Hur berättar jag för min son att vår släkting är döende?

Publicerad i DN 2014-09-08

Fråga

Jag skriver för att jag undrar hur jag på bästa sätt ska tala med min fyraårige son om döden. Min älskade farfar är döende i cancer och har inte många månader kvar. Han har fram tills nu varit mycket pigg och har alltid lekt mycket med min son när vi ses (lekt med bilar, spelat spel etcetera). Vi ses inte så väldigt ofta eftersom vi bor utomlands men de har trots det en jättefin kontakt.

Vi har tidigare pratat lite om döden, då vår son har frågat om andras far- och morföräldrar som inte är i livet. Jag har varit väldigt rak och har sagt att man kan dö av att man är sjuk eller för att man är gammal, eller på grund av en olycka, och att när man är död så är man det för alltid och vaknar aldrig igen. Vi är inte troende så vi har aldrig sagt att döda sitter i himlen eller något sådant. Det har fram tills nu handlat om andras släktingar, men plötsligt handlar det om min farfar och då känns allt det där rationella som bortblåst. Jag upplever vår son som en ganska mogen fyraåring, fundersam och med god känslighet för andra människor. Exempelvis pratade vi om min svågers pappa som är död, och två dagar senare frågade sonen mig “kommer han aldrig tillbaka?” så han hade verkligen funderat på det.

Mina frågor är hur vi ska berätta för vår son att min farfar är döende – eller ska vi ens berätta? Och när han väl går bort, är det bättre att min man berättar än att jag gör det eftersom jag vet att jag kommer vara så himla ledsen? Är det okej att min son ser hur ledsen jag är över detta eller är det bättre att försöka ”skydda” honom? Jag vet att det kan vara ganska läskigt för ett barn att se sina föräldrar gråta, men samtidigt vill jag inte ljuga eller gömma hur jag känner.

Svar

Tack för ditt fina och sorgliga brev. Hur ska man berätta för barn om en närståendes död? Och hur ska man hjälpa ett litet barn att sörja? Det finns mycket skrivet om dessa frågor och överallt finner man liknande svar, som rimmar väl med ert sätt att prata med sonen om döden i allmänhet. Jag vill börja med att sammanfatta dessa råd innan jag svarar på din fråga om hur ledsen man får vara som förälder.

För att hjälpa ett barn att förstå och kunna sörja en närståendes död ska man vara öppen och ärlig snarare än att försöka skydda barnet från sanningen. Ge möjlighet för sonen att prata utan att vara påträngande och svara så konkret som möjligt på hans frågor. Låt honom vara med på begravningen om han vill eller besök graven vid ett senare tillfälle. Böcker och filmer är ofta ett bra sätt för barn att bearbeta svåra frågor som döden. En berättelse underlättar för barnet att ställa frågor och döden kan bli mer konkret och begriplig. En bra bok för barn i din sons ålder är ”Adjö, herr Muffin” av Ulf Nilsson som handlar om ett marsvin som dör.

Eftersom det är din farfar som är sjuk kommer hans bortgång inte att få några stora praktiska konsekvenser för din son, men i familjer där exempelvis en förälder eller ett syskon dör måste man tänka på det. I sådana fall är det viktigt att trots allt försöka upprätthålla vardagliga rutiner, som att äta middag tillsammans eller läsa godnattsagor. Det ger barnet en nödvändig trygghet då världen i övrigt har rasat samman. De flesta brukar tycka att det är bra att vara öppen inför barn när det handlar om döden. Jag var däremot inte lika säker på hur jag skulle svara på din fråga om att visa starka känslor för ett litet barn. Å ena sidan kan man tänka sig att din son faktiskt skulle kunna bli rädd, å andra sidan känns det fel att dölja känslorna. Var går gränsen? Min magkänsla säger att det är bra att visa känslor så länge man inte tappar kontrollen, men vad säger forskningen om barn och sorg?

Till att börja med vet man att barn mår dåligt om föräldrar under längre tid är nedstämda och ledsna. Deprimerade föräldrar har svårare att ge den närhet och det stöd som ett barn behöver för att utvecklas och må bra. Men sorg är något annat än depression, eftersom det är normalt att vara nedstämd en period efter en förlust. Så frågan är hur barn påverkas när föräldrar uttrycker ”befogade” negativa känslor? Svaret är inte oväntat att barn mår bra av det och att lagom är bäst. Studier har visat att barn mår sämre både i familjer där man lägger locket på negativa känslor och i familjer där känslorna får svalla fullständigt fritt.

Det låter väl rimligt, men är fortfarande inte riktigt ett svar på din fråga. Studierna jag nämnde visar att barn gynnas om föräldrar blir lagom arga, oroliga och ledsna i vardagen, men vad händer om en förälder plötsligt blir mycket mer ledsen än vanligt? Om din son aldrig har sett dig gråta, hur kommer han i så fall att reagera på det? I en alldeles aktuell studie har man undersökt just hur barn påverkas av föräldrars sätt att uttrycka sorg i samband med dödsfall. Studien visade att det var avgörande för barnens sorgeprocess att deras föräldrar var närvarande och lyhörda i samtalen om vad som hänt. Det går inte om man som förälder är alltför drabbad av sina egna känslor, men studien visade att de flesta föräldrar kunde prata med sina barn på ett bra sätt trots att de var ledsna och gav uttryck för sin sorg. De föräldrar som inte uttryckte egna känslor kommunicerade däremot sämre med barnen.

Jag vet ju inte hur starkt du kommer att reagera när din farfar dör, men din instinkt om att försöka vara öppen med känslorna verkar vara riktig. Så länge du inte tappar kontrollen och fortfarande kan ha en bra dialog med din son kan du gråta och visa din sorg. Om du dessutom kan visa honom att livet går vidare efter en tid får han med sig en viktig erfarenhet om hur man kan tackla svårigheter och förluster i livet.