Hur blir jag mer än en lekfarbror åt min dotter?

Publicerad i DN 2012-02-17

Fråga

Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit väldigt mycket kommando över hennes uppfostran. Vi har olika syn på uppfostran, jag har en vilja att min dotter utvecklas självständigt och min sambo ser gärna att hon är kvar som hennes lilla tjej så länge som det går och har aldrig gett varken vänner eller släktingar förtroende att hjälpa till som barnvakt mm. Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet. Under dessa tre år har jag nattat vår dotter ett fåtal tillfällen då det annars bara är gråt och skrik efter mamma.

Jag har hela tiden strävat efter en närvarande roll och jag har försökt att komma intill men aldrig känt att jag fått chansen. Att leka med min dotter är inga problem och vi har minst en halvtimme-timme varje dag som vi leker, mestadels med lekar hon bestämmer. Vad jag ändå inte känner är att jag kommer henne närmare, om jag bara frågar om vi ska borsta tänderna på kvällen börjar hon att skrika. Till och från fungerar det att göra iordning henne och läsa godnattsaga men så fort vi lägger undan den så börjar skriken efter mamma. Samma om hon slår sig och blir ledsen så fungerar det inte med mig om hennes mor finns nära, om vi är själva är det dock inga problem att trösta henne.

Det känns som att jag har provat allt för att få en nära relation med min dotter men jag börjar tappa orken att försöka utan att få speciellt mycket tillbaka, nu när hon pratar kan hon till och med vara riktigt elak med kommentarer som "jag vill inte att du kommer hem efter jobbet" eller "gå iväg! jag vill att mamma kommer". Ibland har jag lust att bara ignorera henne när hon kommer en kort stund senare och vill leka men jag vill inte det och tror inte att det är någon bra ide för att förbättra relationen. Det blir också så att jag tappar självförtroendet i min roll som pappa och ibland mest känner mig som en lekfarbror.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få min dotter att hitta trygghet i vår relation. Som med hennes mamma är ju inget som jag strävar efter men så att vi åtminstone kan lägga oss tillsammans och att hon kan somna då. Jag vet helt enkelt inte var jag ska börja (om).

Svar

Tack för ditt brev, som tar upp ett klassiskt tema inom barnpsykologi: Mammans och pappans roller i familjen. Jag tror att många (någon i kommentarsfältet kanske?) skulle säga att du kan ta det lugnt eftersom mamman och pappan ofta får de roller du beskriver. Men bara för att något är vanligt behöver man ju inte tycka om det. Du beskriver också konkreta negativa följder av er situation, som jag ska återkomma till.

Det finns en hel del forskning från olika kulturer som bekräftar påståendet om att barn oftare söker trygghet hos mamman. En förklaring till det är att hon vanligtvis tillbringar mest tid med barnet under de första åren. Dessutom verkar traditionella könsroller påverka föräldrarnas beteenden, som till exempel att kvinnor och män lär sig att uttrycka känslor på olika sätt. Det stöds av studier där man sett att mamman oftare står för trygghet och tröst, trots att pappan ägnar minst lika mycket tid åt barnen. Visserligen handlar det här om forskning från länder där könsrollerna ofta är mer traditionella än i Sverige, men jag tror att mönstret finns även här. Exempelvis visade en stor enkät som Kamratposten genomförde för ett par år sedan att barn i första hand söker tröst hos mamma, sedan hos en kompis, därefter hos ”någon annan”, därefter hos ”ingen” och först på femte plats kom pappa. Undersökningen bör tas med en nypa salt, eftersom den inte genomfördes på ett vetenskapligt sätt, men den antyder ändå att även svenska pappor sällan får rollen som tröstare.

Du skriver att du ibland mest känner dig som en lekfarbror. Att pappan får den rollen är också ett återkommande resultat i forskning om föräldrar och barn. Samtidigt är det kanske inte så dumt att vara just lekfarbror. En av de mest etablerade teorierna om hur barn utvecklar goda relationer påstår att barn, vid sidan av en trygg bas, behöver vuxna som kan hjälpa dem att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns dessutom studier som visar att lekrollen kan vara minst lika betydelsefull som tröstrollen, om än på olika vis. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten, medan tröstrollen kan ha betydelse för kärleksrelationer. Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Min poäng med att beskriva forskningen ovan är att du inte behöver känna dig helt missmodig över din roll i familjen. Trygghet kan uttryckas på olika sätt. Samtidigt förstår jag att du vill förändra situationen. Du vittnar om en ganska stor obalans i familjen och du verkar bli bortvald i hög grad. Ännu viktigare är förstås hur detta påverkar er dotter. En avgörande fråga är hur trygg hon är tillsammans med personer utanför familjen. Du skriver att din sambo aldrig låtit någon vara barnvakt. Går er dotter på förskola? Brukar hon över huvud taget varit ensam någon gång med släktingar eller vänner till er? Det är förstås tillräckligt problematiskt hon väljer bort dig, men om hon dessutom blir orolig och rädd i många andra situationer så finns det desto större skäl att hitta en lösning.

En lösning är förstås att du tar mer eget ansvar för dottern. Du skriver exempelvis att det går bra att trösta henne när ni är ensamma. Det är en tydlig signal på att du behöver mer utrymme och egen tid tillsammans med henne för att hon också ska kunna känna sig trygg med dig. Sedan vill jag poängtera att det inte är givet att hon känner sig otrygg med dig, bara för att hon ropar efter mamma i många lägen. Det kan lika gärna vara ett uttryck för den starka bindning du beskriver mellan dem. Gråt och skrik kan vara ett sätt att komma nära mamma, snarare än att välja bort dig på grund av otrygghet.

Den här lösningen kräver förstås någon form av samförstånd mellan dig och din sambo. Om du ska få möjlighet att också ta tröstrollen ibland, så måste hon stå tillbaka. Till en början kanske det krävs att hon lämnar hemmet oftare, eller att du och dottern reser bort en helg. I längden tror jag dock att de små och återkommande vardagssituationerna är viktigast att förändra. Mamman måste vara beredd att backa och lämna över till dig i situationer då dottern kräver hennes närhet. Du kanske måste ta mer aktiva initiativ till att ta över i samma situationer. Du skriver att ni har olika syn på uppfostran och lyckas ni inte komma överens på egen hand, så rekommenderar jag att exempelvis tar kontakt med den kommunala familjerådgivningen, som jobbar med den här typen av problem.

Om du lyckas börja bygga upp en tryggare relation med dottern, så kan nästa steg vara att blanda in andra personer, som till exempel att släktingar får vara barnvakt. Det framgår inte om hon känner sig otrygg med andra, men gör hon det är det som sagt viktigt att hjälpa henne att lära sig att känna tillit till fler än mamma och pappa.

Om mamman inte vill medverka till någon förändring, så tycker jag att du framförallt ska lyfta fram dotterns situation. När jag beskrev forskningen om föräldraroller och barns utveckling tidigare, så nämnde jag inte en sak. Många studier tyder på att det bästa för barnen är om de kan känna en trygghet i båda föräldrarna, leka med båda föräldrarna, samt att föräldrarna kan stötta varandra i sina respektive roller. Det är förstås inte alltid lätt att uppnå det, men jag hoppas att ni åtminstone kan mötas en bit på vägen.