En familjehemlighet som skaver

Publicerad i DN 2011-05-25

FRÅGA

Jag är en kvinna i trettioårsåldern och jag väntar mitt första barn. Tankar på familj och släkt kommer till mig allt oftare och på djupet - alltså min egen bakgrund, orsaker till att jag finns, och varför jag är den jag är. Min mamma är andra barnet och min mormor var sladdbarn i en stor barnaskara. Min mormor föddes i en frireligiös familj, så var det ju ofta på landet på den tiden, och hon blev gravid som 16- åring med en lika ung kille, som dessutom drack och spelade.

Min mormor var nog lite av en rebell då mot sina föräldrar och sin familj, hon fick ytterligare två barn med honom, där min mamma alltså var det andra i ordningen. De här barnen har haft ett helvete som små, och alla haft problem med alkohol och depression under hela livet - det är ett faktum, även om det inte är något min mamma någonsin vill eller kan tala om. Jag vet inte mycket om hennes barndom, har bara fått veta på omvägar, antydningsvis, att den innehöll mycket alkohol och att min riktige morfar misshandlade min mormor, att de inte hade någon mat på bordet och så vidare.

Jag tänker ändå att de fick tre barn tillsammans och hade ett ganska långt äktenskap. Jag tänker på att det var ett långt liv, där mycket måste ha hänt. När de skildes träffade min mormor en ny man som var hennes förste mans raka motsats, han hade ett välbetalt jobb, var belevad och kulturellt och intellektuellt intresserad, och min mormors liv fick en helt ny vändning. Min mamma och hennes syskon var då i tidiga tonår.

Nu är min biologiske morfar död sedan några år. Min mamma gick på hans begravning, men hon berättade ingenting om honom då heller. Vad som är svårt tycker jag, och vad jag grubblar över, är min mammas sorg över att hennes barndom liksom är helt försvunnen. Hon måste sörja det så mycket. Min mormor behandlar dessa många år som om de inte finns. Jag undrar vad det var som hände?

Misshandel, har jag förstått, alkoholmissbruk... men sveket mot min mamma känns så mycket större nu eftersom mormor aldrig talat med henne om detta, aldrig tar tag i det, aldrig talar med mig eller mina systrar, om det som är min och vår bakgrund och historia. Om man frågar henne eller bara undrar hur hennes graviditeter var så låtsas hon som om det regnar.

Min mamma är så arg på henne, under ytan. Det är hemskt att se. Mormor är gammal nu, hon pratar bara om att hon skall dö, att hon hoppas hinna se mitt barn, och så vidare. Ältande. Luftmos. Det är som att treva i luft, eller springa i lera. Det gör mig lite tokig att hon håller denna hemlighet för sig själv. Hon är otroligt självcentrerad och energistjälande som människa, det har hon alltid varit. Det gör mig ont om min mamma, som alltid tagit hand om mormor och sina syskon i situationer som man inte vet något om...

När mormor gifte om sig fick hon ett nytt barn med sin nye man. Denna min mammas halvbror vet ingenting om min mammas barndom och fick såklart en helt annan uppväxt än de. Det gör det också svårt med förståelsen mellan dem.

Hur skall man hantera sådant här? När historia och bakgrund döljs för en, trots att man vill veta? När någon inte kommunicerar? Vad skall man göra? Och när tiden rinner ut.

SVAR

Det är ju väldigt frustrerande med en skavande familjehemlighet som sopas under mattan. Jag förstår därför att du vill göra något åt det. Innan du gör det tror jag att det kan vara bra att fundera över några saker. Först och främst undrar jag vad du vill uppnå. Du skriver i slutet av brevet att du vill veta mer om din mors och mormors historia. Samtidigt beskriver du hur din mor lider i relationen till din mormor och syskonen. Vill du främst få reda på mer för din egen skull, eller vill du främst hjälpa din mor? Dessa mål behöver förstås inte stå i konflikt med varandra, men jag tror det är bra att klargöra vad som är viktigast för dig.

Om du framförallt vill få reda på mer för din egen skull, så är frågan hur du kan förmå din mor till det. Jag skriver mor, eftersom det verkar vara svårare med mormor. Och med din mor är det väl heller inte samma tidsbrist? Har du frågat din mor rakt på sak om hennes uppväxt? Har du ställt följdfrågor om hon viker undan? Du skriver att hon varken vill eller kan prata om det, men har du försökt att ställa raka frågor om det?

I någon mening har din mor rätt att behålla smärtsamma upplevelser för sig själv. Samtidigt kan man tycka att föräldrar har en skyldighet att reda ut och berätta om saker som påverkar familjen i nutid. I ett samtal med din mor tror jag därför det är värdefullt om du försöker formulera hur du mår - vad är konsekvenserna för dig av att inte känna till familjehistorien? Om din mamma ändå inte vill berätta, så får du kanske acceptera det. Det går inte att tvinga ur någon en berättelse. Däremot tycker jag att du kan ställa tuffare krav på saker som direkt rör er två. Om du tror att er aktuella relation påverkas negativt av historien, så får du fokusera på det. Hur vill du att din mamma ska förändra sig här och nu?

Om ditt mål framförallt är att hjälpa din mamma, så är väl den naturliga vägen att fråga henne hur. Du har säkert redan gjort det, men ibland måste man vara envis för att någon ska ta emot hjälp. Din mamma kan behöva hjälp på traven för att våga närma sig de smärtsamma minnena. Var tydlig med att du upplever att hon lider och att ditt mål bara är att hjälpa henne. Det kan ju vara så att hon skulle må bättre av att berätta om historien, men det är inte säkert. Hon kanske fördrar andra sätt att hantera situationen. Testa egna tankar och tolkningar du har och se hur hon tar emot dem. Exempelvis ”Jag tycker det verkar som om du är så arg på mormor under ytan. Du verkar må så dåligt av det. Har jag rätt?” eller ”Jag vet ju att du inte hade en lätt barndom, men jag märker inte att du sörjer det i dag. Du pratar aldrig om det. Om du vill berätta, så vill jag gärna lyssna.”

Oavsett vad din mor tänker eller hur hon reagerar när du närmar dig ämnet, så tror jag det är viktigt att våga tala klarspråk. Du skriver exempelvis att din mormor inte vill prata om sina graviditeter. Det fick mig att fundera över hur raka frågor du har ställt till din mamma och mormor. Har du frågat dem rakt ut om alkoholism och misshandel? Det är förstås inte lätt att klampa på med känsliga frågor, om någon över huvud taget inte vill prata om det förgångna. Samtidigt kan det krävas, eftersom familjehemligheter ofta bevaras genom att alla inblandade tassar på tå. Välj ett tillfälle utan möjlighet till flykt. Försök att få en stund med din mamma där ni riskerar att inte bli störda och har tillräckligt med tid för att prata - till exempel på en gemensam resa.

Till sist vill jag påminna om hur viktigt det är att ta emot en smärtsam berättelse på ett bra sätt. En vanlig orsak till tystnad är rädsla för hur omgivningen ska reagera. Det jag skrev tidigare om att ställa raka frågor måste varvas med att vänta in, bekräfta och visa förståelse för den som talar. Du uttrycker tydligt empati för din mamma och verkar vilja möta henne. Det är bra förutsättningar för att lyssna.

Jag hoppas att du och din mamma kan närma er det förflutna på ett sätt som gagnar er båda.