Rädd att min son ska bli en outsider

Publicerad i DN 2011-06-08

FRÅGA

Jag skriver angående mig själv och min son som är två år och åtta månader. Då jag observerat min son i umgänge med bekantas barn och barn på dagis har jag märkt att min son är lite annorlunda. Han är inte intresserad av sånt som de andra barnen tycks vara intresserade av och han är aldrig "med" på sånt som de andra barnen gör. Om alla barn springer åt ett håll, så springer han åt ett annat. Han är mycket känslig och väldigt bra på att formulera sina tankar och jag blir ofta förundrad över hans djup. Han trivs på dagis, går gärna dit och deltar i alla aktiviteter, men har ingen kontakt med de andra barnen, utan är mest för sig själv eller med personalen. Hans känslighet tar sig bland annat uttryck i att han blir mycket berörd av vissa sagor och sånger som han uppfattar som sorgliga och blir olycklig och börjar gråta av dem. Hemma är han trots allt ett vanligt, lugnt och glatt barn och jag inser att det antagligen finns många andra barn som också är precis som han.

Till saken hör att många av min sons personlighetsdrag och beteenden liknar min äldre brors väldigt mycket. Mina föräldrar påpekar också ständigt att min son påminner om min bror som barn. Det händer t.o.m. att min mamma (till min förargelse) kallar min son vid min brors namn. Min bror är en mycket speciell person som tagit stort utrymme i vår barndomsfamilj. Han är väldigt intelligent och har idag en framgångsrik akademisk karriär, men har haft en barn- och ungdom fylld av utanförskap och grov mobbning, vilket påverkat vår familj mycket. Han hade inga vänner som barn och tonåring och är även idag rätt ensam trots att han lever i ett stabilt parförhållande. Han är inte särskilt kompetent socialt.

Nu till mig. Jag oroar mig mycket för att min son, med sin (påstådda) likhet med min bror, ska få en lika tung barn- och ungdom och att han ska bli lika ensam som min bror varit. Trots mina försök att låta bli att tänka på det är jag rädd att min oro på något sätt ska smitta av sig och bli till en slags självuppfyllande profetia. Hur ska jag göra för att koppla bort denna oro och inse att min sons likheter med min bror inte nödvändigtvis kommer att leda till samma saker hos min son som hos min bror? Hur ska jag kunna njuta av, och uppmuntra, min sons speciella personlighet och hans intelligens, enorma koncentrations- och inlärningsförmåga, känslighet och stora kärleksfullhet utan ständig rädsla för att han kommer att bli en outsider på skolgården?

SVAR

Tack för ditt brev. De flesta föräldrar oroar sig någon gång över barnens framtid. Man ser att barnet avviker på något sätt och funderar på om det har någon betydelse. Du beskriver hur sådan oro kan minska glädjen i föräldraskapet och ställer den viktiga frågan om oron i sig kan påverka barnet.

Till att börja med måste man fundera på om det finns fog för oron. Det finns många teorier och idéer om hur barn bör utvecklas. Tyvärr förekommer det ofta tvärsäkra uttalanden om att vissa beteenden tyder på det ena eller andra problemet. Om man studerar utvecklingspsykologi från ett mer vetenskapligt perspektiv så är det nästan bara en sak som framstår som helt säker: barn utvecklas väldigt olika och i olika takt. Det går alltså sällan att förutse hur ett barn ska bli - särskilt när de är så små som din son.

När finns det då fog för oro? Jo, om ett barn under längre tid verkar må dåligt eller avviker på ett sätt som innebär problem. Din son verkar just nu trivas och ha det bra i förskolan, även om han inte beter sig precis som de flesta andra barnen. Jag tycker alltså att det viktigaste är att vara lyhörd för hur din son mår här och nu. Först när hans personliga sätt att vara börjar leda till faktiska problem så tycker jag att det är läge att agera. Det är förstås också viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen om detta, men inte för ofta. Jag återkommer till det.

Du undrar hur du ska göra för att kunna koppla bort oron. När vi känner oro inför framtiden brukar det sällan stanna vid tankar och känslor. Ofta agerar vi på olika sätt för att minska vår oro. Till exempel genom att söka information, prata med andra, undvika risker, eller att försäkra sig om att allt är som det ska. Dessa beteenden ställer dessvärre till det. De leder oftast till att oron vidmakthålls eller till och med blir starkare. För att bemästra oron så brukar det därför vara avgörande att hejda impulsen att agera. Det är förstås jobbigt och kan kännas fel på kort sikt, men i längden hjälper det oss att känna närvaro och glädje i stunden. Kort sagt: när du får jobbiga tankar och känner oro trots att din son verkar må bra, försök att låta det stanna där utan att göra något speciellt åt det. Prata inte med någon om det, sök inte någon särskild information, eller ändra inte dina planer på något sätt. Betrakta bara oron och tankarna för vad de är - farhågor om en framtid som ingen kan veta något om. Förhoppningsvis kan det leda till att din oro minskar.

Som du förstår handlar det om att ha någon slags balans. Ibland finns det fog för oro och skäl att vidta åtgärder. Ibland är oron obefogad och blir ett problem i sig. Jag nämnde till exempel att det är viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen för att se hur din son mår. Det är bra att göra det om du ser faktiska skäl till det, men om du ofta försäkrar dig utan anledning, så är det just ett sådant beteende som kan vidmakthålla och förstärka oron.

Du frågar också om risken för att din oro ska påverka din son. Föräldrars oro kan ”smitta” barnen, inte enbart via generna utan också genom föräldrarnas sätt att bete sig. Forskning har visat att det spelar mindre roll hur mycket oro en förälder faktiskt känner. Om föräldern däremot börjar agera på olika sätt och därmed visa din oro för barnen, då ökar risken för att den överförs. Det är alltså ytterligare ett argument för att du kan försöka att bara låta oron vara, utan att agera. Sen är det förstås svårt att dölja stark oro under en längre tid. Barn brukar ju vara ganska bra på att snappa upp sådana saker. Om din oro ofta återkommer och känns jobbig att hantera så kanske det är läge att söka hjälp för din egen (och sonens) del.

Kan du be dina föräldrar sluta kommentera hur din son är? Du kanske har gjort det, men det kan vara värt att göra ett nytt försök. Jag tycker alltid det är olyckligt att placera in barn i fack eftersom det skapar onödiga förväntningar. Oavsett om förväntningarna är positiva eller negativa så tycker jag av princip att man ska låta barn utvecklas som de vill och vara öppen för att de när som helst kan byta riktning.

Jag vill avsluta med att uppmuntra dig i det du skriver om din son. Du verkar så kärleksfull och han verkar vara en härlig kille. Jag tycker att det kan finnas för höga krav på att barn ska ändra på sig för att passa in. Jag förespråkar istället att så långt det går försöka hitta rätt sammanhang för varje barn. Även om han inte gillar att göra saker som de flesta andra barn håller på med, så finns det säkert aktiviteter, kamrater och miljöer som passar just honom. Vi måste värna om allas rätt att få vara som de vill!