Hur ska vi bryta mönstret med vår aggressiva nioåring?

Publicerad i DN 2013-12-16

Fråga

Min son som är nio år blir lätt aggressiv när något går honom emot eller när han får en tillsägelse av mig eller min fru. Han slår sin syster, slår i dörrar och slänger saker omkring sig. Oftast är han snäll, omtänksam och trevlig, men när vi stänger av datorn efter tio tillsägelser eller när hans sjuåriga lillasyster har något han uppfattar som sitt, brusar han upp och är svår att få kontakt med.

Jag har trott att detta är något som hållit sig inom familjen men såg nyligen hur han vräkte omkull en kompis som, utan elak avsikt, satte sig framför honom i en lek där de satt i ring, varpå han gick åt sidan, grät och sa att han inte fick vara med. När kompisarna som inte förstod vad som hänt ville prata med honom sprang han iväg. Ibland ser det ut som om han jagar upp sig själv och slänger en sko i dörren för att väcka uppmärksamhet, men oftast verkar det slå till blixtsnabbt och utan eftertanke.

Vad kan vi göra för att bryta mönstret så att han lär sig hantera situationerna lugnt och med ord i stället för våld? Hur ska vi agera i stundens hetta? Som det är nu är det ofta han som blir tillsagd när han tar till våld även om vi inte vet hur osämjan börjat och vad som till exempel hans syster gjort. Ofta vill han heller inte prata om det som hänt i efterhand.

Svar

Tack för ditt brev. Jag träffar många föräldrar som upplever problem av det här slaget. Mina råd brukar ofta handla om hur föräldrarna kan stärka relationen och förbättra kommunikationen med barnet. Denna gång tänkte jag emellertid välja en annan väg och framför allt svara på en av dina frågor, nämligen hur ni kan lära sonen att hantera ilskan på egen hand. Det kan vara särskilt motiverat med barn som generellt samspelar på ett bra sätt, men ibland tappar humöret fullständigt. Jag uppfattar att det kan vara så för din son. Om han ofta hade betett sig aggressivt är det inte så troligt att kompisarna hade velat komma fram och prata efteråt. I sådana fall brukar omgivningen snarare ta avstånd och ge upp.

Innan jag diskuterar självbehärskning vill jag bara notera att det förstås kan vara värt att prata mer med skolan. Hur upplever lärarna situationen? Var händelsen du såg representativ? Skulle det visa sig att sonen har mer problem i skolan än väntat finns det förstås anledning att höra sig för med skolhälsovården. Om problemen förvärras eller inte ger vika är det förstås också bra att kontakta BUP, som ofta hjälper till med aggressivitet hos barn.

Om man ska lära barn att behärska sig krävs naturligtvis att man kan prata om problemet och samarbeta om lösningar. Det är en utmaning eftersom barnet kan känna sig anklagat och kanske tycker att omgivningen är skuld till problemen. Och ofta vill barn över huvud taget inte prata om ämnet, precis som din son när det har hänt något. Därför är det nödvändigt att försöka hitta ett konstruktivt sätt att ta upp frågan.

Till att börja med bör man undvika att göra det i samband med en konflikt. I stället gäller det att passa på i en lugn stund när barnet är på gott humör. När man väl har börjat prata är det viktigt att låta barnet vara delaktigt och komma med egna förslag. Fråga till exempel din son om han kan komma på något han skulle kunna göra för att det inte ska bli så jobbigt när han blir arg. Finns det något han skulle kunna lära sig eller träna på? Ofta brukar barn svara att det inte skulle vara något problem om alla andra bara slutade vara så jobbiga. Bekräfta att and­ra också gör fel, men fortsätt att fråga om vad sonen kan göra: ”Jag vet att din syster kan vara jobbig och ta dina saker. Det pratar vi med henne om, men kan du göra något för att det inte ska bli lika jobbigt? Kan du komma på något som vi ska göra annorlunda?”

I bästa fall kan ni komma fram till ett konkret mål som sonen kan tänka sig att jobba för. Det är viktigt att målet handlar om något han ska träna på eller lära sig, som exempelvis att andas lugnt ett tag innan han gör något. Sådana mål är begripliga och går att följa upp, till skillnad från mål som handlar om att sluta bråka eller ”vara snäll”. Även om det mål ni kommer fram till inte kommer att fungera i alla situationer, så är det bra att hitta ett första steg som åtminstone kan hjälpa ibland.

När ni har kommit överens om något som sonen kan träna på (och kanske något ni ska göra annorlunda) kan ni öva genom att spela upp typiska situationer. Det brukar vara lättast att utgå från någon aktuell händelse och spela upp den igen, men om det blir för laddat kan ni också hitta på händelser tillsammans med sonen. Om han inte tycker om att spela teater kan ni i stället prata er igenom händelsen. När ni kommer till den punkt där han blev (eller skulle bli) aggressiv får han prova att använda sig av sin nya färdighet, som exempelvis att andas lugnt och tänka igenom vad han ska göra.

Det är också möjligt att ta en paus just där och i stället diskutera olika slags lösningar. Barn kan nämligen ofta både behöva träna på att behärska sina känslor och att komma på konkreta lösningar på en konflikt. När man gör sådana övningar kan nya lösningar och mål dyka upp. Ibland är det därför bättre att börja göra dessa övningar och rollspel innan man tar diskussionen om mål och vad barnet behöver träna på.

I samband med övningarna är det bra att diskutera sonens tankar och känslor – vad tänkte han just innan han slog till sin syster? Vad kände han när någon råkade fälla honom på fotbollsplanen? En vanlig tankefälla är att tro att andra menar illa, trots att det inte är så. Det kan ibland hänga ihop med att barnet underskattar eller helt missar omständigheter som kan förklara andras handlingar. Fråga därför om din son kan komma på några anledningar till att andra beter sig på ett sätt han uppfattar som provocerande. I sådana diskussioner måste man undvika att försöka övertyga ett barn om att det tänker eller känner fel. Poängen är bara att hjälpa barnet att se flera möjliga förklaringar. Därför måste man låta barnet komma med förslagen och vara lagom bekräftande.

Det brukar också vara nödvändigt att hjälpa barn att upptäcka vad de blir provocerade av. Vad är det som brukar trigga sonens ilska? Och vilka är de första tecknen på att han håller på att tappa humöret? Ju bättre han blir på att se mönster och känna igen tecken, desto bättre förberedd kommer han att vara när han ska försöka behärska sig på riktigt.

Hur ska ni agera när er son väl blir aggressiv? Det är olyckligt om han är den i familjen som ständigt drabbas av tillsägelser och tjat. Det kan bli en roll som till slut börjar leva ett eget liv. Försök därför att avbryta konflikter eller aggressivitet på ett tydligt men mer diskret sätt. Använd färre ord och tänk på ljudvolymen. Den gyllene regeln är att man ska säga till sitt barn på det sätt man önskar att barnen själva ska agera i samband med konflikter. Eventuellt kan ni komma överens med er son och dotter om detta i förväg. Förklara att ni inte vill skrika och bråka. Eftersom han redan vet vad man får eller inte får göra och verkar skämmas nog ändå, så kommer ni inte att tjata så mycket om det.

En annan sak ni kan göra i samband med konflikter är att försöka återkoppla till målet och övningarna. Fokusera mer på hur väl sonen lyckades praktisera de saker ni har övat på, medan mindre tid kan ägnas åt att prata om vems fel det var. Uppmuntra ansträngningar och steg i rätt riktning, även om resultatet inte blev perfekt. Givetvis bör ni även följa upp hans ansträngningar vid andra tillfällen. För att lyckas med den svåra konsten att behärska sig själv behöver ett barn känna att andra är engagerade och noterar framsteg. Exempelvis kan man ta en stund varje kväll där han får berätta om vad han gjort.

Jag hoppas att ni kan inspireras av dessa råd och lyckas med utmaningen att få med er son på tåget. Har man växlat in på ett mer konstruktivt spår kan det rulla på av bara farten.