Min man och son hamnar ofta i konflikt

Publicerad i DN 2011-04-12

FRÅGA

Vi är en hyfsat harmonisk kärnfamilj, två barn på nio och sju som vi älskar och tillbringar all fritid med. Jag har frågor om min mans relation till vår yngsta, en pojke. Sonen är numera oftast lugn och nöjd, glad i skolan och med sin syster och kompisar, men han har ärvt sin pappas temperament och deras likheter gör att de två ofta krockar häftigt vid konflikter.

Min man har varit pappaledig med båda, han är en mycket engagerad förälder och vi delar på allt som rör barnen. Men när sonen var liten och ännu stormigare i humöret (upp till fyra års ålder ungefär) blev det ofta han och jag som gjorde saker, och min man och dottern. Min man upplevde sonen som jobbig, och han sa att han inte kände för honom på samma sätt som för dottern. Jag försökte då kompensera, jag ammade väldigt länge och gjorde allt för att ge sonen ro och lugn.

Att höja rösten mot pojken är som att hälla bensin på en eld, han blir tokig och skriker tillbaka och slåss och det tar en evighet att lösa situationen. Vi vuxna anstränger oss båda för att kommunicera mer konstruktivt, men min man lyckas inte alltid hejda sig. Han tror inte på att trycka ned känslor, vill inte hålla tillbaka för mycket, för han tror att det skadar mer i längden.

Jag vet inte, jag och vår dotter är mycket lugnare i humöret. Flickan är väldigt nära sin far, de har alltid haft en varm och fin relation men min son väljer sällan sin pappa frivilligt idag. Det kan hända om det gäller någon specifik aktivitet, men min man lyckas t ex aldrig gosa med honom. Om han försöker väljer pojken att skämta, busa bort det eller trassla sig loss. Sonen vill gärna att jag sover hos honom på natten om han vaknar, men om bara pappa finns till hands nobbar han och somnar hellre om själv. Detta gör att min man känner sig ratad och orättvist behandlad, och jag är orolig för att det ska börja gå troll i det här, att båda de killar som jag älskar mest av allt ska hamna i en ond spiral av sorg, saknad och stolthet. Hur ska vi göra för att vända skeppet? Tror ni det här kommer "växa bort" automatiskt eller hur, praktiskt och konkret, räddar man en anknytning som började lite dåligt?

SVAR

Jag vill börja med frågan du avslutar brevet med. Även om den tidiga anknytningen har betydelse, så vill jag hävda att den ibland överdrivs. Relationer mellan barn och föräldrar utvecklas genom hela livet. Dessutom skriver du att din man är en mycket engagerad förälder, vilket är den viktigaste grunden för en livslång relation till barnen.

Oavsett vad som händer i framtiden, så förstår jag om du är ledsen över hur situationen ser ut nu. Du skriver att din man försöker hitta gemensamma aktiviteter med sonen. Jag tror det kan vara bra att fortsätta på det spåret. Ett sätt kan vara att fokusera mer på de aktiviteter som faktiskt fungerar. Försök att avsätta mer tid för sådant. Samtidigt får din man acceptera att sonen inte vill göra vissa saker. Då får han helt enkelt backa undan och visa för sonen att det är ok. Det är förstås jobbigt, men det är mer framkomligt att invänta och bekräfta sonens initiativ, särskilt när det handlar om att visa tillgivelse (t ex att gosa). Tillgivelse kan också uttryckas på många olika sätt. Det är inte säkert att sonen kommer att visa det genom att vara fysisk.

Att skapa förutsättningar för fler positiva gemensamma stunder är den viktigaste grunden för en relation. Dessvärre kan sådana ansträngningar saboteras av återkommande konflikter, precis som du skriver i ditt brev. En återkommande fråga i forskning har varit hur konflikter uppstår mellan föräldrar och barn. Är det föräldrarna eller barnen som brukar börjar? Svaret är att barnen oftast börjar, men det är förälderns reaktion på barnets häftiga humör som avgör om konflikten eskalerar eller klingar av. En utgångspunkt för föräldrar är därför att bli mer uppmärksamma på just detta. Hur reagerar jag när mitt barn ilsknar till? Att föräldrar lyckas dämpa sitt eget humör är avgörande för att lyckas med konfliktlösning.

Det verkar som om du är väl medveten om detta. Du skriver också att din man försöker hejda sig. Samtidigt skriver du att han inte tror på att trycka ner känslor. Frågan är vad han menar med det? Det finns en föreställning om att man måste leva ut ilskan för att bli av med den. På senare tid har man visat att det ofta blir tvärtom – ju mer man lever ut, desto argare blir man. I en tidigare artikel i DN utvecklas de tankarna.

Om din man ofta lever ut sin ilska riskerar det alltså att leda till att både han och sonen blir argare. Samtidigt kan jag förstå din mans ståndpunkt. Att gå och knyta näven i fickan är inte heller någon bra idé. Man måste få utlopp för starka känslor, men konsten är att göra det utan att själv brusa upp. Ett vanligt tips är att gå undan en stund när känslorna svallar som värst. Ofta är det också nödvändigt att lära sig att uttrycka vad man känner på nya sätt. När din man har lugnat ner sig kanske det går att prata med sonen och förklara varför han blev arg?

Jag vill avslutningsvis återknyta till vikten fler positiva gemensamma stunder för pappa och son. Det är ofta det bästa sättet att förebygga konflikter. Om man har haft en bra gemensam stund under dagen, så minskar risken för att båda parter ska tappa humöret senare. Mitt viktigaste råd är därför att din man måste tänka på balansen mellan positivt och negativt samspel med sonen. Det behövs en stor övervikt av positiva stunder under dagen för att relationen ska fungera i längden. Om det råder brist på positivt samspel, så spelar det ingen roll hur bra din man blir på att behärska sig. Kort sagt måste din man både försöka skapa förutsättning för fler positiva stunder, samtidigt som han försöker dämpa humöret och välja bort onödiga konflikter. Jag har träffat många föräldrar som har lyckats vända en relation på det sättet. Jag hoppas att också ni ska lyckas med det!