Hur självupptagen får en tonåring vara?

Publicerad i DN 2013-12-02

Fråga

Jag undrar om ni har några tips för hur man undviker att vissa dagar bli galen på sina tonåringar. Hur gör man när en tonåring helt vägrar att göra något som helst arbete i hemmet? Inte ens det som rör sin egen person? Vi är två heltidsarbetande föräldrar med krävande arbeten och långa resvägar. Vi tar dessutom stort ansvar för äldre släktingar. Vi har två barn i övre tonåren varav den ena inte bidrar med något som helst arbete hemma. En typisk dag kommer jag hem sent från jobbet och hittar tonåringen i sängen framför datorn kollandes på film. Hallen är full med skor, kläder och väskor, man kommer knappt in i huset, köket fullt med disk och smulor, kylskåpet tömt, hunden behöver gå ut, ingen har plockat ur diskmaskinen eller börjat laga mat osv. När det är så här varje dag i långa perioden, hur hanterar man det för att inte bli vansinnigt arg, trött och ledsen och vräka ur sig saker man ångrar sedan?

Okej, tonårsperioden är den mest självupptagna perioden i livet men hur självupptagen får en tonåring vara? Enligt mitt sätt att se på saken är vi fyra personer som bor i huset och bör till viss del dela på det gemensamma arbetet. Självklart gör vi föräldrar mer men jag tycker inte att det är ok att en inte gör någonting. Tonåringen städar inte, tvättar inte sina kläder, håller inte reda på sina privata prylar, försvinner hemifrån på helgen, stänger av mobilen och vi vet inte var hen är. Vi kan inte sova eftersom man måste gå långt i mörkret om man åker kommunalt. Vi har resonerat, hotat, bönat, bett, skrivit scheman – men inget hjälper mer än tillfälligt.

Det finns bara en sak som biter: att dra in studiebidraget. Men det är inte roligt att vara en förälder som hela tiden hotar med straff och den typen av förälder vill jag helst inte vara. Den här situationen stjäl mycket energi. Vi kommer inte vidare. Ibland blir jag jättearg, säger saker jag ångrar och blir ledsen. En annan effekt är att den mer skötsamma tonåringen täcker upp och ”städar upp” för att slippa bråk och konflikter. Det känns inte bra.

Hur kommer vi vidare?

Svar

Tack för ditt brev, som jag tycker är intressant att svara på just för att du tar upp ett så vanligt problem. Bland ungdomar i övre tonåren är det en klar majoritet som minst en gång i veckan bäddar sin säng, diskar, städar sitt rum eller gör frukost. Däremot är det över hälften som aldrig lagar mat till andra i familjen, tvättar, handlar mat eller sköter utomhussysslor. Den springande punkten är hur man lyckas kommunicera och hantera konflikter runt hushållsarbetet. Jag ska ge några förslag på hur ni skulle kunna nå överenskommelser som förhoppningsvis håller längre än några dagar.

En första fråga är hur tonåringen som struntar i sysslorna mår i övrigt? Har hen allmänt svårt för att ta ansvar eller få saker gjorda? Hur klarar hen skolarbetet? I mitt svar kommer jag att utgå från att problemen framför allt handlar om hushållssysslor, men om hen har problem även på andra sätt kan mina råd vara helt missriktade. Det är till exempel vanligt med stress, nedstämdhet och oro i tonåren och sådana problem skulle förstås kunna ligga bakom det beteende du beskriver. Om ni misstänker något sådant rekommenderar jag att ni tar kontakt med till exempel skolhälsovården eller ungdomsmottagningen.

Jag skulle kunna rekommendera några tricks, som att det är bra att utgå från sig själv och sina behov när man ber om något, snarare än att prata om den andres tillkortakommanden. Alltså hellre säga ”jag är så trött nu och skulle verkligen behöva hjälp” än ”vi har ju pratat om att du ska plocka undan innan jag kommer hem”. Det är givetvis bra att behålla lugnet och vara konstruktiv, men de flesta får nog slå knut på sig själva både en och två gånger för att inte bli arg i situationen du målar upp.

Att göra tydliga överenskommelser brukar förebygga konflikter om hemarbete. Det kanske inte är någon nyhet och du skriver att ni redan har prövat att använda ett schema. Det finns emellertid flera saker man kan behöva tänka på för att en överenskommelse verkligen ska bli ömsesidig och hållbar. Ett vanligt misstag är att ta diskussionen i samband med en konflikt. Risken finns att den avsett konstruktiva diskussionen bara uppfattas som mer klander. Till sist går man med på vad som helst för att slippa tjat och tjafs. Ta därför diskussionen vid ett annat tillfälle. Avsätt tid för ett möte där alla i familjen får ta upp saker de vill diskutera. Det kan kännas lite formellt, men om man avsätter tid och sitter ner tillsammans ökar chansen till konstruktiv dialog. För att det ska fungera räcker det sällan med ett möte, så planera gärna kanske regelbundna familjeråd.

Ett annat vanligt misstag är att diskussionen blir ensidig. Föräldrarna kommer med förslag och barnen protesterar, innan man till sist har backat in i en kompromiss som ingen är riktigt nöjd med. Därför är det viktigt att man som förälder verkligen bjuder in ungdomen att ge sin bild av problemet och komma med egna förslag på lösningar – innan föräldern har ställt krav. Det är också viktigt att prioritera och välja strider. Om er tonåring kommer på en lösning som ni inte är helt nöjda med kan det ändå vara klokt att uppmuntra initiativet och acceptera bristerna. Försök att behålla familjeperspektivet under diskussionen – hur kan vi tillsammans lösa det här?

Ytterligare ett misstag som ofta sker är att den slutgiltiga överenskommelsen är för otydlig. Det handlar förstås om att klargöra och skriva ner vem som ska göra vad och när det ska ske. Lika viktigt är att diskutera vad man ska göra om man inte följer överenskommelsen. Du tar upp indraget studiebidrag som ett tråkigt alternativ. Det blir det ju särskilt om det kommer som ett hot i en konflikt. Det blir lite mindre tråkigt om man har en diskussion i förväg och vänder på steken: Vad händer om man följer överenskommelsen? Hela studiebidraget? En bonus på hundra kronor? Det kan vara värt att ta upp diskussionen och se vad era barn tycker. Faktum är att en undersökning har visat att en majoritet av svenska ungdomar tycker att det är bra att hushållsarbete belönas med studiebidraget. Man kan ha olika syn på detta och jag vill inte undantagslöst rekommendera att man använder studiebidraget som medel, men der ­gäller allt hitta alternativ till tjat och skäll.

Jag vill avsluta med att betona att ovanstående råd är helt beroende av hur relationen till barnen ser ut i stort. Det kan ibland vara nödvändigt att stärka relationen genom att avsätta tid för samtal och umgänge. Jag tycker att man kan likna det vid arbetslivet. Hur sugen är man på att samarbeta på måndagsmötet om man tycker att chefen är en skitstövel? Då spelar det ingen roll vilka samtalsmetoder som används. Det är i allmänhet bättre att sträva efter fler korta stunder av samvaro än att exempelvis åka bort en helg för att umgås. För att fullfölja den tidigare liknelsen så brukar det ge mer att chefen deltar på fikarasterna än att få kasta yxa tillsammans på den årliga kickoffen. Jag vet att det kan vara svårt att finna tillfällen i vardagen där båda vill och kan umgås. Det handlar ofta om att fånga stundens ingivelse.

Jag hoppas att du snart kan komma hem från jobbet utan att gå i taket. Skulle det inte räcka med mina råd arrangerar många kommuner föräldragrupper för tonårsföräldrar som jag kan rekommendera. Om inte annat kan det ju kännas bra att träffa andra som också blir galna på sina barn emellanåt.