Min tonårsdotter bara går upp i vikt

Publicerad i DN 2011-07-22

FRÅGA

Nu är jag orolig över min dotter. Hon är 14 år gammal. Hon är överviktig och nu ser det ut som hon går upp mer och mer i vikt. Hon tränar några gånger i veckan men däremellan är hon inte så aktiv. Vi har inte långt till skolan vilket gör att det inte blir mycket motion mellan skolan och hemmet. Hon har kompisar och verkar trivas med sin tillvaro. Hon har haft en period där hon var mycket tonåring men på något sätt har hon kommit över den perioden. Hon var då mest arg på mig (mamma) och jag var verkligen pest och kolera.

Nu kommer hon gärna och pratar med mig, ber mig om hjälp med läxor eller så ska jag sitta vid sängkanten och prata med henne innan hon somnar. Hon är en mycket charmig dam med bestämda åsikter och stor integritet. Men jag är så orolig över vikten hennes. Det känns som det skenar. Vi äter bra med mycket grönsaker, lagad mat, sällan halv eller helfabrikat, endast lördagsgodis. Hon har ju egna pengar och vad hon gör för dem vet jag inte. Det är ju hennes månadspeng och den tycker jag inte att jag ska kontrollera. Hon tycker om mat, kvällsfikar gärna. Vi försöker begränsa henne genom att säga att en portion mat räcker, dricka vatten innan hon äter och fikar, vill hon ta om ska hon äta upp sina grönsaker först. Vi försöker föra långa samtal vid matbordet så att det går sakta att äta.

Jag har försökt få ut henne på promenader. Jag promenerar mycket. Jag har prövat badhuset, att vi ska gå dit och simma. Men jag går bet. Jag har inte pratat med henne om hennes vikt för jag är verkligen rädd att hon ska missuppfatta mig. Jag tycker att den kroppsfixering som finns i samhället känns fel. Jag vill inte heller ge henne signaler om att hon inte duger som hon är. Nu funderar jag på att prata med henne om att jag är orolig för hennes vikt och vad en övervikt/fetma kan innebära. Hur gör jag det?

Det är ju så mycket annat i livet som är viktigt i denna ålder och så ska jag oroa mig för hennes vikt. Det finns ju värre saker som hon kan råka ut för. Sprit, droger, dåligt umgänge och gud vet vad. Nu har hon inte visat några som helst tendenser till att ens vilja vara ute på kvällarna. Hennes kompisar är skötsamma och trevligs ungdomar. Ibland tänker jag att det är jag som driver upp viktproblemet. Att jag har fallit för idealbilden av kvinnan och den vill jag överföra på min dotter. Men jag tror att min oro är befogad. Ser vi inte upp så kommer hon kanske att få större problem med vikten. Detta problem har inte kommit över en natt utan jag har tänkt att det löser sig men det verkar inte vilja lösa sig själv.

Vi har inte talat om det jag och hon men jag tror att hon själv lider av sin övervikt. Det finns gånger som jag tänker att hon kanske mår dåligt och ett sätt för henne att hantera sina känslor är att döva dem med att äta. Vi har inte bekräftat henne tillräckligt, att vi har för höga krav på henne, att jag/vi är för hård. Min man hanterar detta på sitt eget sätt. Han säger bara åt henne att inte äta mer. Är du hungrig, ät en frukt kan han säga när han ser henne kvällsfika för mycket. Han lyckades få med henne på gymmet ett tag men det tog slut.

Jag känner mig maktlös. Jag vill inte att hon redan nu ska dra på sig något som hon kommer att må dåligt av i framtiden.

SVAR

Tack för ditt fina brev, som tar upp ett mycket angeläget problem. Jag uppskattar framförallt din beskrivning av hur svårt det är att prata om problemen. Jag tror att den svårigheten är ett av de största hindren för att hjälpa unga med övervikt. Nästan vart fjärde barn och ungdom i Sverige lider i dag av övervikt eller fetma. De senaste decennierna har förekomsten av problemen ökat kraftigt, för att plana ut något de senaste åren. Ditt brev handlar alltså om ett av våra största folkhälsoproblem.

Jag kan inte bedöma om din oro är befogad, eftersom jag inte vet hur allvarlig övervikt din dotter lider av. För att avgöra det brukar man använda måttet Body Mass Index (BMI), som du säkert har hört talas om . För att vuxna ska räknas som överviktiga ska BMI vara över 25. Ligger det över 30 kallas det för fetma, vilket betraktas som betydligt allvarligare. För barn och unga gäller andra BMI-gränser, som varierar med ålder och kön. Det finns sidor på nätet, till exempel www.growingpeople.se, som innehåller mycket bra information om övervikt och där man kan räkna ut BMI för sitt barn,.

Genom att räkna ut BMI kan du få en vink om hur allvarligt problemet är. Samtidigt är måttet ibland missvisande och jag rekommenderar därför att du tar kontakt med skolhälsovården eller husläkaren som får göra en helhetsbedömning. Du kan ju eventuellt höra dig för med dem innan du pratar med din dotter.

Ditt brev innehåller många kloka idéer på hur övervikt kan motverkas. Du skriver om hur ni försökt att få er dotter att röra sig regelbundet. Att röra sig lite varje dag brukar rekommenderas framför sporadiska hårda träningspass. Du skriver också om hur ni har försökt ge henne goda matvanor. Jag tycker inte att det verkar som om problemen beror på att ni saknar kunskap om kost och träning. Jag tror däremot att det är viktigt att prata direkt med dottern om problemet, precis som du själv skriver.

Här kommer vi till den avgörande frågan i ditt brev. Hur pratar man om vikt utan att skuldbelägga och förstärka snedvridna samhällsideal? Det finns förstås inget enkelt svar. Jag ska ge några generella råd som du kan överväga, om du tar upp problemet.

Du skriver att du vill uttrycka hur orolig du är för din dotters vikt. Jag tror att det är ett bra spår. Det är klokt att fokusera på framtida hälsorisker med övervikt. Försök att prata om det som vilket annat medicinskt problem som helst. Om din dotter till exempel skulle ha diabetes skulle det inte vara lika svårt att prata om ätande och vikt. Nu är hennes problem att hon väger för mycket. Punkt. Jag tror att det är bra att bara säga det rakt upp och ner. Om du tassar för mycket kring ämnet kan budskapet mellan raderna bli att övervikt är pinsamt och skamligt.

Du funderar på om hon dövar jobbiga känslor genom att äta. Det är naturligtvis viktigt att försöka ta reda på det. Samtidigt finns det en övertro på att viktproblem orsakas av andra problem, som till exempel låg självkänsla. Forskning tyder på att orsakerna oftare står att finna i gener, vanor och mönster i familjen. Därför brukar föräldrar och familj ofta vara en del i behandlingen vid svårare fall viktproblem. Viktproblem kan också leva ett helt eget liv, där kicken av att äta fungerar ungefär som ett missbruk. Jag vet förstås inte vad som är orsaken till problemen för just din dotter, men utgå inte från att hon mår dåligt i grunden. Sedan kan förstås unga människor börja må dåligt och få sämre självkänsla som följd av viktproblem.

En viktig förberedelse inför samtalet med din dotter är att du rannsakar dina egna motiv för att prata med henne. Hur känner du inför hennes problem med vikten? Handlar det bara om framtida hälsorisker? Vad har du för utseendeideal? Det finns inget i ditt brev som tyder på att du skulle ha några dunkla motiv - tvärtom. När jag läste kände jag verkligen att du tycker att din dotter är fin och bra. Jag tar ändå upp detta eftersom vi lever i ett samhälle med stränga skönhetsideal och där övervikt kan betraktas som tecken på bristande karaktär. Det är svårt att göra sig helt fri från det. Jag vill påminna om risken att förmedla fel sak mellan raderna. Vi säger saker som ”du är verkligen jättefin, men jag är orolig för din vikt” i hopp om att budskapet inte ska missförstås. Återigen tror jag det är bättre att hålla sig till ämnet, utan att blanda in andra värderingar - ”om jag nu är jättefin, varför är mamma så angelägen om att övertyga mig om det?”. Att vara fin eller bra har ju inget med vikten att göra.

Om ni lyckas ta upp problemet på ett bra sätt, så återstår att fundera på hur ni löser det. Jag vill påstå att er viktigaste uppgift som föräldrar är att försöka väcka ett eget engagemang hos er dotter. Det är hon, med stöd från er, som ska kämpa mot sin vikt. Det är inte ni som ska kämpa åt henne. Prata om riskerna med er dotter utan att pressa på och låt henne vara delaktig i samtalet. Har hon själv funderat i sådana banor? Skulle hon själv vilja göra något åt det? Har hon egna idéer på en lösning? Målet med samtalet är att nå överenskommelser som dottern själv formulerar och står bakom. I bästa fall kan problemet med vikten bli något som hon kan separera från sig själv och som ni gemensamt kan kämpa mot.

Försök att formulera mål att uppnå tillsammans med dottern, som ni kan hjälpa till att följa upp. Er roll är framförallt att peppa och uppmuntra framsteg, snarare än att kontrollera. Om ni ligger på och tjatar finns risken att hon känner skuld och tappar sitt engagemang i arbetet. Apropå detta tycker jag att du resonerar klokt kring månadspeng och fritid. Det går aldrig att kontrollera helt vad ungdomar gör på fritiden och därför är det viktigt att lösningar bygger på ungdomens egen motivation.

Om planen misslyckas får ni ha ett nytt samtal och gå igenom vad som gick fel. Var det för stora steg? Gav dottern förslag på lösningar bara för att vara er till lags? Poängen är att det hela tiden är hon som måste känna ansvar för lösningarna.

När jag ger de här råden utgår jag bara från ditt brev. Jag vet inget annat om din dotter och familjen och vill därför verkligen uppmuntra dig att ta kontakt med skolhälsovård eller husläkare. De kan ge bra råd och har möjlighet att hänvisa vidare om ni inte lyckas lösa problemet på egen hand. Jag vill också rekommendera en bok som heter ”Överviktiga barn: En handbok för föräldrar och proffs” av Annika Janson och Pernilla Danielsson.