlar om relationen till barnen, man måste ha en bra relation. För att lyckas med det måste vi föräldrar sköta alla hushållssysslor som barnen inte tycker är roliga, låta det gå som det går i skolan, se mellan fingrarna med uppförande som vi inte gillar, samt orka var glada och käcka ovanpå det. Men vad kommer jag då att säga om mina barn om 20 år, när jag kanske känner att de inte tagit sin del av hushållsarbetet och inte blivit självständiga, utan tror att hemmet är en serviceinrättning?

Jag tror att det är en del av föräldraansvaret att vara den som tar smällen och gör sig impopulär genom att driva igenom att barnen lär sig ta ansvar. I vuxen ålder kan barnen visserligen sedan lasta stor skuldbörda på föräldern då det mår dåligt och dra upp sådana episoder, men det säger inte att det var fel, bara att föräldrar är tacksamma att lägga skulden på och det kan man aldrig försäkra sig mot.

Vill fortfarande göra allt för familjen, är det viktigaste i mitt liv, men vet inte vad jag skall göra som också känns meningsfullt och givande för mig själv. Nu sitter jag mest i soffan utan mål eller mening och gör så lite som möjligt, medan barnen är med kompisarna och deras pappa sysslar med sina intressen. När de väl är hemma är det mest bråk och konflikter. Hur kan jag konkret ta ett första steg mot en positiv vändning? Vill ha en familjegemenskap där alla trivs och tar ansvar för sig själva. Tror att mitt brev är ganska rörigt och otydligt och det stämmer väl med hur jag känner, har helt tappat kompassriktning i mitt föräldraskap.

Svar

Tack för ditt brev. Du skriver att du känner dig förvirrad, men jag tycker också att du verkar vara besviken. Framförallt på barnen, men kanske också på din man. Jag tycker det är väldigt bra att du så uppriktigt beskriver din upplevelse av familjelivet. Jag kan garantera att många känner som du, men få uttrycker det.

Några kanske skulle påstå att föräldrar inte har rätt att känna besvikelse: Om barn inte lever upp till förväntningarna har man inte gjort sitt jobb som förälder, eller har för höga förväntningar. Det är en förenklad bild av familjelivet, även om jag håller med om att föräldrar ytterst är ansvariga.

I takt med att barnen blir äldre är det inte längre så enkelt att föräldrar har 100 procent ansvar. Det blir allt mer en fråga om ömsesidigt samspel där föräldrar och barn (ungdomar) tillsammans får försöka finna fungerande relationer. För alla slags relationer gäller samtidigt en annan sanning: Om man vill förändra en relation är enda vägen att börja förändra sig själv. Frågan är alltså hur du måste börja bete dig om du vill att dina barn ska ta mer ansvar och att ni ska kunna få en starkare familjegemenskap. Jag hoppas kunna ge dig några nya perspektiv på det.

Det framgår att du driver på för att barnen ska sköta skolan och andra sysslor. Jag håller helt med om att barn behöver lära sig att ta ansvar för sådana saker. Du uttrycker samtidigt besvikelse över att barnen inte visar entusiasm eller uppskattning för vad du gör.

Här tror jag det är viktigt att klargöra en skillnad. Det går att ställa krav på vad barn ska göra, men det är i regel kontraproduktivt att ha förväntningar på hur de ska känna. Mitt första råd är därför att försöka göra en prioritering. Behåll målet att barnen ska sköta sysslor och uppföra sig, men släpp förväntningarna på att de ska gilla dina initiativ.

Det är förstås lättare sagt än gjort, för vilken förälder känner inte besvikelse när man ansträngt sig och inte får minsta tacksamhet tillbaka. Den stora utmaningen är att svälja besvikelsen och ta nya tag efter sådana händelser. Försök ändå att göra så, eftersom besvikelse kan bli som ett gift för relationer. Det gäller särskilt när man är besviken över känslor och om besvikelsen uttrycks indirekt, till exempel genom att föräldern drar sig undan.

Går det verkligen att dölja sina känslor? Om man blir besviken kommer väl barnen att märka det, hur mycket man än försöker visa upp en förlåtande fasad? Det är just därför det är så viktigt att försöka justera sina förväntningar. När barnen närmar sig tonåren kan man räkna med att bli avvisad och att man kommer att få lida brist på uppskattning. Inom vissa ramar är det en sund reaktion som handlar om att ungdomarna blir mer självständiga och frigör sig från föräldrarna. Det gäller att försöka se det som en fas, där man som förälder blir bortvald en period.

Hur ska du orka vara så storsint och bara sträva på i motvinden? Till att börja med är ni två föräldrar. Det är vanligt att problem mellan föräldrar och barn har sitt ursprung i bristande kommunikation och samspel mellan föräldrarna. Det kan hända att ni redan är ett bra stöd för varandra, men annars skulle jag börja i den änden. Ni måste bli ett bättre team innan du/ni orkar ta itu med resten av utmaningarna. Det enda du skriver om din man är att han ägnar sig åt sina fritidsaktiviteter, medan du sitter och stirrar i soffan.

Ett annat möjligt svar på hur du ska orka är därför att du också borde ägna dig åt egna intressen. Möjligtvis har du fastnat i fällan att investera all tid och kraft i familjen medan barnen var små, för att sedan märka att dina egna behov har fått stå tillbaka helt. Det kanske är det du menar med behov av egenkontroll och att ha kul. Om du skulle börja göra mer saker själv eller utanför familjen kan det också bli lättare att få distans och hantera besvikelser i familjelivet.

Vid sidan av att prioritera vad du ska kräva av barnen, så spelar det förstås också roll hur du ställer dessa krav eller hur du ber om förändring. Som sagt är det sällan bra att göra det indirekt, genom att bara dra sig undan eller visa känslor. När du väl bestämt dig för att be dina barn (eller din man) om något föreslår jag därför att du använder jag-budskap. Det innebär att du utgår från en konkret händelse, förklarar hur den fick dig att känna, och ger ett tydligt förslag på hur du vill ha det istället. Till exempel ”När jag kom hem i dag och såg att köket var upp och ner…blev jag trött och ledsen…jag skulle verkligen uppskatta om ni plockar undan efter er”.

Poängen med jag-budskap är att fokusera mer på dina känslor än på vad som är fel med barnen. Det är också viktigt att vara konkret när du beskriver vad barnen gjort och vad du vill att de ska göra istället. Till sist är det bra att undvika att ta upp frågan när man är som mest irriterad. Vänta tills känslorna hunnit lägga sig något.

En annan möjlighet är att ha familjeråd. Det kan låta formellt, men är ofta ett bra sätt för att bryta tråkiga mönster av tjat och missnöje. Bestäm en tid då hela familjen samlas för ett möte. Både ni föräldrar och barnen får komma med förslag på saker som ni vill förändra eller lösa. Prioritera någon eller några frågor och låt sedan alla komma med förslag på lösningar. Undvik att kritisera varandras förslag, skriv bara ner allt som kommer fram i diskussionen. Därefter kan ni kombinera olika förslag och försöka nå kompromisser.

Familjeråden behöver förstås inte enbart handla om praktiska frågor. Det kan också vara ett tillfälle att ta upp saker som rör relationer och gemenskap i familjen, exempelvis ”Hur kan vi göra mer saker tillsammans som alla uppskattar?” En poäng med dessa möten är att familjemedlemmarna får öva på att vara lyhörda för allas önskemål.

Du skriver att det är svårt att få en bra relation till barnen om du samtidigt måste driva på för att de ska uppföra sig och sköta sina uppgifter. Det känner många igen, men chansen att barnen faktiskt tar sitt ansvar ökar om man förankrar och förtydligar uppgifterna genom familjeråd. En viktig komponent är att välja uppgifter som barnen kan ta eget ansvar för, det vill säga att de får ta konsekvenserna av att missköta uppgiften i stället för att ni föräldrar blir besvikna. Det fungerar inte i alla sammanhang, men om ett barn exempelvis har eget ansvar att städa sitt rum får föräldrarna låta bli att tjata om det. Barnet får istället leva med ett stökigt rum.

Det kan framstå som om jag föreslagit att du ska ge upp dina önskningar om mer värme och gemenskap i familjen – att du bara ska ställa krav på det absolut nödvändiga och sedan satsa på dig själv. Så är det inte. Jag föreslår bara ett annat sätt att nå det du önskar. Min erfarenhet är nämligen att när föräldrar slutar förvänta sig tillgivenhet, men ändå orkar stå kvar och hålla dörren öppen, så kommer barnen förr eller senare att sträcka ut handen.