Min mamma bara ältar

Publicerad i DN 2011-09-16

FRÅGA

Jag är en rätt ambitiös och glad ung dam som ständigt har mycket för mig när det kommer till jobb, vänner, träning och pojkvännen. För några år sedan dog min pappa. Han dog till följd av sina grova alkoholproblem, som långt innan hans död bland annat resulterade i att mina föräldrar skilde sig. Pappas problem har färgat både mitt liv och min mammas liv. Men jag känner att jag förstår hur min pappas problem påverkat mig och jag har sökt hjälp för det och mår bra nu - även om jag såklart allra helst velat behålla min pappa alkoholfri.

Mitt problem idag, som jag inte vet hur jag ska tackla, är min mammas beteende gentemot mig och hennes generella inställning till livet. Det bästa sättet jag kan beskriva det på med ett ord är "martyr". Hon tycker så fruktansvärt synd om sig själv och det har hon gjort större delen av mitt liv. När jag var mycket yngre kunde det handla om situationer då jag ville be henne om råd eller bara prata som besvarades med djupa suckar över att hon är trött/inte har tid/missar sitt tv-program. Det kändes väldigt ofta som om hon gjorde mig en tjänst, att hon trots sin trötthet kunde prata lite med mig. Detta slutade med att jag helt enkelt lät bli att prata med henne om saker som var "jobbiga" från min sida.

När jag kom upp i tonåren blev det oftare och oftare så att jag skulle "sätta mig 5 min med henne" och lyssna på hennes problem hon hade med sitt jobb och min pappa (som gärna blev halvtimmar och även timmar). Jag började undvika de pratstunderna så ofta det gick för att de bara gjorde mig frustrerad och arg för att de aldrig handlade om att lösa och gå vidare utan bara att älta. Idag, när vi inte längre bor ihop, kan hon ringa flera kvällar i vecka och bara ha en monolog om hur hon mår och gångerna hon faktiskt frågar mig hur jag mår så känns det mer av en artighet. Hon har någon gång förklarat sitt beteende som att hon ventilerar, grejen är ju den att hon har ventilerat och tyckt synd om sig själv så länge jag kan minnas, men hon får det att låta som en tillfällighet.

Allt detta har eskalerat sedan min pappa dog och hon har flera gången förmedlat att hon måste prata ut för att "hålla ihop" medan hon anser att jag inte riktigt behöver det för att jag har ett sånt bra liv med ett jobb jag gillar och en pojkvän jag älskar. Jag hatar den här situationen för att jag har kommit att se hela min relation till min mamma som en plikt. Många stunder så orkar jag inte längre visa att jag bry mig om henne för hur mycket jag än försöker så kommer det inte vara tillräckligt eller lösa hennes problem. Borde även tillägga att hon själv kommer från en uppväxt med alkohol.

Jag kan få henne att sluta ringa så att jag slipper höra samma sak om och om igen som jag alltid gjort, det löser min brist på ork att tycka synd om och lyssna på, men det jag egentligen vill är att hon ska må bra och känna att livet är fullt av möjligheter och kanske någon dag ha en mamma som kanske är nyfiken på mig och mitt liv.

Snälla, vad kan jag göra för att ändra på detta mönster av ältande och ständiga "synd om mamma" och få bort den bitterhet jag börjar känna emot henne?

SVAR

Du beskriver verkligen ett tufft dilemma. Det låter som om din mamma inte riktigt har tagit sitt ansvar som förälder och som om du istället blev hennes mamma i ganska unga år. Ändå vill de flesta av oss inte ge upp relationen till en förälder, hur eländig den än ser ut. Det framgår inte i ditt brev om du har pratat direkt med din mamma om problemet eller försökt att lösa det på något annat sätt än att ha mindre kontakt. Det framgår inte heller om du är ensam i familjen med din mamma, eller om du kan få stöd av syskon och släkt. Du har säkert redan prövat en del av råden jag kommer att ta upp, men förhoppningsvis kan du få inspiration till nya lösningar.

Det första jag spontant tänker på är om du har berättat för din mamma hur du känner och om du har bett om en förändring? Du har säkert förmedlat det på något sätt genom åren, men har du sagt det rakt ut? Om du inte har gjort det tror jag att det kan vara en bra början. Inled till exempel med att säga att du vill prata om ett problem som känns viktigt för dig och att du skulle uppskatta om ni tillsammans kunde lösa det. Målet är att hon ska förstå att det är allvarligt och minska risken för att det bara blir ännu ett samtal som till slut handlar om hennes eget elände. Det finns några knep som kan vara användbara när man ska be om förändring. För det första är det bra att utgå från aktuella händelser. Använd något samtal som ni nyligen har haft som exempel. Då ökar chansen att ni kan prata konkret om problemet. Säg till exempel ”När du ringde i går upplevde jag det här problemet. Jag försökte berätta om mitt jobb för dig, men det slutade med att vi bara pratade om hur du mådde.”

För det andra brukar det vara bra att utgå från den egna upplevelsen i problemet. Säg till exempel ”När du inte ställde några frågor om mig kände jag mig så trött och ledsen.” Försök att lägga mer fokus på hur du mår än att ta upp fel hos din mamma. Om du lyckas få henne att förstå att du mår dåligt över detta, så ökar chansen att hon lyssnar. Försök att koppla dina upplevelser och känslor till konkreta saker som din mamma gör (eller inte gör). Som sagt ska fokus ligga på din upplevelse, men du måste samtidigt ge en förklaring till varför du mår dåligt. Att prata om konkreta beteenden minskar risken för att samtalet låser sig. Exempelvis är det lättare konstatera att din mamma inte ställer frågor till dig, än att prata om ”bristande intresse för mitt liv”. Det kan också vara bra att undvika orden ”alltid” och ”aldrig” – till exempel ”Du lyssnar aldrig på mig”. Även om din mamma kanske aldrig lyssnar eller ställer frågor till dig, så finns en risk att hon känner sig för skuldbelagd och slår ifrån sig.

För det tredje är det bra att ge ett konkret förslag på hur du vill att din mamma ska bete sig istället. När du har berättat om dina upplevelser och förklarat vad hon gör som får dig att må dåligt, så kan du lägga till ett önskemål om förändring. Säg till exempel ”Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde ställa frågor och följdfrågor om mitt liv när vi pratar”. I bästa fall finns det någon positiv sida hos din mamma som du kan lyfta fram. Be henne försöka visa mer av den i så fall.

Jag förstår verkligen om det tar emot att vara generös och pedagogisk i ett sånt här samtal med din mamma. Du kanske egentligen vill säga helt andra saker till henne. Det är heller inte säkert att det kommer att kännas genuint, även om hon skulle förändra sitt beteende mot dig. Som du skriver i ditt brev, så kan det kännas som om hon pliktskyldigt anstränger sig, utan att vara intresserad på riktigt. Trots det tycker jag att det är värt ett försök att be om förändring, eftersom det inte kostar så mycket att pröva.

En annan väg framåt är att du försöker förändra ditt eget sätt att kommunicera i era samtal. Det kan du förstås göra samtidigt som du ber din mamma om en förändring. Utgångspunkten för denna lösning är att du försöker förstå om och i så fall hur du bidrar till att din mamma håller på med sitt ältande. Ett vanligt mönster när någon ältar är att omgivningen på olika sätt bekräftar ältandet. Din mamma beskriver ju till exempel att hon ”ventilerar” med dig. Sannolikt känner hon sig lite lättare efter era samtal. Du skulle kunna testa lite olika sätt att kommunicera under samtalen och se vad som händer. Du skulle till exempel kunna låta bli att ställa följdfrågor eller ge bekräftelse när din mamma fastnar i ältande. Den extrema varianten är förstås att vara helt tyst. Alternativt kan du tvärt byta samtalsämne. Testa att prata på om dig själv även om hon inte ger någon bekräftelse i samtalet. Om ni har lyckats diskutera problemet i er relation på ett öppet sätt, så kanske du till och med kan kommentera direkt när samtalen går i stå – ”nu ältar du igen mamma, ska vi inte prata om nåt annat?”. Ett annat sätt kan vara att förändra förutsättningarna och sammanhanget för era kontakter. Det kanske blir mindre ältande och martyrskap om ni gör något annat än att prata på telefon. Det kanske är bättre att ses öga mot öga, gå promenader eller göra något praktiskt tillsammans. I så fall kan du försöka styra över ert umgänge till sådana aktiviteter.

Om din mamma inte kan förändra sig och om det inte spelar någon roll vad du gör, så kanske det återstår att acceptera er relation för vad den är. Du skriver att du kan få henne att sluta ringa, men att du inte vill det. Kanske det finns en medelväg? Förklara för henne att du vill ha kontakt, men inte lika ofta som nu eftersom du mår dåligt av det. Det är förstås ett tufft budskap, men i ditt brev verkar det som om du är ganska nära att ge upp. Det kan vara bra att ärligt förmedla det och samtidigt lyfta fram det du skriver – du vill ha kontakt och du vill att din mamma ska må bra. Om ni hörs och ses mer sällan, så kanske det blir lättare för dig att acceptera och orka med de negativa sidorna i relationen.

Till sist finns det förstås en lösning som innebär att din mamma söker professionell hjälp. Det låter onekligen som om hon skulle behöva det, med tanke på hennes historia och sinnesstämning. Hon kanske inte vill söka hjälp, men där skulle du kunna vara ganska tuff. Jag tror att det är viktigt att hon förstår att du inte kan vara hennes terapeut. Du skulle kunna koppla det till villkoren för ert umgänge: att du inte orkar ha så mycket kontakt om hon inte försöker få hjälp för sina problem. Jag vet inte hur hennes relation såg ut till din pappa, men det är ju inte ovanligt att anhöriga till alkoholberoende blir delaktiga och indirekt understödjer missbruket, istället för att ställa tuffa krav om förändring. I så fall påminner det om er relation i dag. Så länge hon har dig som krycka kan hon fortsätta att älta och vara martyr. Om du inte längre understödjer det skulle hon kanske först må sämre, men samtidigt få större anledning att ta tag i problemen. Antingen kanske din mamma behöver individuell hjälp för att lösa sina problem, eller så kan familjeterapi vara ett alternativ för att arbeta mer fokuserat med er relation. Vid sidan av privata alternativ kan du kontakta husläkare och kommunen för att undersöka vilka möjligheter som erbjuds där ni bor.

Jag hoppas verkligen att du en dag får en mamma som mår bra och som kan vara en bättre förälder.