Hur kan vi hjälpa vår son att kunna sysselsätta sig själv?

Publicerad i DN 2015-01-12

Fråga

Jag och min man har ett underbart barn på knappt tre och ett halvt år. Han är mycket verbal och social. Han leker bra tillsammans med andra barn – särskilt barn som är något äldre än han själv. Vi har dock ett problem som vi upplever växer, och det är att han i stort sett aldrig leker för sig själv längre än någon minut. Han vill stå i centrum och konstant ha vår uppmärksamhet. Detta är ju inte möjligt, och när vi inte har tid att sysselsätta honom påkallar han vår uppmärksamhet genom att kasta saker, skrika eller banka och slå på oss. Han gör det inte i vredesmod, utan mer ”på bus”.

Vi har försökt att inte ge honom så mycket negativ uppmärksamhet i samband med detta, samtidigt som vi känner att vi måste säga ifrån när han gör oss illa eller riskerar att göra det, exempelvis genom att kasta hårda leksaker. Vi försöker föreslå aktiviteter för honom – exempelvis lägga pussel eller bygga med lego, men han vill bara göra sådant om vi gör det tillsammans.

Det gör vi så klart gärna, men ibland måste vi ju också laga mat och fixa med sådant som vuxna gör. Hur kan vi hjälpa honom att komma i gång med att leka och sysselsätta sig själv? Vi blir både trötta och ledsna av detta.

Svar

Tack för ditt brev. Vilka föräldrar har inte blivit frustrerade över att deras barn har svårt att leka på egen hand? Antagligen ganska få, men er utmaning är större eftersom sonen gör mer än att bara tjata och gnälla. Det är svårt att undvika negativ uppmärksamhet när ett barn slår eller kastar hårda saker, även om det mest är på bus. Det vanliga rådet är att ni ihärdigt ska uppmärksamma hans ”bus” så lite som möjligt. Det gäller att visa honom att det inte lönar sig. Ni verkar dock redan följa detta råd och samtidigt vara kärleksfulla föräldrar som ger tillräckligt med uppmärksamhet i allmänhet. Jag ska därför ägna svaret åt din avslutande fråga: Hur kan man hjälpa ett barn att finna glädje i att (också) leka självständigt? Det är i regel också en bättre utgångspunkt än att fokusera på hur man ska handskas med buset.

Många föräldrar kan känna dåligt samvete när de försöker få sina barn att leka själva. Råd från allehanda barnexperter (mig själv inräknad) om att föräldrar ska vara närvarande och lyhörda kan säkert bidra till det. Självklart finns det, precis som du skriver, ingen möjlighet för föräldrar att ständigt vara med sina barn. Det är också viktigt att poängtera att syftet med självständig lek inte enbart är att föräldrar ska få en lugn stund. Det bidrar också till barns utveckling på vissa sätt som lek tillsammans med vuxna inte gör. Exempelvis kan barn lära sig att bli mer utforskande, kreativa och att klara av att fokusera på en uppgift utan att behöva stöd från vuxna.

Du skriver att ni brukar föreslå olika aktiviteter utan framgång. Generellt är det lättare att engagera barn i självständig lek om man gör leksaker och material tillgängliga snarare än att ge förslag. Har barnet väl börjat tacka nej till förslagen brukar det ofta vara kört. Det bör vara flera olika saker som barnet kan välja mellan och gärna saker som kan engagera under lite längre tid. Det kan exempelvis vara lådor med flera leksaker i som barnet kan utforska eller material för att pyssla, bygga eller måla. Det är naturligtvis bra att med jämna mellanrum rotera leksaker – kanske ha en låda i förrådet som man byter ut då och då. En särskild fördel med skapande lek är att barnet får möjlighet att visa upp vad det har gjort efter leken.

Ni kanske redan har försökt även detta utan framgång? Er son kanske genast vill att ni ska vara med och leka? Mitt förslag är att ni försöker se detta som något han behöver lära sig, där ni till en början inte kan räkna med att han kan klara att leka själv så långa stunder. Jag har ingen statistik på hur länge treåringar i allmänhet brukar leka själva, men en uppskattning jag har sett är 10–15 minuter. För att han ska börja lära sig detta är det bra att försöka etablera en rutin som blir tydlig för honom. Om ni exempelvis först leker tillsammans ungefär en kvart när ni kommer hem från förskolan, kan ni därefter säga att det är ”egenlek”. Om detta sker vid ungefär samma tidpunkt (när ni ska laga mat?) och på samma plats varje dag blir det lättare för honom. Välj en plats i närheten av er, eftersom barn engagerar sig mer i lek om vuxna är i samma rum. Även om ni inte hinner laga mat på 10 minuter är målet framför allt att han ska börja upptäcka att det också kan vara roligt att leka själv.

Det som krävs för att rutinen ska fungera är förstås att ni är konsekventa. Det betyder att ni får försöka avstyra hans försök att leka tillsammans med er medan egenleken pågår. Därmed inte sagt att ni fullständigt ska undvika att uppmärksamma eller prata med honom. Ni ska bara inte avbryta er egen aktivitet och börja leka tillsammans (eller börja argumentera för mycket). Ni måste också vara beredda på att faktiskt låta honom leka fritt med sakerna ni lagt fram. Det får bli stökigt, högljutt och kladdigt, så länge han inte uppenbart förstör saker eller beter sig våldsamt.

Vid sidan av den nya lekrutinen är det förstås också viktigt att tänka på hur ni samspelar i övrigt med er son. Det finns till exempel mycket forskning som handlar om hur barn rent generellt utvecklar självständighet som pekar på vikten av att vuxna ger lagom mycket stöd. Oavsett om man hjälper för mycket eller för lite tappar barnet egen motivation och ork. Det gäller alltså att förstå vilken nivå barnet befinner sig på och att anpassa stödet därefter. Man ska hjälpa barnet precis över tröskeln och sedan lämna över när man ser att det klarar sig självt. Ni gör säkert redan så, men konsten att hjälpa lagom mycket är något alla föräldrar kan utveckla. Om ni leker med lego tillsammans på det sättet är chansen större att han vill bygga själv nästa gång legolådan är framme.