Hur ska vi bryta de negativa mönstren runt vår äldsta dotter?

Publicerad i DN 2016-06-13

Fråga

Vi är en familj med två vuxna och tre barn (tolv, tio och fem år). På många sätt har vi det bra, men det uppstår negativa mönster i familjen­ som ofta kommer att handla om vårt äldsta barn. Nu känner vi föräldrar att det är väldigt viktigt att vi bryter de mönstren och att vi inte vet vad vi ska göra.

Vårt äldsta barn hamnar ofta i ­lägen där det är bråken mellan oss och henne som tar plats i familjen. Hon är också väldigt osäker socialt (som liten var hon väldigt blyg, nu pratar hon på men osäkerheten kring vad andra tycker och så vidare är stor). Jag uppfattar också att hon har dålig självkänsla och att hon har låga tankar om sig själv. Den delen är det som gör mest ont att se.

Hon är alltid beredd att starta en ny konflikt eller kasta sig in i en annan, där hon egentligen inte var med från början. Ofta känner hon sig väldigt missnöjd och ”drabbad”, som att saker är jobbigare och värre för henne än för andra. Det blir ju också ett negativt fokus när det är så mycket bråk och ingenting sker utan konflikt. I familjen skapar det också mönster där vår mellanunge får gjuta olja på ­vågorna allt som oftast och det känns inte som något positivt mönster.

Vår uppfattning är att för mycket negativ uppmärksamhet finns runt vårt äldsta barn. När vi ska göra saker tillsammans så vill hon oftast inte vara med och hon delar inte med sig så mycket eller pratar om hur hon har det. När vi frågar om läget är det oftast dåligt och det är svårt att vända samtalen till något positivt.

Nu är detta en lätt överdriven bild för att tydliggöra problematiken, hon är också ett väldigt roligt och härligt barn och vi älskar henne innerligt. Vårt barn funkar bra i skolan och i andra sammanhang. Hon har inte så många kompisar, men det känns ofta självvalt (hon säger nej när de frågar) och hon har ett stort behov av att få vara för sig själv.

Vi vet inte hur vi ska bryta de negativa mönstren hemma, eller hjälpa henne till en bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet och tillvaron. Allra mest undrar jag över hur jag ska kunna hjälpa henne till en bättre självkänsla och till att hon ska känna sig mindre drabbad i livet.

Svar

Tack för ditt brev, som jag tycker vittnar om god insikt om hur viktigt det är att vara medveten om roller och mönster som kan uppstå i en familj. Konflikterna kanske springer ur dotterns låga självkänsla och upplevelse av att vara drabbad, men de kan också bidra till att förstärka hennes negativa bild av sig själv och tillvaron. Jag kommer att fokusera på självkänslan i mitt svar, eftersom det är den delen av problemet som smärtar mest.

Låg självkänsla kan betyda så många olika saker och det är därmed svårt att ge specifika råd om vad som skulle hjälpa just er dotter. Jag kommer därför ta upp vad det oftast brukar handla om hos de barn och ungdomar jag möter.

En vanlig grund till låg självkänsla är social osäkerhet. Du skriver att din dotter tidigare var väldigt blyg och att hon i dagsläget inte har så många kompisar. Du skriver samtidigt att det verkar vara självvalt. Så kan det vara, men ibland kan barn vara bra på att maskera/hantera en social osäkerhet genom att ”välja” att inte umgås med andra. Det behöver inte vara ett medvetet val, utan kan med tiden bli ett mönster där man ständigt väljer det bekväma alternativet (vara hemma ensam) framför det obekväma (att vara i en social situation).

Jag påstår inte att det alltid är självbedrägeri att välja bort umgänge och att alla barn måste ha många kompisar. Jag vill bara uppmärksamma er på möjligheten att det kan vara så. För många barn (och vuxna) som ”valt bort” umgänge kan nya världar öppnas när de inser att de delvis har gjort det på grund av osäkerhet. Jag gissar att ni pratar med er dotter om detta och mitt råd är att fortsätta med det. Försök att vara lyhörda och haka på när hon pratar om vänner.

Tricket är att vara nyfiken och förstående, så att hon inte upplever sig ifrågasatt. Om ni märker att hon ibland undviker umgänge på grund av osäkerhet kan ni försöka peppa henne att utmana sig mer.

En annan vanlig grund till låg självkänsla är att man alltför ofta vänder blicken inåt, på bekostnad av att uppfatta vad som sker i omgivningen. Detta fenomen har inte bara med självkänsla att göra, utan lyfts fram som viktigt för hur man mår i stort. Det är exempelvis mycket större risk att man känner sig drabbad i livet (som er dotter), ju mer man fokuserar på sig själv.

Det har också visat sig ha en avgörande betydelse för social osäkerhet/blyghet. Om man känner sig socialt osäker i en situation förstärks osäkerheten i takt med att man riktar uppmärksamheten mot sig själv och sitt eget beteende. När man arbetar med sådana problem i terapier är därför ett återkommande inslag att träna på att uppmärksamma omgivningen. Ni kan i naturliga samtal med er dotter försöka hjälpa henne att rikta uppmärksamheten utåt. Om hon exempelvis börjar klandra sig själv kan ni ställa frågor som vänder hennes blick utåt. Vad gjorde de andra? Vad sa de? Frågorna måste vara nyfikna snarare än ifrågasättande.

En tredje vanlig orsak till låg självkänsla (och allmänt missnöje) är roller och kommunikationsmönster inom familjen, vilket du själv tar upp i brevet. Jag uppfattar att ni föräldrar är medvetna om detta, men ni verkar ändå ha fastnat i ett mönster där det blir mycket negativ uppmärksamhet kring den äldsta dottern.

Hur ska ni bryta detta? Det brukar vara fruktbart att förändra något konkret i hur man umgås inom familjen, som exempelvis att umgås i nya konstellationer. Kan ni exempelvis dela upp er i någon av de situationer som brukar leda till konflikter och missnöje?

När hela familjen är tillsammans återstår bara att skärpa sig och försöka förändra de negativa mönster som uppstår, även om det är svårt. Det kan ofta vara bra att börja med att reflektera över sina förväntningar. Det är givetvis bra att vara positiv, men det är inte så lyckat om barnet märker att föräldrarna hoppas på en positiv reaktion som kanske inte alls matchar barnets känsloläge. Det är oftast bäst att vara neutral och öppen för att barnet kan reagera hur som helst.

Det är svårt att inte bli irriterad på någon som ofta är missnöjd. Det blir en ond cirkel där den som är missnöjd med tiden får allt mindre stöd och bekräftelse. Det bästa sättet att bryta detta mönster är att snabbt och ofta bekräfta barnets negativa upplevelser och känslor.

Det låter självklart, men när ett barn visar missnöje brukar föräldrar ofta först försöka muntra upp eller argumentera emot, vilket i regel bara väcker mer missnöje. Detta gäller förstås även mellan vuxna. Om man tar upp ett jobbproblem med sin partner vill man oftast hellre höra ”jag förstår” än ”varför gjorde du inte så här…”. Även om man inte tycker att barnet har fog för sina känslor gäller det att visa att man på något plan ändå kan förstå vad det upplever.

Pröva att göra det några gånger utan att över huvud taget försöka förändra eller påverka vad er dotter känner. Om hon fortsätter att vara negativ fortsätter ni bara att bekräfta. Ni kan ställa frågor, men bara i syfte att förstå – inte ifrågasätta. Det är inget magiskt trick, men kan faktiskt ofta mildra negativa mönster i kommunikationen.