Min son är så rädd för sniglar

Publicerad i DN 2012-04-27

Fråga

Jag har en elvaårig son som är så rädd för sniglar att det hindrar honom från att vistas i naturen när det har regnat. Han blir paniskt rädd och springer in om han skulle råka se en snigel. Är det ett problem som jag bör ta tag i eller växer det bort? Var finns i så fall hjälp? Vad jag vet så har han varit det sedan han var liten. Vi hade sniglar på gården efter att det hade regnat och han tyckte att det var så äckligt när man råkade gå på dem så att det knastrade. Jag tycker att det börjar kännas olustigt när det ibland hindrar honom från att gå ut och vara med sina kompisar. Och tänk om det blir värre när han blir äldre?

Svar

Tack för ditt brev som tar upp frågor som många föräldrar brottas med. Det är mycket vanligt att barn är rädda för olika saker under uppväxten, särskilt under förskoleperioden och de tidiga skolåren. I en stor studie av sexåringar fann man till exempel att nästan hälften av barnen visade stark rädsla i olika situationer. De flesta av dessa rädslor går över av sig självt eller minskar med åldern. För en mindre grupp barn är rädslan emellertid så omfattande att det kan kallas för fobi. I så fall måste rädslan innebära återkommande begränsningar i vardagen och ha pågått i minst sex månader. Det låter som om det kan gälla din son. När rädslan är avgränsad till en speciell situation eller sak (t ex sniglar), så kallas det för specifik fobi. Bland barn i din sons ålder är det 5-10% som lider av specifik fobi. Till skillnad från ”normala” rädslor, så är risken större att fobier inte går över av sig självt. Det positiva i sammanhanget är att det finns en kort behandling för just specifik fobi som hjälper de flesta barn. Därför tycker jag att det finns anledning att söka hjälp för din son. Även om problemet inte känns så stort eller allvarligt just nu, så kan en relativt liten insats göra att han slipper det.

Varför utvecklar vissa barn fobier? Till att börja med har forskning visat att gener spelar stor roll. Vissa barn föds alltså med en större benägenhet för att utveckla fobier. Sedan spelar som vanligt erfarenheter under uppväxten också en roll. Hos ungefär hälften av alla barn med fobier kan man se en tydlig utlösande händelse, som att barnet har blivit skrämt i något sammanhang. Du skriver att din son har varit rädd för sniglar länge och tyckt illa om att kliva på dem. Kanske började hans rädsla så? Sedan spelar förstås föräldrarnas sätt att kommunicera med barnet stor roll för utveckling och vidmakthållande av fobier. Det framgår inte i ditt brev hur du brukar förhålla dig till din sons rädsla, men jag kommer att ta upp några vanliga fällor som du kanske kan ha nytta av att känna till.

För det första kan fobier utlösas av att föräldrarna själva är rädsla för olika saker. Forskning visar att graden av rädsla hos föräldrarna spelar mindre roll. Om föräldrarna däremot undviker olika situationer på grund av sin rädsla börjar barnen också undvika och bli rädda. Detta sker redan från tidig ålder. I en studie lät man till exempel barn som var 1-2 år se sina föräldrar prata med två främmande personer. Med den första personen skulle föräldrarna bete sig ängsligt, medan de skulle bemöta den andra personen normalt. Barnen agerade genast likadant som föräldrarna gentemot främlingarna. För det andra kan fobier utlösas och förstärkas av att föräldrar ofta varnar barnet eller uttrycker farhågor av olika slag. För det tredje kan föräldrar förstärka problemen om barnets fobi börjar leda till olika fördelar eller undvikanden. Det är till exempel vanligt att barnet får slippa att delta i olika aktiviteter på grund av fobin. Den typen av undvikande leder dessvärre till att rädslan vidmakthålls eller ibland till och med förvärras. Det är samtidigt fullt begripligt att föräldrar trillar i denna fälla, eftersom det är svårt och kan kännas hjärtlöst att övertyga ett panikslaget barn om att möta faran. Det är ofta därför professionell hjälp kan behövas.

Den behandling som brukar rekommenderas för specifik fobi kallas för exponering, vilket är en form av KBT. Du har säkert hört talas om exponering tidigare, men i korthet går den ut på att barnet i små steg får närma sig det som är skrämmande. Det finns mängder av forskning som visar att denna behandling fungerar bra, även för barn. Exempelvis prövade man att genomföra exponering under en enda dag med barn som deltog i en svensk studie. Vid slutet av behandlingen var mellan 70 och 90 procent av barnen inte längre rädda och hade slutat undvika det som orsakade rädslan. Resultaten höll i sig vid en uppföljning ett år senare. I studien undersöktes också hur barnen upplevde behandlingen. Nära 60 procent av barnen upplevde behandlingen som positiv eller neutral, medan resten kände sig nervösa eller rädda. Efter behandlingen var över 80 procent av barnen nöjda, glada eller stolta, medan bara knappt 5 procent var direkt missnöjda. I de flesta fall är alltså denna behandling inte alls så skrämmande som den kan ibland kan verka.

Jag rekommenderar att du tar kontakt med barnpsykiatrin så att de i första hand får göra en bedömning om din sons problem faktiskt handlar om specifik fobi. Undersök i så fall om de kan erbjuda exponeringsbehandling. Om mottagning där ni bor inte har den möjligheten, så kan man i vissa delar av landet ha rätt att få hjälp på en annan mottagning. Om inte det heller skulle fungera så finns det många privatpraktiserande psykologer och terapeuter som arbetar med KBT och exponering. Kostnaden borde bli rimlig, eftersom det handlar om en kort behandling. Tänk på att undersöka om de har legitimation som är utfärdad av socialstyrelsen, vilket utgör en säkerhet för er.

Jag hoppas och tror att din son snart kan springa ut och leka med sina kompisar utan att tänka på sniglar under fötterna.