Kan vår sons tics gå över?
Publicerad i DN 2013-07-02
Fråga
Vår femåring är en glad, smart, förståndig, lugn och omtänksam kille som alltid haft lätt för sig med det mesta. Förra veckan började han som från ingenstans att säga ”ursäkta” väldigt ofta. Till en början sade vi till honom att han inte behöver be om ursäkt för vad det nu kunde tänkas vara, och ibland blev vi irriterade och sade till honom att sluta. Efter några dagar hade det blivit ganska mycket och vi insåg helt plötsligt att det handlade om tics. Sonen förklarade också själv att det var hans ”hjärna som gjorde så att han måste säga ursäkta hela tiden”, trots att han inte ville. Oj då, tänkte vi. Det är ju skrämmande med sådant som ”hjärnan bestämmer” och som man inte kan kontrollera.
Vi sökte på internet och fann rådet att försöka att inte fästa uppmärksamhet vid ticsen, och vi har kört på den linjen. Vår son är mycket besvärad över det hela, säger ”dumma hjärna!” och vill kunna sluta. Vi har sagt till honom att det inte är hans fel, att hans hjärna är superbra och att det är vanligt att man ibland gör eller säger saker som man inte vill ”för att hjärnan vill det” och att det kommer att gå över. Detta har han tagit till sig och han förklarar detta för andra han möter och som förvånas över hans idoga ursäktande. Hans jämnåriga förstår sig naturligtvis inte på hans beteende och ber honom att hålla tyst, vilket gör honom ledsen.
Våra lugnande ord till vår son till trots känner vi oss ganska oroliga. Kommer det att gå över? Hur vet man om det handlar om Tourettes syndrom? Om det inte gått över när han börjar skolan i augusti, hur kommer han då att behandlas av sina klasskamrater? Vad kan vi göra för att underlätta för honom, och kanske framför allt, för att ”hjälpa hjärnan att sluta”? Bör vi oroas särskilt med anledning av att det är just ”ursäkta” han säger – beror det på att han är för hårt hållen (det tror vi inte), att han är osäker på något sätt (det tror vi inte heller, han känns väldigt trygg och modig, men han är förvisso också noggrann med regler och att inte göra saker man inte får)? Det är så jobbigt att se hur han besväras av detta, ofta utbrister han ”åh!” besviket efter att ha sagt sitt ”ursäkta”.
Svar
Tack för den rörande beskrivningen av hur en femåring kan uppleva tics. Jag förstår att det är jobbigt att se honom lida av detta och jag vill gärna försöka hjälpa er på vägen med några råd. Som ni verkar vara väl medvetna om innebär tics en ofrivillig handling av något slag. Det handlar ofta om grimaser, gester eller ljud, men kan också vara ord eller hela meningar. Ibland kan det vara svårt att skilja tics från tvångshandlingar. Generellt föregås en tvångshandling av någon sorts rädsla eller farhåga. Ett exempel är rädsla för smuts och baciller som leder till tvångsmässigt tvättande. Tics brukar däremot föranledas av ett slags sug eller spänning snarare än rädsla. Ungefär som att känna behov av att klia på ett myggbett. Det framgår inte att sonen skulle säga ursäkta för att hantera någon särskild farhåga, varför jag här utgår från att det handlar om tics. Jag vill också understryka att jag inte tror att ni har anledning att oroa er över att sonen säger just ”ursäkta”, eftersom vilket ord som helst kan bli ett tics utan att det betyder något alls.
Studier har visat att upp till 20 procent av barn har någon period med tics, men det är bara hos en minoritet av barnen som beteendet förekommer mer än ett par månader. Berätta gärna för sonen att ungefär fem barn i hans klass kommer att ha något slags tics. Du undrar också över Tourettes syndrom, vilket drabbar färre än en procent av alla barn. Diagnosen skiljer sig inte från andra problem med tics förutom i omfattning. Barnet ska i minst ett år ha ägnat sig åt tics i princip dagligen och det ska förekomma både vokala och motoriska tics.
Eftersom er sons beteende bara har förekommit någon vecka är det mot bakgrund av ovanstående mest sannolikt att beteendet kommer att försvinna av sig självt. Därför gör ni helt rätt i att avdramatisera och ge beteendet så lite uppmärksamhet som möjligt. Det är först om ticsen skulle bli till besvär under en längre tid som det är aktuellt att göra något mer aktivt. BUP har mycket erfarenhet av att hjälpa barn med tics och om ni skulle behöva professionell hjälp ska ni efterfråga en behandling som på engelska kallas habit reversal. Jag beskriver den nedan så att ni vet ungefär hur man kan göra om problemet inte skulle ge med sig. Vissa delar kanske kan komma till nytta redan nu.
Första steget i behandlingen handlar om att hjälpa barnet att bli mer medvetet om sina tics. Det är nämligen en förutsättning för att lyckas hejda de ofrivilliga handlingarna eller orden. Främst handlar det om att barnet ska bli medvetet om den speciella känsla eller spänning i kroppen som ofta föregår ett tics. Jag tror att det i ert fall kan vara bra att ta fasta på sonens beskrivning av hur ”hjärnan säger åt honom”. Prata med honom om detta och be honom beskriva exakt vad han upplever och när känslan eller tankarna kommer. Här kan man också ha nytta av att kartlägga hur tics varierar beroende på situationen. Om sonen blir medveten om detta kan det vara lättare att uppmärksamma varningssignalerna i ”risksituationer”.
Nästa steg är att sonen får lära sig att göra något alternativt beteende som är mer diskret än själva ticset, en så kallad motrespons. Det ska gärna vara ett beteende som omöjliggör samtidigt ticsande, men framför allt ska det vara enkelt och kännas naturligt att utföra. När det handlar om motoriska tics som grimaser och blinkningar kan motresponsen till exempel vara att knipa ihop munnen respektive att blinka sakta ett tag. Med vokala tics är det lite knepigare, eftersom man inte gärna vill ersätta tics-ordet med ett annat ord. Man brukar därför rekommendera att barnet får lära sig att andas lugnt med stängd mun en liten stund.
Så fort barnet uppmärksammar känslan som föregår tics ska det försöka utföra motresponsen i stället. Även om barnet inte lyckas hejda ticset ska motresponsen ändå utföras. När barnet börjar utföra motresponser brukar det medföra att det blir än mer medvetet om de varningssignaler som föregår ticsen. Det är också mycket lättare att hejda tics om barnet kan fokusera på något annat (motresponsen), jämfört med att bara försöka stå emot i största allmänhet. Behandling med motresponser har bäst forskningsstöd av alla metoder som har prövats mot tics, oavsett omfattning. Nyligen genomfördes till exempel en stor studie med barn som hade Tourettes. Efter behandlingen hade över hälften av barnen blivit klart förbättrade jämfört med vart femte barn i kontrollgruppen, som fick stödsamtal och undervisning om problemen. Man har också sett att effekten inte begränsas till det enskilda ticset. Patienter som deltar i behandlingen blir generellt bättre på att hantera impulser av olika slag.
Hur går den här metoden ihop med rådet att ge ticsen så lite uppmärksamhet som möjligt? Det som åsyftas med (det goda) rådet ni har följt hittills är att man bör ha lite is i magen och inte göra en stor sak av ett tics som plötsligt dyker upp. Det är först när barnet fastnat i beteendet en längre tid som man kan bli tvungen att uppmärksamma det. Samtidigt är det inte själva ticsen som ska uppmärksammas utan snarare ska föräldrar påminna om och uppmuntra motresponserna. Budskapet till barnet bör vara att det gärna får fortsätta att ticsa hur mycket som helst, men att det samtidigt bör försöka göra motresponserna.
Det är mycket bra att er son kan förklara för andra vad ticsen handlar om. Uppmuntra honom att fortsätta med det, eftersom risken för stress (och därmed mer tics) minskar ju mer avdramatiserat problemet blir. Det kan i samma anda vara bra att leka lite med ticsandet. Ni kan till exempel ge sonen i uppdrag att säga ”ursäkta” med flit någon gång, så får ni sedan gissa när han gjorde det. Ju mer lekfullt det blir, desto bättre. Exempelvis känner jag till en pojke som ibland visade sitt tics på skoj för klasskamraterna, vilket gjorde hela situationen betydligt mindre laddad.
Det mest sannolika är att ni inte kommer att behöva använda mina råd. Och även om problemet skulle bli mer ihållande är det inte säkert att det behöver innebära ett allvarligt problem. I en studie var till exempel bara ett av fem barn hindrade i vardagen av sina återkommande tics.
