Sjuåringen är så otrevlig mot oss och syskonen

Publicerad i DN 2013-12-30

Fråga

Vår äldsta dotter är sju år och kan många gånger ha ett ganska otrevligt sätt mot oss föräldrar och sina yngre syskon. Hon kan ha en väldigt bestämmande och kommenderande ton främst till mig och ett ­syskon. Folk runt omkring oss kan ibland reagera på hennes sätt, exempelvis kunde förskolepersonalen säga ”så säger man väl inte till mamma”. Det sker inte hela tiden, men åtminstone ­någon gång varje dag brukar hon snäsa av oss andra.

Hon tilltalar för det mesta sin pappa mycket bättre, antagligen därför att han är väldigt tydlig med vad som är okej och straffar så fort han tycker att hennes sätt är dåligt. Hon får gå ner på sitt rum, eller så vill han inte leka mer, ­berätta vidare eller vad det nu kan vara. Men han gör det på ett, för mig, väldigt bryskt sätt och utan att direkt förvarna.

Jag ber henne att säga det hon vill på ett vänligt sätt i stället, vilket hon ibland gör efter en hel del tjat. Eftersom hon gärna vill bestämma så brukar jag låta henne göra det över vissa saker. Det hjälper dock inte så mycket eftersom hon kan tända till för ingenting, som när vi hämtar henne från bussen och promenerar i stället för att ta bilen ­eller kommer någon minut för sent. Jag ­tycker absolut att man får vara irriterad på olika saker men måste kunna uttrycka sig på ett någorlunda vänligt sätt.

Jag förstår att det här problemet ligger på flera plan, bland annat att min man och jag inte kommer överens om hur vi gemensamt ska hantera hennes sätt. Ibland när vi har varit arga på henne har vi heller inte varit särskilt goda före­bilder vad gäller kommunikation. Ända sen hon var liten har hon varit ett krävande barn på många sätt, vilket i sin tur säkert berott på en hel del osäkerhet hos mig. Jag har varit för mild och andra har uppmanat mig att bli arg på henne vilket jag har försökt att lyssna på, men jag har svårt att hitta det där mellantinget. När jag blir arg blir jag ibland för arg och skriker en del gånger åt henne, vilket jag förstås skäms för.

Både jag och hennes pappa ger henne tid då vi till exempel läser, spelar spel eller är ute och cyklar tillsammans. Hon verkar sakna lite empati i en del situationer om jag jämför med hennes närmaste syskon som är väldigt omtänksamt mot andra. Men jag vet att hon också kan hjälpa sitt syskon och hon visar mig och min man kärlek med ord, kramar och pussar. Hon är väldigt kreativ och leker ofta bra med sitt syskon. Vi älskar henne förstås väldigt mycket och jag längtar verkligen efter att få en bättre kommunikation med henne. Vad ska jag göra när hon uttrycker sig elakt och otrevligt?

Svar

Tack för ditt brev. Du skriver att din dotter ibland är respektlös och otrevlig mot framför allt dig och syskonen. Jag kommer att begränsa mitt svar till just det problemet, eftersom du uttrycker att ni i övrigt har det ganska bra tillsammans i familjen. Jag kommer också att utgå ifrån att sakerna som din dotter säger är oacceptabla och kräver någon slags reaktion. Annars brukar jag ofta rekommendera att man väljer sina strider och helt ­enkelt släpper saker som annars bara riskerar att blåsas upp. Dina förklaringar och idéer om lösningar tycker jag är allt annat än otillräckliga, apropå din signatur. Tvärtom tror jag det ligger en hel del i samspelet mellan dig och din man som du tar upp.

Många skulle nog föreslå att du helt enkelt tar efter din man. På senaste ­tiden har behovet av mer bestämda föräldrar diskuterats flitigt. Tanken är att barn far illa av för lösa tyglar och att föräldrar inte ska vara oroliga för att säga ifrån. Och din mans sätt verkar ju fungera. Eller rättare sagt, det verkar fungera för ­honom, men frågan är hur bra det är för resten av familjen? Problemet är inte att han reagerar eller säger ifrån utan, som du påpekar, att han gör det på ett bryskt sätt. Även om barn upphör att bete sig illa när en förälder blir brysk eller straffar, finns det en stor mängd forskning om baksidorna med att göra så. För det första tar barn efter förälderns sätt att kommunicera, vilket din dotter verkar göra. För det andra, även i de fall straff fungerar brukar barn bara ändra sitt beteende i närvaro av den som straffar. Barn till föräldrar som är för auktoritära blir också oroligare, mer nedstämda och klarar sig generellt sämre än barn till mer demokratiska föräldrar.

I stället borde alltså din man ta efter dig? Du verkar inte tycka att det är en lösning, vilket jag håller med om. Även om forskningen inte visar på lika stora baksidor med ett eftergivet föräldraskap som ett auktoritärt, så finns det likväl baksidor. Det blir framför allt ett problem om barnet lär sig att få sin vilja fram genom att bete sig illa. Jag skrev om detta i ett svar som publicerades i början av hösten om du vill läsa mer. När det handlar om dotterns otrevliga sätt kan eftergivenhet förmedla att det är okej att bete sig så. Även om du säger ifrån kan jag misstänka att din dotter inte riktigt uppfattar det så, eftersom din man har skruvat upp volymen. En annan baksida med att vara eftergiven kan vara att man försöker påverka sitt barn indirekt, genom att bli sur eller otillgänglig när barnet beter sig illa. Det leder förstås till en sämre relation och till att barnet kan känna skuld och skam.

Jaha. Nu har jag alltså föreslagit att du varken ska säga ifrån bryskt eller vänligt. Det finns förstås ett mellanting, även om det kan vara svårt att hitta, som du skriver. Inom psykologi brukar man kalla det för sund självhävdelse, som i korthet handlar om att kunna vara ­bestämd, utan att straffa eller ge fullt ­utlopp för ilskan man känner. När ni läser en bok, och dottern beter sig otrevligt, skulle det kunna vara så här: Din man slutar läsa och lämnar dottern utan förvarning, vilket är för aggressivt. Du diskuterar och ber om bättring, men fortsätter att läsa. Det är för eftergivet eftersom din dotter inte fullt ut uppfattar att hon sårat dig. Dessutom däms ilskan upp hos dig, vilket gör att du kan explodera när måttet är rågat. Det är mycket vanligt om man är dålig på att hävda sig själv och sätta gränser.

Mellantinget skulle kunna vara att tydligt uttrycka att du blir ledsen och förklara att du inte vill fortsätta läsa om hon säger sådant. Då har du förvarnat henne och gett henne ett val. Fortsätter hon att säga elaka saker kan du sluta läsa, men utan att förmana eller påpeka att hon ”får skylla sig själv”. Förklara bara att ni får göra något annat tills hon är på bättre humör.

Jag vet inte om du känner igen dig i detta exempel eller om det skulle vara bra för er att göra precis som jag skriver. ­Poängen är bara att illustrera hur det skulle kunna vara. Jag vill alltså råda dig att inte lyssna på dem som vill att du ska bli argare. Det är snarare andra egenskaper som är viktiga att tänka på. Ofta måste man vara envis och stå på sig lugnt trots att barnet provocerar. Många kan känna att det inte räcker med att vara envis – man måste bli arg för att barnet ska lyssna. Det kan kännas så, men det är ett misstag. Ilskan kanske ger en omedelbar reaktion hos barnet, men i längden vinner envisheten. Det brukar också hjälpa att vara empatisk och visa att man förstår varför barnet blivit argt. Till sist är det bra att vara konstruktiv. Då tänker jag framför allt på att kunna lämna en konflikt ganska snabbt, snarare än att fastna i diskussioner – ”okej, nu läser vi vidare så får vi se vad som händer i nästa kapitel”.

Du kan alltså lära något av din man även om du inte ska ta efter hans bryska sätt. Samtidigt tror jag att det är nödvändigt att han också närmar sig ditt sätt att vara. Jag förstår att ni har diskuterat detta och jag hoppas att ni kan hitta ett mer gemensamt sätt att kommunicera på, även om det förstås inte behöver vara helt lika. Det kanske varken ni eller era barn heller vill.