Vår dotter klarar inte av att sova själv – vad ska vi göra?

Publicerad i DN 2014-12-29

Fråga

Jag är mamma till två flickor varav den äldsta är tio år. Bägge flickorna är glada, aktiva, påhittiga och har mängder med vänner och intressen. Jag skriver med anledning av min stora flickas oro och svårigheter att komma till ro. När hon var nyfödd sov hon löjligt bra. Hela nätter ganska snart och när hon blev äldre lade vi henne bara i sin säng och hon somnade. Vänner och bekanta förundrades över detta.

Lillasystern blev allvarligt sjuk kort efter födseln och vi var inlagda på sjukhus i några dagar. Allt gick bra men när vi kom hem enades jag och min man om att dela upp oss och sova med var sitt barn för att öka på möjligheterna till en hyfsad nattsömn. Det pågick i någon eller några månader. När vi sedan återgick till att sova ihop upplever vi att problemen började. Vi har varit tvungna att ligga bredvid barnen tills dess de somnat och den stora flickan kom dessutom alltid in till oss på natten.

Vi har jobbat oss ifrån detta med att ligga bredvid för några år sedan och lillasystern somnar numera på några minuter och vaknar i princip aldrig på nätterna. Storasystern däremot har fortsatt. Hon kräver inte längre att vi ska sova bredvid henne, men hon har svårt att komma till ro när hon ska somna. Hon vill också att vi ska vara på övervåningen, där hon sover. Hon kommer in till oss varje natt och speciellt min nattsömn blir väldigt störd av detta. Att sova över hos kompisar eller släktingar utan oss går inte. Hon vill heller inte vara ensam hemma om hon inte har en kompis med sig. Hon är en riktig tuffing i många avseenden, men när det kommer till att vara ensam blir hon liten igen. Vi har tänkt att hon kommer att växa ifrån det, men nu går hon i fjärde klass och problemen kvarstår. Vi är en väldigt kärleksfull familj och vi upplever oss som engagerade och bra föräldrar som är närvarande ”på riktigt”. Hon vet att vi älskar henne villkorslöst. Jag har funderat mycket över om vi bidragit till detta eller om barn helt enkelt bara blir olika.

Tacksam för råd!

Svar

Separationsångest är en av de vanligaste rädslorna bland barn. Många barn upplever det i någon mån och ungefär ett barn i varje klass har så stora problem att det tydligt hindrar dem i vardagen. Som alltid när det handlar om rädslor gäller det att hjälpa barnet att stegvis närma sig det som skrämmer. Just när det handlar om separationsångest kan det dock vara svårt att finna små steg på vägen. Ibland kräver situationen att man måste ta ett stort kliv, som exempelvis när barn börjar förskolan. Om man tar för små steg kan processen dessutom bli utdragen och mer plågsam för barnet.

Jag misstänker att ni är ett typiskt exempel på hur rädsla och oro utvecklas hos barn. Man vet att barnets personlighet och medfödda egenskaper har stor betydelse, generellt större betydelse än uppväxtmiljön. Vissa barn föds helt enkelt med en benägenhet att bli ängsliga. Då brukar föräldrarna anpassa sig och själva börja bete sig ängsligt eller beskyddande. Man dras med i en dans där barnets oro leder till egen oro, som leder till ytterligare oro och så vidare. Till slut är båda parter mästare på att läsa av små signaler på oro hos varandra och agerar därefter. På det sättet kan föräldrar i all välmening bidra till sina barns rädslor. Jag vill därmed säga att man som förälder oftast inte är skyldig till sina barns problem. Däremot är man ansvarig för att hjälpa dem. Och separationsångest är tacksamt nog ett problem som man ofta kan lösa. När det gäller svårare fall av separationsångest finns det många studier som visar hur terapi (KBT) hjälper en majoritet av barnen. Det är dessutom en typ av oro som oftare än andra slags rädslor går över av sig själv. Så verkar det inte vara för er dotter än så länge, så jag förstår att ni nu vill göra något mer än bara vänta. Om ni inte lyckas lösa problemet på egen hand rekommenderar jag att ni tar kontakt med vårdcentralen eller någon barn- och ungdomsmedicinsk mottagning. På flera håll i Sverige kan föräldrar numera söka hjälp inom där för problem som inte är tillräckligt allvarliga för BUP.

Utmaningen är att hjälpa er dotter att ta lagom stora steg mot att våga sova (eller vara) själv. Det första är att hitta ett bra tillfälle för att prata igenom problemet och göra en plan tillsammans med dottern. Att noggrant planera hennes utmaningar i förväg är avgörande. När föräldrar spontant försöker övertyga ett redan uppjagat barn om att våga något, är risken stor för att barnet blir än mer uppjagat och tvärvägrar. Jag vet inte vad som brukar hända när hon kommer in till er på natten, men jag gissar att ni har haft en del diskussioner då. Det typiska misstaget är att man med ord försöker argumentera och övertyga om att det inte finns något att vara rädd för. Ju mer man pratar, desto räddare blir barnet och till slut ger man upp maktkampen. Problemet är att rädslan inte är logisk – er dotter vet att det inte är farligare att sova i sin egen säng, men hennes känslor lyssnar inte till det.

Jag förslår att ni gör en lista med saker som er dotter för närvarande inte klarar av eller tycker är läskiga (till exempel sova när ni är på nedervåningen, sova över hos en kompis etcetera). Därefter får dottern rangordna utmaningarna från det lättaste till det svåraste. Vissa av utmaningarna kan ni sedan behöva bryta ned i ytterligare steg. Att sova över hos en kompis är ett exempel på något som kan vara svårt att ta stegvis. Frågan är hur det går att göra det steget lättare. Är det ändå lättare att börja med släkten? Kan hennes syster vara med? Finns det någon kompis som bor nära? Kan man börja med att kompisen sover över hos henne?

Att sova över hos någon annan kanske inte är första steget, men att sova hela natten i sin egen säng borde inte ligga lika långt bort. Frågan är vad som händer i dagsläget när hon kommer in till er på natten. Får hon sova hos er? Stannar någon av er i hennes rum tills hon somnar om? Beroende på vad hon klarar av i dag får ni planera ett steg som innebär en lite större utmaning. Undvik steg som handlar om tidsbegränsning, som till exempel att vara kvar i tio minuter. Då börjar barnet räkna sekunderna i stället för att komma till ro. Det är bättre om ni kan hitta steg som gäller hela natten, till exempel att hon får smyga in till er och lägga sig på en madrass på golvet om hon vill. Sedan kan madrassen vara i hallen och så vidare. När hon har klarat ett steg någon vecka kan ni börja diskutera nästa steg. Även om ni inledningsvis har gjort en grov plan får ni diskutera och komma överens med dottern inför varje steg. Låt henne verkligen bli involverad i planeringen eftersom det är avgörande att barn känner sig delaktiga när de ska utmana sina rädslor.

När barn är rädda för att vara ensamma har de ofta skrämmande tankar om vad som kan hända. De kan exempelvis vara rädda för att de själva ska drabbas av något hemskt, eller att föräldrarna ska dö eller försvinna. Försök att prata med er dotter om det, om ni inte redan vet vad hon brukar tänka. Som sagt ska man undvika argumentation när ett barn känner rädsla, men det är bra att lyhört lyssna på barnets farhågor. Inför utmaningar kan ni fråga vad dottern är rädd för och efteråt kan ni följa upp de tankarna om det passar. Poängen är inte att som förälder kunna säga ”vad var det jag sa – jag lever ju fortfarande”, utan att låta barnet dra sådana slutsatser själv.

Jag vill avsluta med ett sista råd som brukar vara relevant vid separationsångest. När barnet är oroligt och förtvivlat vill man som förälder förstås komma till undsättning och säga något tröstande. Risken är att man fastnar i en fälla där man ständigt försäkrar barnet om att allt kommer att gå bra – mamma kommer aldrig att dö. Problemet med sådana försäkringar är att de i längden göder barnets oro. Ju mer man övertygar barnet, desto mer frågar det. Givetvis ska man inte måla fan på väggen och kallhamrat slå fast att olyckan och döden kan slå till när som helst. Utmaningen är att svara en gång och sedan försöka uppmuntra barnet att stänga dörren, lägga på luren eller släcka lampan. Mellan raderna säger man då att det faktiskt inte finns någon anledning till oro och att man tror att barnet klarar utmaningen. Till slut kommer barnet att tro det själv.