Är det rätt att äldre syskon får ge igen?

Publicerad i DN 2014-08-25

Fråga

Vi har problem med vår snart treårige son som ofta kastar saker på eller slår/nyper sin äldre syster. Min sambo och jag är inte överens om hur situationen ska hanteras. Han säger till storasystern att slå eller kasta tillbaka. Jag tycker att det är fel, eftersom hon är så stor (snart sju år) och borde föregå med gott exempel och inte slå någon som är så mycket mindre. Hon gör ju dock som pappan säger och jag känner mig väldigt frust­rerad i situationen.

Själv tror jag att det oftast handlar om konflikter om saker eller att storasystern anmärker på något som medför ilska och frustration, vilket dessutom förstärks av treåringens bristande verbala förmåga. Det är oftast den lille som får allt skäll och jag tycker att det är fel eftersom det i grunden beror på att han blir upprörd över något som systern säger eller gör och inte kan kommunicera i situationen. Ibland kan hans angrepp dock verka helt oprovocerade.

Hur tycker du att man ska lösa situationen? Är det rätt att det större syskonet ska ”ge igen”?

Svar

Jag brukar ofta vackla fram och tillbaka mellan olika perspektiv i svaren till läsarfrågorna. Det går sällan att ge tvärsäkra svar på vad som är rätt och fel. Ditt brev är ett undantag, eftersom jag med stor säkerhet kan påstå att det är en dålig idé att slå tillbaka.

Är det aldrig rätt att slå tillbaka? Har du inte läst ”Ondskan” av Jan Guillou? kanske någon undrar. Måste man inte svara med samma mynt för att plågoandarna ska känna respekt och upphöra med trakasserierna? Jag ska återkomma till dessa frågor, men vill först ge några andra förslag på vad ni kan göra. Försök att agera förebyggande i stället för att reagera när bråken redan eskalerat till slagsmål. Lotsa barnen genom konflikten genom att hjälpa dem att prata om lösningar i stället för att reda ut vem som började. Hur kan en kompromiss se ut? Försök att hela tiden föra tillbaka samtalet till det, om barnen börjar prata om vem som är dum eller vem som har rätt.

Om bråken trappas upp till slagsmål är det svårt att föra vettiga samtal. Sära i så fall på barnen utan att prata så mycket. Undvik särskilt att höja rösten eller att ha ett häftigt kroppsspråk. När känslorna har lagt sig kan ni ta upp samtalet igen. Visa förståelse för att något eller båda barnen blev arga, men fokusera återigen mindre på vem som gjorde fel och mer på lösningar. ”Vad kan du göra nästa gång storasyster har alla saker som du vill leka med?”. Och ”vad kan du göra nästa gång lillebror börjar kasta saker?”. Målet med dessa förslag är att båda barnen ska lära sig något konstruktivt av händelserna. Lillebror behöver bli bättre på att lösa konflikter med ord och storasyster behöver hitta alternativ till att slåss när lillebror blir aggressiv. Ett annat mål är förstås att ni ska skälla mindre, eftersom skäll i regel bidrar till fortsatta konflikter.

Så här långt i svaret har jag tagit ditt parti och bekräftat att din inställning är den rätta. Frågan är om det hjälper dig i diskussionerna med sambon? Frågan är också om det, trots min tvärsäkra inledning, verkligen är så svartvitt? Jag står fast vid att det är en dålig idé att slå tillbaka, men det kan finnas en god avsikt bakom den idén. Din sambo kanske ser det som ett sätt att få storasystern att lösa konflikter självständigt i stället för att ni gör det åt henne. Han kanske också upplever att dottern får en osund bekräftelse då era ingripanden innebär att hon är ”offret” medan lillebror får skäll. En annan möjlig avsikt bakom uppmaningen att slå tillbaka kan vara att dåliga handlingar måste få konsekvenser. Lillebror måste lära sig att han inte kan slå. Återigen är det en god avsikt, men vissa konsekvenser (att storasyster slår tillbaka) förstärker problemet medan andra mildrar det (att hindra lillebror från att fortsätta slåss).

När föräldrar ska komma överens är det fruktbart att diskutera just vilka avsikter man har med olika idéer och förhållningssätt. Vad vill du respektive din sambo uppnå i situationen? Mina gissningar om sambons avsikter ovan är bara ett exempel. Om vi utgår från det skulle en överenskommelse kunna vara att uppmana storasyster att lösa konflikterna själv, men utan att slåss eller ge igen. Hon kan exempelvis gå från platsen eller sluta leka. Eftersom hon är större och starkare kan hon säkert också fysiskt hindra honom från att slåss utan att nödvändigtvis trappa upp och slå tillbaka.

Så vill jag återvända till frågan jag ställde förut: Är det alltid fel att slå tillbaka? Jag tror att de flesta av oss skulle tycka att det är moraliskt försvarbart om ett utsatt barn slipper fortsatt mobbning genom att ge igen en gång för alla. Även om det finns många sådana berättelser är frågan hur det verkligen fungerar som allmän strategi. Ska man uppmana barn som blir mobbade att ge igen? Svaret är återigen nej. I flera studier avfärdas myten om att vedergällning med våld skulle förbättra läget för den som utsätts för mobbning. Barn som blir mobbade mår generellt sämre ju mer de slår tillbaka. Ett barn som slår tillbaka kanske kan slippa fortsatta fysiska påhopp, men riskerar att bli utfryst eller mobbat på andra sätt.

När man frågar barn om vad de själva tycker fungerar är det bara en grupp som förespråkar att ge igen – barn som själva brukar mobba andra. Övriga barn tycker i stället att det är mer effektivt att stå upp för sig själv verbalt eller att nonchalera den som mobbar. De upplever också att vedergällning leder till ökad mobbning snarare än att minska den. Med andra ord kan man kanske freda sig genom att gå till motangrepp, men man vinner respekt och gemenskap genom att försvara sig med mer fredliga medel.

Forskningen till trots tror jag att vilken förälder som helst instinktivt föredrar att deras barn slår tillbaka framför att passivt bli slaget. Det gäller att stå emot den instinkten, inte enbart för att barnet i längden förlorar på den strategin. Att uppmana barn att slå tillbaka är också en riskabel väg med tanke på vilken kultur vi i så fall lägger grunden för. Som du själv skriver – ska inte stora­syster vara en god förebild?