Hur ska vi få vår lilla dotter att kunna knyta an till andra vuxna?

Publicerad i DN 2016-09-05

Fråga

Jag skulle vilja ställa en fråga om vår dotter som är ett och ett halvt år. Hon är vårt andra barn, med en storebror som är fyra. Hon har inte börjat förskolan än, utan är fortfarande hemma med oss föräldrar. Vi har delat på föräldra­ledigheten och är, tror vi, stabila och närvarande föräldrar. Våra barn är glada, aktiva, friska, och verkar i familjen må väldigt bra.

Så till själva frågan: Vår dotter är oerhört reserverad mot främlingar (vuxna). Hon har varit det sedan fyra månaders ålder, och sedan dess har i princip inga andra vuxna kunnat röra henne utan att hon gråtit. När vi försökt diskutera det med bvc eller personalen på storebrors utmärkta förskola, där lillasyster ska börja, har vi bara fått höra att det växer bort, och att alla barn är så här.

Vi upplever dock en distinkt skillnad mot vårt äldre barn, som också varit reserverad, men som kunnat ta till sig nya vuxna som varit trygga och återkommande, och också mot andra blyga barn. Det här är inte blyghet som vi upplever det, hon interagerar gärna med andra vuxna om vi är närmare än de andra vuxna. Vi har naturligtvis försökt exponera henne för sociala situationer med våra vänner, utan att på något sätt tvinga på henne umgänge när hon signalerat att hon inte vill.

Nu, när hon är 18 månader, är det stört omöjligt att tänka sig att hon skulle kunna bli bytt på och få en måltid av en annan vuxen. Hon panikskriker och går inte att trösta om vi försvinner en halv minut (och är vi borta flera minuter eskalerar det snabbt och intensivt). Vi oroar oss för inskolningen på förskolan i höst.

Vi har fått kommentarer från förvånade vuxna i omgivningen om att detta antingen är för att vi är för mesiga som föräldrar och att det bara är att lämna henne, eller att det handlar om en otrygg alternativt för intensiv anknytning, kommentarer som sårar eftersom de träffar oss mitt i vår oro.

Vår dotter får gärna vara blyg, men både för hennes och vår skull skulle hon behöva kunna knyta an till någon/några få andra vuxna.

Svar

Jag förstår verkligen er oro, eftersom det finns få saker som är så plågsamma som att lämna ett förtvivlat barn. Samtidigt vill jag påstå att inskolning på förskolan ofta går bättre än man tror. Många barn som hemma visat stark oro över att skiljas från föräldrarna kan oväntat snabbt vänja sig och känna trygghet på förskolan, inte minst när föräldrarna känner förtroende för pedagogerna, vilket ni verkar göra.

På samma gång talar era erfarenheter av att försöka lämna er dotter till barnvakter eller andra vuxna emot min förhoppning. Det som ändå gör mig hoppfull är att många barn kan uttrycka stark förtvivlan över att lämna föräldrarnas famn, så länge föräldrarna finns i närheten. Det kan låta hjärtlöst, men det räcker sällan med några minuter för att ett barn ska hinna lugna ned sig och kunna finna trygghet hos andra.

Samtidigt kanske det är just den här reaktionen ni brukar få – att andra försöker lugna er och mellan raderna påstå att ni är överdrivet oroliga. Ni kan ju faktiskt ha rätt i er oro – er dotters rädsla för separationer kanske är allvarligare än hos ”normalängsliga” barn och den kommer kanske inte alls att ge med sig som den brukar.

Mitt första råd blir därför att återigen prata med pedagogerna inför inskolningen. Be dem att beskriva hur de brukar göra med barn som är mer rädda och förtvivlade än vanligt. Mitt nästa råd är att följa deras råd, givet att de inte verkar helt fel. Utgå från att det kan fungera, för det gör det som sagt ofta även med mycket oroliga barn. Jag ger det rådet eftersom barn uppfattar föräldrars oro, vilket förstås gör det svårare för barnet att känna trygghet med andra vuxna.

Det mest grundläggande för en bra inskolning är att pedagogerna är lyhörda och närvarande när de möter barnet. Det låter självklart, men ibland tycker jag att det kommer i skymundan för uppmaningar om att föräldrarna måste ”kapa bandet” och ”släppa taget”. Under inskolningen kan ni försöka uppfatta om ert barn verkar känna sig mer trygg med någon särskild av pedagogerna. Vissa förskolor använder sig av en ”anknytningsperson”. Diskutera hur de gör på er förskola och om det finns möjlighet att byta anknytningsperson ifall er dotter verkar ty sig mer till någon särskild.

Det finns också en diskussion om så kallad föräldraaktiv inskolning, vilket innebär att föräldrarna är med några hela dagar för att sedan lämna helt (men vara tillgängliga vid behov). Jag tycker att det finns flera fördelar med den föräldraaktiva inskolningen, givet att den genomförs på ett lyhört sätt. I traditionell inskolning är man kortare stunder på förskolan och föräldrarna ska gradvis dra sig undan alltmer. Upprepade små separationer kan väcka barnets osäkerhet. Det värsta för ett ängsligt barn är oförutsägbarhet – är mamma/pappa på väg att gå nu? Om föräldern i stället är med hela dagar får barnet en chans att utforska miljön och lära känna personal och barn i lugn och ro.

Har barnet verkligen hunnit bli tryggt med pedagogerna på bara ett par dagar? Om ni märker efter ett par dagar att det behövs mer tid tycker jag inte att det finns några hinder för att ni är där ytterligare några dagar. Men, när ni sedan ska lämna tror jag att det är bäst att göra ett tydligt avsked och att ni är borta ett par timmar.

Det vanliga rådet är att lämningen ska vara snabb och tydlig, eftersom barnets förtvivlan brukar förvärras av utdragna avsked. Hjärtat går förstås itu när man kallhamrat ska kliva ut genom grinden och lämna barnets tårar och skrik bakom sig. Finns det ingen gräns för hur ledset ett barn får bli? Här tycker jag att just lyhördheten är viktig, både hos pedagogen och hos föräldern.

Även om man ska försöka göra snabba och tydliga avsked, handlar det också om tajmning. Om avskedet blir för abrupt eller sker när barnet är helt ur balans blir det onödigt jobbigt. Sök därför givetvis upp en pedagog innan avskedet om ingen finns i närheten. Vänta med avskedet tills barnet är engagerat i någon aktivitet eller när pedagogen har fångat dess uppmärksamhet. Gör också avskedet till en ritual – kram och hejdå på samma sätt varje morgon.

Vad ska ni göra om er dotter fortsätter att vara förtvivlad på förskolan även efter inskolningen? I det långa perspektivet finns det anledning att vara hoppfull. I en aktuell studie följde man barn under flera år och såg att majoriteten av barn i er dotters ålder med stark separationsångest inte hade mer besvär än andra barn när de var 4–5 år. Och om problemen inte ger med sig av sig själva har kognitiv beteendeterapi visat sig hjälpa större delen av barn som deltar i behandlingen.

Jag vill avsluta med att ta upp det du skriver om anknytning. Det är viktigt med en trygg anknytning mellan föräldrar och barn, men beklagligt att detta ofta blir den dominerande förklaringen till att barn har svårt för att bli lämnade, eftersom sambandet inte är så starkt. Forskning om oro och rädsla hos barn pekar på att andra faktorer, som erfarenheter utanför familjen och medfödda egenskaper, har större betydelse. Exempelvis vet man att en del barn är mer avvaktande inför nya situationer från födseln, vilket gör det svårare med separationer.