Hur kan vi få sexåringen att flamsa mindre och lyssna mer?

Publicerad i DN 2016-05-09

Fråga

Vi har tre barn mellan ett och sex år. Sexåringen har hela sitt liv varit mycket aktiv med massor av spring i benen som vi försökt kanalisera in i konstruktiva aktiviteter bestående av framför allt utelek av alla de slag, med ökande inslag av sporter. Förutom springet i benen så finns en intensitet hos honom som ligger mer på det psykologiska planet. Vi hade under en period funderingar omkring adhd men har avskrivit det då han sitter länge med fullständig koncentration exempelvis när vi läser för honom. Intensiteten är lite svår att beskriva. Vi kallar det för att han flamsar. Han kan omöjligt sitta still, snor runt och upp och ned, fnissar oavbrutet, pratar med hög röst, viftar omkull saker och råkar slå till folk i närheten, gör diverse enerverande ljud. Och lyssnar icke på vad vi föräldrar (eller någon annan vuxen) säger. När han inte flamsar så lyssnar han, men det är som att han går in i en särskild sinnesstämning med skygglappar och öronproppar när han flamsar. Detta är numera ett problem på hemmaplan. I förskoleklassen sköter han sig bra.

Femåringen är en levnadsglad unge som gärna hänger på i flamset. Men han lyssnar på ett helt annat sätt och håller det hela på en lugnare nivå än sexåringen. De drar dock i gång varandra.

Vi har försökt jobba runt detta på olika sätt, verkligen ansträngt oss för att hitta bra lösningar och vara konsekventa och tydliga. Det har fått bli ungefär så här: Tydliga och få regler, så att det inte blir tillsägelser precis hela tiden. Flams är tillåtet dels utomhus, dels inomhus men inte under måltider eller sista 30–60 minuterna före läggning. Vi håller låg profil, uppmuntrar inte skoj och bus (vilket verkligen är jättetråkigt). Vi påminner lugnt och kortfattat i de situationer när det ändå flamsas då det inte är tillåtet. Därefter säger vi till skarpare. Sedan har vi provat olika konsekvenser när det ändå inte fungerar, till exempel gick vi ett tag ut med sexåringen på bron en stund för att lugna ned stämningen. Vi har försökt ignorera det hela, vi har infört belöningssystem för att motivera till lugn kring matbordet och på kvällen och så vidare. Vi tyckte nog att det hade blivit bra mycket bättre, men det är fortfarande ett stort problem.

Vi är uppgivna nu och utan fler idéer. Vi vill ha ett mysigt och härligt familjeliv där vi kan vara glada och hitta på saker tillsammans och njuta av tillvaron, men vi är fast i flamsträsket där vi ofta tvingas välja mellan att acceptera flamsandet (som kan vara så illa att vi vuxna inte kan prata med varandra, att lillasyster blir skrämd, att vi gör oss illa på sexåringen som flaxar okontrollerat, och som är så intensivt och psykiskt utmattande att vi tappar lusten till det mesta), eller att försöka bli av med det på något sätt.

Hjälp oss med tips om hur vi kan hantera flamsandet på ett bättre sätt, och hur vi kan få barnen att lyssna utan att höja rösten när de är i ett flams-stim.

Svar

Tack för ditt brev. Som förälder blev jag lite trött bara av att läsa det, eftersom du ger en så målande beskrivning av hur en förväntat harmoniskt kväll mynnar ut i kaos. Jag kan garantera att vi är många som känner igen oss. Jag gissar därför att andra kan avfärda ert problem med att barn är barn. Givet­vis kan en del föräldrar behöva sänka sina förväntningar på familjelivet och barnen, men jag uppfattar inte att ni har för höga krav. Tvärtom verkar ni ha ansträngt er för att acceptera läget.

Varför blir era killar så flamsiga trots alla ansträngningar? Självklart har barnens personlighet betydelse, men jag vill fokusera på andra möjliga orsaker – saker som ni faktiskt kan påverka. Till att börja med är det viktigt att reflektera över grundläggande saker som sömn och kost. Det beteende du beskriver låter som ett trött, hungrigt och kanske utmattat barn. Ni har säkert tänkt på detta, men ta ett varv till och försök att se mönster. Varierar problemet beroende på dessa faktorer? Finns det anledning att lägga barnen tidigare? Runt tio timmars sömn är rekommendationen för en sexåring. Har ni testat att ge ett extra mellanmål eller att ge mat tidigare?

Du skriver att er sexåring sportar och är ute mycket – blir det bättre de dagar han rört på sig? Eller har han kanske för mycket aktiviteter? Finns det någon aktivitet och miljö där han kan koppla av? Till sist – hur mycket skärmtid har han och när stänger han av skärmarna för kvällen?

Vid sidan av dessa grundläggande villkor för att barn ska kunna vara lugna och harmoniska, så har förstås samspel och kommunikation i familjen betydelse. Du skriver att ni har försökt att ge flamsandet så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag tycker det låter vettigt och det har också blivit bättre. Så varför blir det inte helt bra? En vanlig fallgrop är att barn och föräldrar har olika bilder av vad som är okej. Det är svårt att dra gränsen mellan acceptabelt skojande och flamsande som stör. Det kanske är glasklart för era barn, men diskutera annars igen och ge många exempel på både skoj och flams.

Ni kan förstås också anstränga er ännu mer för att ge mindre uppmärksamhet åt flamsandet, vässa poängsystemet mer och vara ännu lugnare när ni säger ifrån. Frågan är bara hur långt ni kan nå den vägen, inte minst med tanke på att pojkarna kan trissa upp varandra. Jag tror att det kan vara en poäng att fokusera mer på samspelet vid sidan av måltider och läggningar.

Du påpekar hur tråkigt det blir att hålla låg profil och avstå från skoj och bus med barnen. Kanske ni ska göra tvärtom – när det inte är måltider eller läggning prövar ni att fullständigt ge er hän åt flamsa på barnens villkor. Inte hela tiden förstås, men någon gång varje dag kan ni testa att hänga på. Jag ser flera syften med det. Dels visar ni att flams och bus är roligt i vissa sammanhang, dels brukar en stunds gemenskap och glädje minska risken för konflikter och problem i nästa stund. Om barnen har fått busa fritt med er innan middagen är chansen större att de lyssnar när ni ber dem vara lugna vid bordet.

Oavsett vilka problem eller konflikter som finns i en familj, brukar det vara fruktbart att avsätta tid för umgänge och lek. Även när föräldrar redan tillbringar mycket tid med barnen brukar det vara meningsfullt att försöka utöka den tiden något – och framför allt att man som förälder försöker vara fullständigt närvarande i umgänget.

Jag vill avslutningsvis återknyta till inledningen, där jag konstaterade att ni verkar vara bra på att acceptera att det blir en del flams med en fem- och sexåring som har mycket spring i benen. Jag har samtidigt mött många föräldrar som i ivern att lösa ett problem tappar perspektivet. Det blir en dragkamp där barnen uppfattar att föräldrarna ständigt är missnöjda, vilket i sin tur väcker motstånd hos barnen. Min poäng är inte att ni ska acceptera flamset eller att förminska det problemet, men att ni bör försöka undvika att hamna i en dragkamp. I längden kan den bli ett värre problem eller faktiskt bidra till mer flams. Om ni känner att ni hamnat där, försök att höja blicken och se de goda stunder ni haft och påminn er om de fina sidor barnen har. Då kan det vara lättare att släppa taget och att acceptera att just den här kvällen blir ett fullständigt kaos där ingen får en syl i vädret. Det kanske till och med är lika bra att flamsa med.

Föregående
Föregående

Hur ska vi bryta de negativa mönstren runt vår äldsta dotter?

Nästa
Nästa

Varför har vår tioåring en sådan negativ syn på det mesta i livet?