Bråk mellan syskon är vanligt – men oroar många föräldrar

Publicerad i DN 2016-10-10

Jag har svarat på läsarfrågor i DN sedan 2010 och nyligen skrev jag det hundrade svaret. När jag insåg det kände jag behov av överblick och sammanhang, eftersom jag i regel har svårt att komma ihåg vad jag skrev för en månad sedan. Därför kommer jag inte att svara på någon läsarfråga denna gång. I stället vill jag göra en återblick för att blottlägga mönster i läsarnas frågor genom åren.

Det förekommer ofta rapporter i medier om hur den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga på senare år. Även om det behövs mer forskning för att helt säkert kunna påstå det, pekar all tillgänglig statistik på att den negativa utvecklingen stämmer. Det är samtidigt viktigt att poängtera att det främst gäller tonåringar. Bland barn har läget i statistiken inte förändrats nämnvärt de senaste 20–30 åren.

Vilka problem upplever då de föräldrar som skrivit till mig?

Till att börja med är det tydligt att det är mammor som frågar – endast en minoritet av frågorna kommer från pappor. Om man ser familjelivet som ett teamwork finns det fortfarande en del kvar att göra när det gäller föräldraskap, där även allmän statistik bekräftar att mammorna ägnar mest tid åt barnen. Det finns inte så mycket forskning om hur ett jämställt föräldraskap påverkar barnen, men det finns studier som visar att relationen mellan föräldrar fungerar bättre i jämställda par, vilket indirekt påverkar barnen.

Ett annat intressant mönster i frågorna är att en klar majoritet av dem handlar om barn – inte tonåringar. Det är förstås vanligt att föräldrar inte har samma insyn i äldre barns problem, eftersom livet utanför familjen blir viktigare för tonåringar. Samtidigt visar allmän statistik att det är fler tonåringar än barn som mår dåligt, så kanske tonårsföräldrar i allmänhet skulle behöva vara mer involverade. Frågan är bara hur?

Det hör ju tonåren till att slå sig fri och kanske ta avstånd från föräldrar. Utmaningen är att släppa taget utan att helt förlora kontakten. Som en mamma vars dotter plötsligt börjat dricka alkohol och umgås i fel kretsar skriver: ”Jag undrar bara vad som har hänt. Hur har vår dotter kunnat byta fokus så snabbt? Varför har jag inte märkt något tidigare?”

Det vanligaste problemet som föräldrar har tagit upp är utan konkurrens konflikter och bråk. Nästan hälften av alla frågor jag får handlar om det. Det stämmer med statistik från Barn- och ungdomspsykiatrin där bråkighet också är en vanlig anledning till att söka hjälp.

Flera frågor handlar om det man kan förvänta sig, det vill säga ett barn med hett temperament som får våldsamma utbrott. Ännu fler handlar dock om konflikter i samspelet som inte nödvändigtvis blir våldsamma. Som till exempel en 9-åring som plötsligt blivit vresig och bara vill vara med kompisar, eller en brådmogen 8-åring som vill bestämma lika mycket som de vuxna. I flera fall kan man ana hur roller i familjen har låst sig och barnet som upplevs problematiskt har blivit syndabock.

Jag tycker ofta det är lättare att ge råd om utbrott jämfört med dessa mer komplexa relationskonflikter, som kan präglas av mer indirekt kommunikation. När budskap förmedlas mellan raderna ökar risken för skuld- och skamkänslor som kan bli svåra att reda ut.

Men den allra vanligaste konfliktfrågan jag får rör syskonrelationer. Det är ett brett spektrum med problem, från konkurrens mellan syskon till syskonbråk som övergått i regelrätt misshandel. Det är inte så konstigt att många frågor handlar om detta med tanke på hur vanligt det är att syskon bråkar.

I en studie fann man till exempel att barn i förskoleåldern i snitt bråkade åtta gånger i timmen.

Det finns inte så mycket forskning som handlar om hur föräldrar ska lösa problem med syskonbråk, kanske för att det betraktas som normalt. Den forskning som finns pekar dock på att föräldrar varken bör vara passiva (i hopp om att syskonen löser konflikterna själva), eller bli domare och försöka skipa rättvisa. Snarare gäller det att vara en medlare som kan lära barnen att ta varandras perspektiv och uppmuntra dem att själva finna kompromisser.

Det näst vanligaste problemet som kommer upp i frågorna, efter konflikter, är oro och rädslor av olika slag. Även detta stämmer med den allmänna statistiken om barns problem.

Många frågor handlar om separationsångest, som till exempel barn som inte vill lämnas på förskolan eller äldre barn som måste sova i föräldrarnas säng. Exempel på annan slags oro är 9-åringen som är rädd för döden, 13-åringen som oroar sig för Ebola och 3-åringen som inte vågar stå upp för sig själv mot kamrater.

Förutom att man som förälder måste vara lyhörd och försöka förstå vad barnets oro handlar om, brukar det vara avgörande att barnet får utmana rädslan gradvis. Men ibland vägrar barn att ta minsta steg och ofta leder sådana maktkamper till irritation och konflikter. Det är i sådana lägen som professionell hjälp kan behövas, när rädslan eller oron håller i sig och begränsar barnets möjligheter.

På tredje plats, efter konflikter och oro, kommer kamratproblem. Till exempel har jag fått frågor om en 7-åring som drar sig undan och tänker på sina gamla vänner, en 16-åring som alltid sitter hemma utan vänner och en 4-åring som blir utfryst på förskolan.

Kamratproblem är ju ingen dia­gnos som förekommer i statistiken, men är nog ett av de problem som känns tyngst för både barn och föräldrar. Dessutom är det ofta svårt att särskilja problem med kamrater från andra problem, som oro och nedstämdhet. En möjlig förklaring till att jag fått så få frågor om nedstämdhet är att det oftast märks i tonåren. Man vet samtidigt att problem som ensamhet och utfrysning under uppväxten innebär en risk för senare nedstämdhet. Som förälder känner man sig ofta maktlös inför barns kamratproblem, eftersom man har så lite inflytande över vad som sker utanför hemmet. Det kan också kännas tungt om man upplever att barnet saknar nödvändiga sociala färdigheter. Givetvis kan man behöva lära barn grunder i socialt samspel, men i regel brukar det vara mer fruktbart att låta barnet vara som det är och i stället försöka finna andra miljöer och sammanhang som ger möjlighet till nya vänner.

Den sista kategorin av problem jag vill ta upp är separerade föräldrar, som jag får en hel del frågor om. Det behöver förstås inte vara något problem i sig att föräldrar är skilda. Svensk forskning visar att barn till separerade föräldrar inte mår nämnvärt sämre än barn i övrigt, givet att barnet har god kontakt med båda föräldrarna (växelvis boende) och att föräldrarna har ett gott samarbete. Det som däremot är tydligt är hur destruktiva konflikter mellan föräldrar (skilda eller inte) påverkar barn negativt. Det är värt att göra avkall på ganska mycket för att upprätthålla en god relation föräldrar emellan.

Det går förstås att dra flera slutsatser av denna återblick, men för mig framstår en sak som särskilt tydlig. Även om problemen på ytan kan verka handla om barnets svårigheter och brister, framgår det påfallande ofta i berättelserna att hela familjen påverkar och påverkas på olika sätt. Att problem inte förekommer i ett vakuum kan vara bra att komma ihåg när man läser statistik om diagnoser och psykisk ohälsa hos barn.