Efter skilsmässan blir jag så irriterad på min pappa

Publicerad i DN 2013-06-10

Fråga

Jag är en 15-årig tjej med ett problem. Mina föräldrar skilde sig för cirka två år sedan. Själva skilsmässan var väldigt smärtfri och mina föräldrar är goda vänner i nuläget. Jag tyckte först inte att skilsmässan hade påverkat min relation till mina föräldrar, men på senaste tiden har jag märkt att jag har problem med min pappa. Jag bor hos honom varannan vecka, och vi har en god kontakt på så sätt, men ibland blir jag bara så otroligt irriterad på honom. Jag kan bli så frustrerad bara över sättet han äter på att jag vill börja gråta och jag har aldrig någon lust att prata med honom längre. När han kommer hem efter jobbet blir jag bara sur och svarar knappt när han pratar med mig. Det är verkligen småsaker som jag stör mig på, och min pappa gör egentligen inget fel, men ändå är det något som gör mig otroligt less på honom.

Jag märker att han blir väldigt ledsen när jag inte vill prata med honom, och han har även berättat detta för min mamma som då har sagt till mig att han blir sårad. Jag vill verkligen inte att min pappa ska bli ledsen, jag älskar honom och jag vill inte få en ännu sämre relation till honom, men jag kan bara inte hjälpa att jag blir så irriterad. Det är svårt att göra något åt problemet eftersom jag knappt vet varför jag blir så less på honom. Ibland känns det som om han inte bryr sig så mycket om vad jag säger, eller att han inte helt förstår vad jag menar, vilket gör att jag inte orkar prata med honom över huvud taget. Det är likadant även när jag inte är sur på honom, jag orkar inte prata och vi är oftast tysta tillsammans, vilket känns väldigt ledsamt.

Jag försöker vara gladare och andas lugnt när jag märker att jag blir irriterad, men det hjälper oftast bara en liten stund tills han gör något annat som jag stör mig på. Med min mamma är det helt annorlunda, visst blir jag även irriterad på henne ibland, men inte alls på samma sätt, och henne kan jag umgås med utan att bli arg. På senaste tiden har hon uppmärksammat mitt problem med pappa och frågade till exempel lite på skämt, men ändå med en ton av allvar, om pappa slog eller skadade mig på något sätt. Hon undrade eftersom hon har märkt att jag undviker honom. Jag vill absolut inte att vår relation ska uppfattas så och det gör mig så ledsen.

Jag behöver verkligen hjälp med detta, jag vill att min och pappas relation ska bli så bra som möjligt! Är detta bara någon typ av ”tonårsperiod” som går över? Hur ska jag bygga upp en bättre relation till honom?

Svar

Du tar upp flera intressanta och viktiga frågor och jag hoppas att mitt svar kan ge lite vägledning. Jag håller med om att det är svårt att veta vad du ska göra, eftersom du inte riktigt vet varför du blir så irriterad på din pappa. Mitt första råd är därför att du försöker ta reda på det, till exempel genom prata med din mamma eller någon annan närstående om saken. Det bästa är förstås att prata direkt med din pappa så att ni tillsammans kan komma underfund med vad som pågår, men det kanske är lättare att börja med mamma? Jag har förstås ingen aning om varför du känner som du gör, men det borde finnas något som ligger bakom irritationen över småsaker. Jag vill ge dig några möjliga uppslag som du kan fundera vidare på och kanske diskutera med andra.

Tror du att dina känslor har något med skilsmässan att göra? Du antyder det i inledningen av brevet. Finns det något du tycker att han har gjort fel som du kanske inte har förlåtit? Är det något sådant som pyser ut som irritation i vardagen? I sådana fall kan det förstås vara något som ni behöver prata om. I annat fall får du fortsätta att söka efter förklaringar i det som sker här och nu. Vad är det som din mamma och pappa gör olika rent konkret? Det behöver ju inte handla om saker som din pappa gör utan kan lika gärna vara saker som han inte gör. Alltså, finns det saker som din mamma brukar göra som du önskar att han också kunde göra?

Det mest påtagliga som framkommer i ditt brev är att din pappa ibland inte lyssnar eller förstår vad du menar. Det kan ju vara skäl nog att bli irriterad och att vilja ta avstånd. Samtidigt verkar du själv inte tycka att det räcker som förklaring.

En annan tanke jag får är att din pappa kanske uttrycker krav och förväntningar mellan raderna, snarare än att säga rakt ut vad han vill. Du skriver till exempel att han blir väldigt ledsen och att han har pratat med din mamma om det. Självklart får föräldrar bli ledsna och prata med varandra, men i vissa fall kan det bli som ett slags känslomässig utpressning. Du kanske känner dig skyldig att prata med honom för att han inte ska bli ledsen. Om han samtidigt inte är så bra på att fråga och lyssna på dig är det begripligt att du blir irriterad. Forskning har visat att barn och unga mår särskilt dåligt om föräldrar kommunicerar på detta sätt. En anledning är att man som barn känner krav och press utan att riktigt förstå varför. Din upplevelse av att vara irriterad skulle kunna förklaras på detta sätt.

Sedan är det förstås möjligt att din pappa inte gör några större fel alls. Du tar själv upp frågan om det kan handla om en tonårsperiod. Även om de flesta forskare är överens om att beskrivningen av de känslomässiga stormar och uppror som brukar förknippas med tonåren är en överdrift, så händer det mycket både biologiskt och psykologiskt under de åren. Det är till exempel vanligt att man tar avstånd från föräldrarnas sätt att vara och tänka när man själv håller på att bli vuxen. Oavsett om du har hamnat i en sådan period eller inte, så vill du förstås veta vad du kan göra nu för att få en bättre relation till din pappa. I grund och botten tycker jag att det är din pappas ansvar att lösa problemet, eftersom du fortfarande är barn. Samtidigt är du snart vuxen och kan givetvis försöka bidra till att hitta lösningar.

Om du kommer fram till konkreta saker som du vill att din pappa förändrar, som till exempel att lyssna bättre, är det naturligtvis bra att kunna be honom om det. Jag vet att det kan ta emot, men i längden kräver en god relation att man kan säga sådana saker. Annars finns risken för att både du och han fortsätter med att uttrycka er mellan raderna. En annan sak du kan pröva är att berätta något personligt för din pappa med jämna mellanrum. Det behöver inte vara något väldigt privat eller hemligt, utan poängen är bara att prata om saker som betyder något för dig. Du skulle till exempel kunna berätta om någon konflikt eller något problem du har haft i skolan, eller tvärtom om någon händelse som gjorde dig glad.

En möjlig väg ur det låsta läget kan vara att du försöker byta perspektiv. Det fungerar sällan bra att sträva efter att bli glad eller att känna på ett visst sätt i en relation. Det kan göra att man blir för uppmärksam på sina egna känslor och därmed mer sårbar för irritationsmoment. Det kan vara bättre att sträva efter konkreta saker som man vill uppnå.

Fundera på hur du skulle vilja att er relation såg ut om du fick önska fritt. Vad kan du göra för att bidra till att det blir så? Du vill verkligen få en bättre relation till din pappa och du skriver att du älskar honom. Återigen, jag vet att det är svårt, men fundera på vad du skulle kunna göra i morgon för att visa det. Du behöver varken vara glad eller lugn, gör bara någon liten gest eller handling som skulle göra honom glad.

Tonårsperiod eller inte, så hoppas jag att ni snart hittar tillbaka till varandra och att din pappa jobbar minst lika hårt på det som du verkar göra. Självklart får föräldrar bli ledsna och prata med varandra, men i vissa fall kan det bli som ett slags känslomässig utpressning.