Vår sjuåring drar sig undan

Publicerad i DN 2012-01-20

FRÅGA

Vi har en sju år gammal son som alltid har varit öppen, glad och social. Han gillade inte riktigt sin första förskola, men när han var fyra bytte vi till en annan efter att ha flyttat, och den älskade han. Det var en väldigt rolig period både för honom och för oss föräldrar. Ny miljö, nya leksaker, nya kompisar, nya bästisar och allt annat roligt som hör till. Efter ett tag var han väldigt glad över att få följa med hem till sina bästisar. Och självklart fick kompisarna följa med oss hem. Det förde också oss föräldrar lite närmare varandra, och det händer då och då att hela familjer träffas, åker på utflykter, ses på somrarna etcetera.

I år har sonen börjat i förskoleklassen. Inskolningen gick lite tungt i och med att ingen av hans bästisar hamnade i hans klass, men efter några dagar blev det bättre. Han lärde känna miljön och fröknarna, fick träffa sina gamla kompisar på skolgården, och så började han så klart lära känna andra barn. Samtidigt har en av hans bästa kompisar haft väldigt stora problem med inskolningen. Vi kände hur vår son blev påverkad av detta, han tyckte inte om att se sin kompis vara så ledsen. På både gott och ont lyckades kompisarnas föräldrar ordna så att han började i min sons klass. Och det är då det jobbiga började. Min son fick knappt vara i fred för kompisen, han var kompisens hela trygghet. Han fick följa med honom överallt, fick inte leka med någon annan utan att kompisen var med och så vidare. Vi såg missnöjet växa hos vår son, så fort vi sa kompisens namn blev han sur. Så vi agerade och pratade med skolan för att stödja honom och hjälpa honom att ”få vara i fred”.

Nu umgås vår son inte längre med sin gamla kompis utanför skolan. Men han har också helt tappat sugen för att hämta eller följa med några andra barn efter skolan. Han har inga problem med att leka med vissa av de gamla kompisarna efter skolan så länge det sker i utemiljö, men har tappat kontakten med andra av dem. Och han har inte skaffat några nya bästisar. Det bästa är att följa med mamma eller pappa hem och leka med dem. Det känns som om han dragit sig tillbaka. Vi har försökt prata med honom för att förstå vad det är som är ”fel”, men det är nästan omöjligt att förstå varför. Svaren vi får är av typen ”känner inte för att leka med andra efter skolan”, ”jag leker med andra barn i skolan”, ”jag är jätterädd om mina leksaker och andra barn kommer att förstöra dem” och så vidare. Enligt hans fröken så är han världens gulligaste kille, mycket social, omtyckt av kompisar, uppnår alla resultat man ska, till och med mer. Men fröken säger också att han inte har några bästisar, det vill säga att hon inte kan se att han håller sig till ett eller två barn. Utan mer att han går dit där den roliga leken pågår oavsett vem leker där.

På ett sätt tycker vi att det är bra för att det visar att han är trygg i sig själv och sin skolmiljö. Men samtidigt känner vi oss lite oroliga över varför den här förändringen har skett. Varför vill han inte följa med sina bästisar hem, eller att de kommer till oss? Varför blir han så orolig så fort man föreslår det, och säger att han inte känner för det? Pushar vi för mycket? Varför ändrades han så plötsligt?

Vi ser att de andra kompisarna har fortsatt som vanligt, och även har börjat följa med hem till nya kompisar och utforska deras leksaker. De skaffar sig nya bästisar. Vad vi vet är vår son den enda som har gått ”åt andra hållet”. Rätt eller fel vet vi inte, men vi vill gärna försöka förstå.

SVAR

Jag vill börja med att lugna er. Det ni skriver om tycker jag låter som en ganska vanlig utveckling av vänskap hos barn i sexårsåldern. Till att börja med är det ganska få barn i den åldern som har ömsesidiga bästisar. Det är till exempel vanligare att ett barn utser en viss kamrat till bästis, medan den kamraten i sin tur pekar ut ett helt annat barn som bästis. Att barn har en ömsesidig bästis under längre tid är vanligare när de blir lite äldre och det förekommer oftare bland flickor än pojkar. Det är också vanligt att barn förlorar kontakten med vänner de har haft på förskolan när de sedan börjar skolan.
Jag förstår emellertid att ni undrar varför förändringen kom så plötsligt och varför er son inte längre vill gå hem till andra barn, eller ta med andra barn hem till sig. Det kan finnas anledning att ta reda på mer om det. Jag kommer att spekulera kring frågor som ni skulle kunna utreda vidare genom att prata mer med er son, hans lärare och de gamla kompisarnas föräldrar.

Upplever er son själv detta som ett problem? Jag förstår att ni har försökt ta reda på det genom att prata med honom utan att få ett klart svar. Jag undrar om det finns andra tecken på att något skulle vara fel, förutom att han tagit avstånd från de gamla kompisarna? Lärarna (och han själv) säger att han leker med olika barn. Fråga mer om hur han verkar trivas när han gör det. Han leker ju fortfarande med vissa gamla kompisar. Vad händer då? Har kompisarnas föräldrar något att berätta? När läraren sa att han inte hade någon bästis, såg hon det som ett problem? Om ni kommer fram till att er son generellt verkar må bra och att förändringen bara handlar om nya umgängesvanor, så tycker jag att ni kan avvakta och se hur situationen utvecklar sig.

Är det viktigt med bästisar eller går det lika bra att ha många olika vänner? Forskning om vänskap hos barn har visat att det finns ett särskilt värde för barn att ha bästisar. Att ha en ömsesidig nära vänskap är generellt sett mer utvecklande för barn jämfört med att ha lösare vänskapsband till andra barn. Jag tycker trots det att ni inte behöver bekymra er om det nu. Dels är det som sagt vanligt att det dröjer med bästisar tills barnet blir äldre, dels är den typen av forskning jag nämnde svår att generalisera till enskilda fall. Det finns många barn som mår bra och utvecklas lika bra utan att ha en särskild bästis. Det finns också exempel på bästisrelationer som är destruktiva, som kanske är fallet med er sons krävande kompis. Ett annat skäl till att ni kan ta det lugnt är att er son verkar vara omtyckt av sina nuvarande klasskamrater. När man forskat om barns utveckling så har det visat sig vara betydligt viktigare än huruvida man har en speciell bästis.

Varför vill han inte träffa sina gamla kompisar lika mycket? För att få svar på det tycker jag i första hand att ni bör prata mer med de gamla kompisarnas föräldrar. Han kanske har blivit rädd eller sårad på grund av något som har hänt i kompisgruppen. Hur är det med kompisen som blev så ”krävande” för er son? Brukar han vara med och leka med de andra gamla vännerna? Det kanske är skäl nog för er son att ta avstånd. Eller så kanske han förknippar alla gamla kompisar med den ”jobbige” vännen? Det framgår inte i brevet vad som hände sedan ni pratade med läraren om detta. Har sonens gamla kompis lämnat honom i fred, eller kvarstår problemet? Om det framkommer att den krävande vännen (eller andra gamla kompisar) gör saker som er son ogillar, så kanske det går att lösa tillsammans med lärare och föräldrar. Det är också möjligt att ni får stötta er son med att säga ifrån på ett bra sätt, i stället för att helt ta avstånd från krävande kompisar.

En helt annan förklaring till att er son inte vill träffa de gamla vännerna är förstås att han helt enkelt har vuxit ifrån dem. Han kanske är i en fas där han söker nya vänner som han känner mer gemenskap med.

Varför träffar han ingen ny bästis eller nära vän? Ni jämför med hans gamla vänner och konstaterar att de har börjat ta hem nya vänner, medan er son helst vill umgås med er efter skoltid. Det kan förstås vara oroande, men återigen så tycker jag att det finns anledning att ta det lite lugnt. En möjlig förklaring är att det har gått för kort tid sedan han tog avstånd från sina gamla vänner. När ni skrev det här brevet hade han inte ens gått en termin i sin nya klass. Han har kanske inte hunnit lära känna någon enskild klasskamrat så bra än. En annan bidragande orsak kan vara att han känner sig bränd av erfarenheten med den krävande kompisen. Man skulle kunna jämföra med kärleksrelationer mellan vuxna. Om en jobbig relation just har tagit slut, så brukar det ta lite tid innan man är öppen för att komma nära en ny person.

Så länge er son är omtyckt och leker med klasskamraterna, så kommer han så småningom att hitta en ny bästis. Eller inte, men det är som sagt inte hela världen.