Min sambo styr min kontakt med vårt barn

Publicerad i DN 2014-01-13

Fråga

Jag har ett problem som består av två delar. Jag har alltsedan vårt barn föddes för sex år sedan alltid känt att min sambo kontrollerat mig när det har varit jag som varit ”ansvarig”. Väldigt snabb på att kommentera och ”rätta till”. Som jag ser det stör hon min interaktion med vårt barn. I dag när barnet är så pass gammalt upplever jag det som väldigt frustrerande att de enda gånger jag kan interagera, prata eller leka med mitt barn är när vi är ensamma. Antingen när vi lämnar hemmet eller när mamman är borta. Det tar sig uttryck i det som jag beskrev ovan, men också genom att sambon ”kidnappar” och tar över konversationen som jag har med barnet. Hon låter helt enkelt inte barnet svara, utan går in och svarar i dess ställe. Jag känner att detta är ett hinder i min och mitt barns självklara rätt att utveckla en egen relation. Hur bryter vi detta?

Den andra delen av problemet är att jag många gånger har försökt lyfta detta utan att hon ens velat förstå. Hon bara slår ifrån sig och menar att ”alla får väl delta i ett samtal”. Sedan slår hon dövörat till och vägrar diskutera vidare. Hur löser jag detta? Jag tar gärna emot tips på litteratur i ämnet som jag kan visa henne, för mig lyssnar hon inte på. Till saken hör att jag sedan tidigare har vuxna barn som jag har en djup, fin och öppen kontakt med (min sambo har inte barn sedan tidigare). Kommunikationsproblem har i stort sett aldrig förekommit i mitt tidigare liv.

Svar

Tack för ditt brev. Jag förstår att situationen är frustrerande, inte minst för att din sambo inte ens verkar förstå vad du menar. Hon kanske inte alls håller med om din beskrivning av läget, men jag kommer i mitt svar att utgå från att din version är riktig. Du undrar hur ni kan bryta mönstret och hur du kan få henne att lyssna på dig. Jag börjar med den sista frågan, eftersom det givetvis blir lättare att finna lösningar om ni kan diskutera på ett bättre sätt. Du ber om litteraturtips för att kunna visa din sambo att hon måste ändra sig. Jag ska återkomma till det, men vill först varna för att det kan bli kontraproduktivt.

I konflikter brukar det generellt vara svårt att övertyga den andre enbart genom att presentera fakta. Även om du tar upp det på ett diplomatiskt sätt finns risken att hon känner sig påhoppad. Mellan raderna kan det uppfattas som ”titta här – du har gjort fel i alla dessa år”. Då blir hon sannolikt inte så intresserad av att erkänna egna brister och hitta gemensamma lösningar. Dessutom misstänker jag att hon inte skulle hålla med om din beskrivning av henne. Därför vill jag i första hand rekommendera att du väljer en annan väg när du tar upp problemet. I stället för att argumentera med fakta föreslår jag att du försöker vädja till hennes empati och förståelse. Be henne om någon eller några konkreta förändringar – eftersom det betyder mycket för dig, snarare än för att hon gör fel eller att det skulle vara negativt för ert barn. Om du exempelvis ber henne om att få mer egen tid tillsammans med barnet, behöver du bara säga att du verkligen uppskattar och mår bra av de stunderna. Om du ber henne sluta göra något gäller samma sak. Väck hennes empati genom att förklara vad du känner när det sker. Oavsett vem som har rätt eller fel kanske hon kan vara beredd att gå dig till mötes för att du ska må bättre.

Även om jag avråder från att argumentera med fakta och litteratur som stöd, så kanske du vill fördjupa dig för egen del. I så fall kan du söka på begreppet ”maternal gatekeeping” och finna en hel del forskning och berättelser som kommer att påminna om dina upplevelser. Begreppet handlar om hur mammor påverkar och stänger ute pappor i familjen. Givetvis kan pappor också stänga ute mammor, men det är inte lika vanligt eftersom mödrar generellt ägnar mer tid åt barn och familj.

En slutsats i forskningen är, föga förvånande, att pappor blir mindre involverade och får en sämre relation till barnen om mammor stänger dem ute. Samtidigt har man konstaterat att det finns många andra faktorer som påverkar. Även om du upplever din sambos beteende som mycket negativt, så finns det alltså många andra saker som kommer att avgöra hur din relation till dottern utvecklas i längden. Det finns också studier som visar att pappor som från början inte är så involverade i familjelivet sedermera stängs ute av mammorna. Det är alltså sällan enbart mamman eller pappan som är skyldig till den här typen av problem. Det illustrerar också att det kan vara svårt att vinna en diskussion med avstamp i forskning – alla kan finna någon studie som passar deras version av verkligheten. Om era diskussioner inte leder till någon förändring återstår för dig att försöka bryta mönstret på egen hand. Vad kan du göra? Ett alternativ är förstås att du försöker få mer egen tid tillsammans med ditt barn. Även om din sambo inte vill medverka kanske du kan förändra din egen tidsplanering för att uppnå det.

När det gäller negativa kommentarer eller försök att ”rätta dig” tror jag att det är viktigt att du står upp för din rätt att ta eget ansvar. Du gör säkert redan det – du skriver att du diskuterat frågan många gånger – men eventuellt kan du göra det på ett annorlunda sätt. När någon ständigt kommenterar det man gör finns en risk för att man knyter näven i fickan eller fastnar i utdragna diskussioner om bästa sättet att göra saker på. Problemet är att de negativa kommentarerna då får för mycket utrymme och man erkänner därmed den andres rätt att ständigt ha åsikter. Försök i stället att ge korta och raka svar. Säg till exempel bara ”okej, men jag tror att jag hellre vill göra så här” med ett så neutralt och självklart tonfall som möjligt. Poängen är att förmedla din rätt att bestämma och agera själv ibland.

När det gäller sambons sätt att ta över konversationer föreslår jag att du försöker fortsätta samtalet med barnet som om ingenting har hänt. Om sambon avbryter får du avbryta tillbaka och försöka plocka upp tråden igen med barnet. Om din sambo svarar i barnets ställe får du ignorera det och ställa frågan igen till barnet, så att det får en chans att svara själv. Håll hela tiden ögonkontakten med ditt barn. Det kan kännas oförskämt att inte titta på sambon, men det är i grunden mer oförskämt att avbryta och svara i någon annans ställe.

Jag vill till sist avsluta med en brasklapp. Det framgår inte hur er relation ser ut i stort, men du låter lite uppgiven när du beskriver din sambos brist på förståelse. Eventuellt är det viktigare att stärka relationen generellt, snarare än att lösa det specifika problem du tar upp. Erfarenheter från parterapi pekar exempelvis på att många konkreta konflikter kan försvinna av sig själva om mer tid och kraft ägnas åt att vårda relationen. Jag vet att det låter präktigt och jag vet att det kan ta emot, men kanske du kan pröva att varje dag visa uppskattning för något din sambo har gjort.