Stöd pojkar som vill ha klänning

Publicerad i DN 2016-01-03

Fråga

Jag är en farmor som har en fråga om mitt barnbarn. Läste i DN ett inlägg där en mamma bad människor att inte ösa sina fördomar över hennes barn. Anledningen var att hennes son, fyra år gammal, hade önskat sig en prinsessklänning men när pojken fick den på sin födelsedag så ratades den. Anledningen var att några barn hade sagt att killar inte ska ha tjejkläder. Ett av mina barnbarn har haft en liknande upplevelse – han hade klänning några gånger på förskolan men slutade då han blev retad! Ska vi bejaka pojkars rätt att ha klänning? Ska personalen på förskolan ”kämpa” för denna rätt? Ska föräldrar säga ”nej” när pojkar vill ha klänning på förskolan/skolan? Ska vi vara ärliga mot barn och säga som det är, att alla gillar inte killar med klänning?

Svar

Tack för ditt brev. Om jag börjar med din andra fråga kan jag göra det enkelt för mig. Personal på förskolan är enligt lag skyldig att främja barns rätt till likabehandling, där den rätten till exempel omfattar barn som bryter mot könsnormer. Hur föräldrar ska agera tycker jag också är klart – de ska stödja barns önskan att ha kläder som kan uppfattas som könsöverskridande. Det är min åsikt och jag tror att de flesta håller med mig.

Över tiotusen läsare har tyckt till om debattinlägget på DN Åsikt som du refererade till. Nästan tre fjärdedelar höll med skribenten om att vuxna måste kämpa mot fördomar och ge barn möjlighet att uttrycka sig som de vill. Även om läsarna som har röstat inte utgör ett representativt urval av Sveriges befolkning, ger resultatet ändå en fingervisning om vad folk tycker. Samtidigt betyder det att ganska många inte håller med mamman som skrev inlägget, vilket jag tror är grunden till problemet. Så länge inte en överväldigande majoritet av vuxna (och därmed barn) accepterar barns rätt att uttrycka sig könsöverskridande, kommer pojkar med klänning på förskolan att bli utsatta för påtryckningar och kränkningar. Lösningen är alltså ett (långsamt) arbete för att förändra attityderna i samhället.

Att påstå att samhället måste arbeta för ökad tolerans är lätt, men det blir svårare om jag som förälder erfar att min son blir mobbad för att han bär klänning. Jag har full förståelse för föräldrar som i det läget föreslår andra kläder för att skydda sitt barn. Samtidigt är det just denna rädsla som vidmakthåller fördomarna. Jag vill börja med några förslag på hur man kan argumentera med vuxna som anser att pojkar inte ska ha klänning. Till att börja med finns det tydligt stöd för barns rätt att bryta mot könsnormer i FN:s barnkonvention, liksom i svensk lagstiftning. Det handlar om att könsidentitet och könsuttryck är något som varierar både bland barn och vuxna – det är inte så svartvitt att alla antingen är pojke, flicka, man eller kvinna. Motståndare till det påståendet hävdar ofta att det är vuxna (och kulturen) som påverkar barn till att bryta mot det naturliga, snarare än att barn själva väljer det.

Frågan är då hur mycket alla andra barn påverkas till att välja det ”naturliga”? Ett exempel är studier som visar att barn oftare bryter mot könsnormer när de är ensamma i ett rum, men så fort andra barn är närvarande börjar de bete sig mer som förväntat. Barn påverkas alltid av sin omgivning och det är vuxnas skyldighet att så långt det går låta barnet uttrycka sig själv och sin egen vilja. Dessutom kan man ifrågasätta att könsidentitet och uttryck i så hög grad skulle kunna formas av omgivningen. Ett exempel är den minoritet av befolkningen som faktiskt är födda i fel kropp, vilket man kan känna redan i förskolan. Det handlar inte om att de är ”förvirrade” eller har blivit påverkade att känna så. Det finns tvärtom ett tydligt stöd i forskningen för biologiska förklaringar.

Även om de allra flesta pojkar som vill ha klänning på förskolan bara vill det en period, så kan man alltså inte förutsätta att det gäller alla. Att hindra sådana barn från att bära klänning blir därmed samma sak som att hindra en typisk flicka från detsamma. Eller som att uppmana ett rullstolsburet barn att lämna rullstolen hemma, för att inte väcka anstöt eller riskera att bli trakasserat.

Så till frågan om hur man ska agera som förälder när ens pojke vill ha klänning. Jag skriver hela tiden pojke eftersom frågan handlade om det. Problemet finns dessutom inte alls i samma utsträckning för flickor – det är mycket mer accepterat att vara ”pojkflicka” än att vara ”flickpojke”. Det korta svaret är som sagt att man ska stödja och acceptera barnets val. Gör ingen stor sak av det. Lägg fram olika kläder som kan vara både typiska pojkkläder och flickkläder, som barnet får välja mellan. Tänk också på vad som förmedlas mellan raderna. Om pojken uttrycker förtjusning över en fin klänning bör man vara lika bekräftande som om det gällde ett par byxor. Det avgörande är att man som förälder verkligen visar att man accepterar barnets sätt att uttrycka sig. Då grundlägger man barnets självkänsla och stärker förmågan att stå emot omgivningens fördomar generellt. Av det skälet tycker jag heller inte att man ska varna barnet för att omgivningen kan reagera negativt. Det är onödigt att överföra den rädslan och förväntan innan man vet hur kompisarna på förskolan kommer att reagera. Forskning visar också att för barn i allmänhet så innebär press från omgivningen på att bete sig enligt en förväntad könsnorm att barnet mår sämre. Om en sådan press finns på förskolan finns det alltså all anledning för föräldrar att inte bidra till ytterligare press.

Sedan räcker det så klart ofta inte med stöttande föräldrar för att barn ska kunna stå emot reaktionerna. Både ditt barnbarn och pojken i DN-inlägget slutade ju tvärt med klänning. I det läget är det viktigt att återigen vara lyhörd för vad barnet vill. Det man kan göra är att lyssna och bekräfta barnets känslor utan att försöka övertala pojken om att ändra sig. Fortsätt bara att göra alla val tillgängliga.

Däremot kan man förstås sätta press på förskolan om det behövs. Kontakta förskolepersonalen för att få mer information och begära att de agerar. De är som sagt skyldiga både att förebygga problem av det här slaget, men också att vidta åtgärder när det väl uppstår. Även om förskolan lever upp till den skyldigheten är det förstås inte säkert att det räcker. Samtidigt finns det stöd för att skolmiljöer där personalen arbetar kontinuerligt med att lyfta fram och bejaka mångfald innebär större möjligheter för barn att exempelvis bryta mot könsnormer. Vidare ska personalen agera direkt när de ser minsta tecken på att någon behandlas illa på grund av könsöverskridande beteenden. Det är just den snabba reaktionen hos personalen som är avgörande.

Nu har jag lyft fram många argument för att låta pojkar bära klänning. Har de som inte höll med mamman i DN-artikeln alltså helt fel? Frågan är varför de inte höll med. Ett argument som skulle kunna vara giltigt är att man som förälder inte alltför ihärdigt ska bejaka eller kämpa för en pojkes rätt att bära klänning, eftersom han då snarast kan uppleva en press att göra just det. Kärnan i den här frågan är som sagt att föräldrar och andra vuxna ska låta barn få utforska och finna sin egen identitet, vad den än må vara.