Varför beter sig vår son så konstigt?

Publicerad i DN 2013-01-07

Fråga

Min sexårige son är en underbar unge, mjuk och fin, men också ganska känslig. Han blir lätt upprörd (arg, ledsen, besviken). Tyvärr har han också fått några ovanor som vi upplever som äckliga. Han pillar sig ibland i rumpan och kladdar på så sätt bajs till exempel på toalettväggen eller på sin säng. Vi har försökt prata om detta och har kraftfullt markerat att han inte får göra så här, att det sprider bakterier, att vi andra tycker att det är otrevligt och så vidare. Men det hjälper inte. Beteendet återkommer då och då. Till saken hör att han då och då bajsar på sig. Detta sker dock bara hemma. Vi har frågat läraren, som dock aldrig har märkt några problem på det här området.

Det andra problembeteendet uppstod i somras. Plötsligt klagade sonen över att han var torr runt ögonen. Vi försökte smörja men sonen tog spott och gned runt ögonen. Skolan och klasskamraterna började reagera på hans frenetiska gnidande och inte minst att han gned in saliv i ansiktet, som gjorde att han blev smutsig och luktade illa. Vi försökte prata med sonen och var hos läkare flera gånger. Vi fick olika salvor och hudproblemen försvann men beteendet kvarstod. I dag gnider han in saliv under näsan och på kinderna, trots att han egentligen inte har några synliga hudproblem. Vad ska vi göra? Båda beteendena får ju andra att reagera med obehag. Det är äckligt kort sagt. Jag är så rädd att han ska bli utstött och sjukvården verkar inte tycka att det är något problem.
Oroad mamma

Svar

Jag förstår att du är oroad över det här och vill hjälpa din son. Det är förstås särskilt jobbigt när hans beteenden börjar få sociala konsekvenser i skolan. Det finns många möjliga förklaringar till problemen, men spontant kommer jag på ett par som ni kan undersöka vidare.

Till att börja med är frågan om de två beteendena du beskriver hänger ihop, eller om det är separata problem. Båda skulle kunna vara exempel på tics eller tvångsbeteenden, som är mycket vanliga hos barn. Tics är små rörelser eller ljud som upprepas ofta och sker så automatiskt att barnet ibland blir medvetet om dem först när någon reagerar. Det kan till exempel handla om lustiga sätt att röra huvudet, harklingar eller enstaka ord. De fyller ingen särskild funktion, men kan utlösas av en lätt känsla av obehag eller rastlöshet. Det blir en sorts ovana, ungefär som att bita på naglarna. Din sons sätt att gnida saliv i ansiktet skulle kunna vara ett tics. Även problemet med bajset kan innehålla inslag av tics, men det låter lite mer komplext än vad tics vanligtvis är, så jag tror kanske mer på andra förklaringar som jag återkommer till längre fram.

Tics är som sagt mycket vanligt och behöver inte vara ett problem förrän de förekommer alltför ofta eller får sociala konsekvenser, som i din sons fall. När barn ska övervinna tics är första steget att hjälpa dem att bli uppmärksamma på beteendet. Det är viktigt att det sker på ett diskret sätt som man har kommit överens om i förväg, så att barnet inte upplever det som en tillsägelse eller bestraffning. För att ytterligare undvika att barnet känner skuld är det bra att beskriva ticsen som en ofrivillig handling som man inte kan rå för. I samband med att barnet lär sig att bli medveten om ticsen brukar det få lära sig att göra något alternativt beteende som är mer acceptabelt. Det ska vara ett enkelt beteende som känns naturligt att utföra. För din sons del skulle det till exempel kunna vara att knäppa händerna eller att dra handen genom håret. Det kan ju hända att dessa beteenden också blir en ovana, men de kommer i alla fall inte att väcka samma negativa reaktioner.

En annan möjlighet är att beteendena handlar om tvång. Tvångsbeteenden, eller ritualer som det också kallas, påminner om tics och de förekommer ofta samtidigt hos barn. Skillnaden är att ritualer oftast föregås av någon slags rädsla eller obehag som beteendet undanröjer, medan tics som sagt mer kan bli en automatiskt ovana. Ett typiskt exempel på tvång är bacillskräck, där tanken på att man har blivit smutsig eller ”smittad” utlöser ritualen att tvätta sig upprepade gånger. Tvångstankar och ritualer behöver inte vara logiska och kan ibland vara vidskepliga, som till exempel att man måste backa ett visst antal steg om man råkar se en viss person, för annars tror man att det kommer att hända något dåligt. Vuxna med tvångsproblem vet någonstans att tankarna är överdrifter eller fantasier, men kan ändå inte låta bli att utföra ritualerna för säkerhets skull. Barn kan däremot vara mer övertygade om att ritualerna faktiskt är nödvändiga för att undanröja faror av olika slag.

Båda problemen du tar upp skulle kunna ha inslag av tvång. Det är möjligt att din son utför beteendena som en följd av fantasier eller tankar om vad som skulle hända annars. Oftast utlöses tvångstankar av något i barnets omgivning, men det behöver inte vara så och det framgår heller inte i ditt brev om det är så för din son. Förekommer hans beteenden i särskilda situationer eller i samband med särskilda händelser? Vid behandling av tvång jobbar man med just sådana situationer eller händelser. Barnet får utsätta sig för dem, vilket väcker tvångstankarna, och ska sedan motstå frestelsen att utföra sina ritualer. Med tiden kommer barnet då att lära sig att de befarade konsekvenserna inte inträffar, trots att ritualerna uteblev. Både tvång och tics kan vara svåra att få bukt med och ofta behövs det professionell hjälp. Misstänker du att problemen kan handla om detta, så föreslår jag att du tar kontakt med BUP och efterfrågar KBT, som är den rekommenderade behandlingen för både tvång och tics.

Du tar också upp att din son bajsar på sig ibland, vilket förekommer hos ett par procent av barn upp till skolåldern. I de allra flesta fall beror det på förstoppning som inte har medicinska orsaker, utan i stället uppstår när barnet har hamnat i en vana att hålla sig för länge. Jag vet inte om det gäller din son, men det är värt att undersöka. Det finns förstås en rad förklaringar till att förstoppningen uppstår till en början, men sedan är det mycket vanligt att det uppstår en ond cirkel då det blir smärtsamt att bajsa, vilket gör att barnet håller sig mer, vilket i sin turförvärrar förstoppningen ytterligare. Det ökar också risken för att det finns bajs kvar när barnet har bajsat, vilket kanske gäller din son. Det kan ju i så fall bidra till att han sedan kladdar med det.

Vid långvarig förstoppning kan nervsignalerna i tarmen som talar om att det är dags att gå på toaletten försvagas, vilket gör det ännu svårare för barnet att bryta den onda cirkeln. Du nämnde att vården inte verkar tycka att din son har problem, men det kanske gällde hudirritationen i ansiktet. Jag rekommenderar att ni tar kontakt med husläkare igen och ställer frågor om problemen med avföringen. Om din son lider av förstoppning är det viktigt att han får behandling, som både kan handla om medicin och om övningar för att han ska lära sig att gå på toaletten mer regelbundet.

Ytterligare en förklaring som är viktig att utreda är om uppmärksamhet bidrar till problemen. Du skriver inget om din sons tillvaro eller skolsituation i stort, men ibland kan barn som är svältfödda på kontakt börja söka den på negativa sätt. Att göra något äckligt är förstås ett av de bästa sätten att väcka reaktioner och barn söker hellre negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. Det här är antagligen inte hela förklaringen, men det brukar ofta bidra även vid till exempel tvång och tics. Därför är det viktigt att ge sonen så lite uppmärksamhet som möjligt när han gör äckliga saker och samtidigt försöka umgås, bekräfta och uppmuntra honom villkorslöst i övrigt.
Jag vet inte om någon eller flera av de förklaringar jag föreslår stämmer för din son, men jag hoppas att de kan ge vägledning om ni kontaktar läkare och/eller barnpsykiatri. Jag tycker att ni ska göra det eftersom problemen du tar upp går att lösa, men ofta krävs lite hjälp på traven.