Min dotter sitter bara hemma

Publicerad i DN 2012-03-02

Fråga

Jag har en 18-åring, som är i kris. Hon kom in på drömgymnasiet men hoppade genast av, var hemma ett halvår och började sen på ett annat gymnasium som hon trivdes på. Men i höstas hoppade hon av igen, och nu gör hon ingenting. Mycket dator och foto, målet var tidigare att bli fotograf, men nu har hon tappat självförtroendet.

Hon umgås också enbart med kompisar via internet. Hon skriver mycket om känslor och problem med sina kompisar. Det är ju bra, men hon vill inte träffa någon. Hon har liksom fastnat och kommer ingen vart.

Ska jag ge henne en paus eller ska jag driva på och sätta gränser? Hon vill inte gå till läkare eller söka någon annan hjälp.

Tacksam för ett råd.

Svar

Du skriver inte rakt ut att din dotter mår dåligt av sin situation, men jag tolkar ändå ditt brev så. Det är tufft att vara ung. Det har det säkert alltid varit, men på vissa sätt har det faktiskt blivit tuffare under de senaste årtiondena, särskilt för unga tjejer.
Fram till början på 90-talet var det runt 10 procent av flickor i gymnasieåldern som uppgav att de hade problem med nedstämdhet och oro. Därefter har flera olika undersökningar visat att andelen har ökat år för år. I dag är det 30–40 procent som uppger att de lider av sådana problem. Det verkar alltså inte bättre än att din dotters situation är relativt ”normal”. Du tar upp ett av våra största folkhälsoproblem och viktigaste utmaningar inför framtiden. Hur kan den olycksbådande utvecklingen av psykisk ohälsa hos unga brytas? Och hur kan du hjälpa din dotter?

Den förklaring till ökningen av psykisk ohälsa som oftast lyfts fram, är den radikalt försämrade arbetsmarknaden för ungdomar. På 80-talet kunde någon som enbart gått ut grundskolan få ett jobb, vilket i princip är omöjligt i dag. Situationen för svenska ungdomar verkar dessutom vara sämre än för ungdomar i andra jämförbara länder. I en studie visade man till exempel att andelen passiva unga, som varken studerar, jobbar eller söker jobb, var störst just i Sverige. Det var också bland kvinnor i just den gruppen som problemen med oro och nedstämdhet var vanligast.

Det har även blivit allt vanligare att unga vuxna bor kvar hemma hos sina föräldrar, som följd av arbetslöshet och bostadsbrist.
En annan trolig förklaring är att utbildningen för unga har förändrats. Precis som med utvecklingen av nedstämdhet och oro, så uppger också allt fler ungdomar att de känner sig pressade av skolarbetet. Alla måste i dag i princip gå i gymnasiet och utbildningarna är tre år. Efter gymnasiet förväntas man plugga vidare om man ska ha chans att få jobb. Dessa förändringar sammanfaller med att allt fler elever hoppar av gymnasiet utan fullständiga betyg, vilket gäller ca 30 procent av alla elever som påbörjar gymnasiet. Återigen är din dotter alltså inte ensam om sin situation.

En annan förändring är att elever i dag kan välja mellan en uppsjö av olika program och att deras eget ansvar för att utforma innehållet i sin utbildning har ökat. Det är förvisso bra med valfrihet och individualisering, men det finns baksidor med den utvecklingen. Möjligheten att utforma sin egen utbildning efter olika intresseriktningar, i kombination med en omfattande marknadsföring från skolor, leder till att elever i dag har höga förväntningar på tiden efter skolan. Fallet blir därmed högre för unga som inte lyckas få jobb eller studera vidare efter grundskola eller gymnasium.

Denna bakgrund är viktig som en allmän förklaring till att ungdomar i din dotters situation mår dåligt, men det är förstås inte till någon tröst i dagsläget. I resten av svaret ska jag försöka ge råd om vad du kan göra här och nu.
Först tycker jag det är viktigt att du försöker ta reda på mer om varför din dotter varken vill studera eller träffa vänner. Även om ni redan har pratat om det, så kan det finnas viktiga skäl till problemen som hon inte har berättat för dig. Jag tycker det är särskilt intressant att hon hoppade av sin senaste utbildning trots att hon först trivdes. Vad var det som hände då?

En annan viktig fråga är om avhoppen från utbildningarna hänger samman med att hon inte träffar vänner. Eller är det två separata problem? Du skriver att hon har kontakter på nätet. Är det gamla kompisar eller nya bekantskaper? Hon skriver om känslor och problem – är det konstruktivt eller riskerar det att förstärka hennes identitet som passiv och nedstämd?

När du har dessa samtal med din dotter är mitt råd att du bara försöker lyssna utan att försöka påverka henne på något sätt. Ställ öppna frågor och respektera om hon inte vill prata om vissa saker. Säg gärna att ditt mål med samtalen bara är att förstå och vara ett stöd om hon vill.
Du undrar om du ska ge dottern en paus eller driva på och sätta gränser. Jag tror att väldigt många föräldrar känner igen sig i den frågan. Ibland kan det vara bra eller till och med nödvändigt att ställa krav för att hjälpa någon ur passivitet, men ibland kan det leda helt fel. Jag vill därför avråda från det innan du har tillräcklig information om vad hennes problem handlar om. Som sagt, börja med att bara lyssna och söka mer information.

Om du kommer fram till att hennes passivitet beror på att hon blivit bekväm och är allmänt omotiverad, så kan du ställa mer krav. Jag vet inte hur du och dottern brukar kommunicera, men krav och gränser kan ju uttryckas på många olika sätt.
Eftersom din dotter är 18 år, så är det en bra utgångspunkt att försöka föra samtal och nå överenskommelser som mellan två vuxna. Ni har ett gemensamt problem där båda måste bidra till en lösning. Det betyder inte att du tar avstånd eller slutar bry dig om henne. Att ge henne utrymme att växa är i högsta grad att bry sig om. ”Tuff kärlek” kan vara en bra minnesregel. Du kanske redan tänker så, men ofta tar det tid för föräldrar innan de börjar behandla sina vuxna barn som vuxna.

Du skriver att din dotter inte vill gå och prata med någon annan, vilket antyder att du tycker att hon behöver professionell hjälp. I så fall tycker jag att ditt främsta fokus bör vara att motivera henne till att ta en sådan kontakt och samtidigt släppa på andra krav.

Utifrån ditt korta brev kan jag inte bedöma hur allvarliga din dotters problem är. Rent allmänt kan jag däremot påstå att passivitet och isolering kan vara tecken på psykisk ohälsa som kräver behandling. Det skulle till exempel kunna handla om depression eller social fobi, som ofta förekommer tillsammans. Det är inte sällsynt att social fobi leder till isolering, vilket i sin tur leder till depression och ytterligare isolering. Är det på grund av social ångest som hon inte vill träffa kompisar? Var det därför hon hoppade av sina utbildningar? Anledningen till att jag tar upp just social fobi och depression är att de problemen är mycket vanliga och därför kan vara värda att ha i åtanke.

Misstänker du att din dotter lider av till exempel depression eller social fobi, så kan du läsa på mer, men helst ska förstås en läkare eller psykolog göra en bedömning. Hur kan du motivera din dotter till det, när hon säger att hon inte vill? Och dessutom är myndig?
Jag har skrivit tidigare på den här sidan om en samtalsmetod som kallas för motiverande samtal, som går ut på att försöka hjälpa någon att finna egen motivation till förändring. I korthet går den ut på att lyssna och ställa frågor i stället för att övertala eller argumentera. Om du vill läsa mer om den metoden, så kan du ladda ner en kostnadsfri guide som heter ”Introduktion till motiverande samtal” från Folkhälsoinstitutets hemsida.

Var öppen för olika slags lösningar i samtalen med dottern. Det kanske inte alls är läkare eller psykolog som är rätt väg. Det finns många andra kontakter som kan vara värdefulla i hennes situation, som till exempel syokonsulent, arbetsförmedlingen eller en ungdomsmottagning. Eller så kan det vara en lösning som inte alls handlar om att prata med någon professionell. Själv är bäste dräng ibland.