Hur ska vi få vår sexåring att lyssna och bli mindre negativ?

Publicerad i DN 2019-02-22

Följande fråga har jag svarat två gånger på, eftersom jag kände att det första svaret inte blev rätt.

Fråga

Jag har en sexårig son som är helt olik mig och som jag inte vet hur jag ska hantera bäst. Själv var jag som barn alltid väldigt lätthanterlig, glad, förståndig och självständig – ”jag kan själv”. Mina föräldrar litade på mig, jag fick mycket frihet, aldrig några regler utan gjorde som jag ville. Det passade mig bra och har nog gjort att jag alltid känt mig stark, fri och autonom som människa.

Med detta i bagaget ville jag ge min son samma förutsättningar. Redan när han var mycket liten uppmuntrade jag honom att själv tycka till och bestämma. Snart förstod jag dock att han är från grunden en helt annan människotyp än jag. Alltid krävande, ofta negativ, klagande och skrikande – trots att jag bara har omgett honom med kärlek, närhet, tid och lyhördhet har han varit så missbelåten så ofta.

Problemet är kanske att jag har varit för lyhörd för hans akuta behov och inte har lärt honom tålamod, att kunna vänta, att hantera motgångar. Jag har varit där för honom på momangen i allt från amning och när han vaknade på natten som liten, till att torka snor och hjälpa honom leta efter den försvunna legobiten. Jag har sällan sagt "nej" utan har alltid resonerat och ofta kompromissat. Min son har blivit en mycket god förhandlare!

När kraven började skärpas i 4-5-årsåldern (då hojtade förskolan till om att vissa saker inte funkade, eftersom han inte lyssnade på personalen), förstod jag att vi behövde prova nya metoder. Då testade vi belöningstaktik på olika vis och även bestraffning någon gång, men inget hade någon effekt.

Att bli arg har jag provat många gånger (sonen är van vid att det är högt i tak, för hans pappa, min man, är temperamentsfull och vi kan bråka ganska högljutt, för att en minut senare vara vänner igen) och nuförtiden kan det funka – då förstår han att jag menar allvar. Men det känns inte så bra och effekten är kortvarig. Dessutom har min man och jag lite olika åsikter om hur man får barn att lära sig saker. Han beskyller mig för flummiga hippiemetoder, blir arg och vill ha raka led. Jag är bara rädd för att det kan vara kontraproduktivt och har alltid tänkt att det blir bättre med tiden, när hjärnan är mer mogen.

Vissa saker har dock inte blivit så mycket bättre trots år av tjatande, belönande, rytande, positivt förstärkande och ignorerande. Sonen lyssnar inte på vuxna och gör inte som vi säger utan en massa argumentation, krångel eller att man blir arg.

Hemma är matstunderna oftast en kamp, inte minst för att vi vuxna börjar tvista om hur vi ska hantera det. Sonen är också bekväm av sig och vill inte anstränga sig när han blir trött, har ont, är hungrig etcetera. Till sist är sonen också bortskämd med både uppmärksamhet och saker, ensambarn och enda barnbarn som han är. Det tråkiga är att han trots det ofta är ledsen eller arg över vad han inte har.

Hur kan vi bäst lära vår son att lyssna bättre, anstränga sig mer och känna tacksamhet – givet den person han är?

För rättvisans skull vill jag även berätta att han också är hemskt rolig, omtänksam, inlevelsefull och påhittig!

Första svaret

Tack för ditt brev. Det låter som om du och lille prinsen har haft det jobbigt ganska länge nu. När jag svarar på frågor av det här slaget brukar jag försöka leta efter möjliga orsaker till problemen. Du tar till exempel upp att du varit för lyhörd. Att vara lyhörd är i sig något bra, men inte alltid. Om du menar att din son aldrig fått träna på att stå ut med frustration eller utsättas för krav kan det förstås bidra till dåligt humör och konflikter. Du skriver också att du till slut börjat ta till ilska för att få sonen att samarbeta, men befarar att det bara hjälper kortsiktigt och kan vara kontraproduktivt i längden. Så är det ofta, men det beror på hur ofta och på vilket sätt det sker.

Jag skulle kunna fortsätta att nysta bland förklaringar och ge råd om möjliga lösningar, men vill göra något annat den här gången. Jag börjar med följande fråga: Tycker du om din son? Vilken fråga!? Jag ställer en dum fråga till: Tror du att han känner att du tycker om honom? Och en sista fråga: Om din son kunde skriva ett brev om dig, vad tror du att han skulle skriva då?

Varför ställer jag dessa frågor? Jo, för att forskning visar att problem förvärras eller ibland uppstår på grund av föräldrars negativa perspektiv. Du tycker säkert om din son lika mycket som alla andra föräldrar, men jag ska ärligt säga att ditt brev uttryckte något annat. Även om du balanserar bilden på slutet, så handlar texten framför allt om saker som du ogillar hos honom.

Men tänk om din beskrivning faktiskt motsvarar verkligheten? Din son kanske beter sig precis så illa som du beskriver. Jag kan inte ifrågasätta det och vill heller inte uppmuntra till ogrundat positivt tänkande. Det jag däremot vill belysa är att du verkar hänföra mycket av sonens beteenden till hans egenskaper och personlighet. I forskningen jag nämnde tidigare pekas just det ut som huvudsaken.

Ju mer en förälder uppfattar att barnet beter sig illa på grund av sin personlighet, desto mer riskerar föräldern att missa andra omständigheter som bidrar till problemet. Personlighet och medfödda egenskaper är förvisso viktiga orsaker till barns beteenden, ibland kanske viktigare än andra saker. Men den grundläggande personligheten går inte att förändra så mycket, till skillnad från omständigheter som bidrar till problemen i stunden.

Det gäller därför att veta vad man ska lägga kraft på att försöka förändra och vad som tvärtom är nödvändigt att acceptera. Det här perspektivet betonas ofta när det handlar om barn med diagnoser. Då är det begripligt att familjer kan behöva acceptera att barnet inte klarar vissa saker och att man som förälder behöver göra anpassningar. Samtidigt vill jag påstå att perspektivet är mer allmängiltigt än så. Vi har alla olika egenskaper, förmågor och oförmågor som är mer eller mindre föränderliga.

Som sagt visar forskning att barnets medfödda personlighet spelar stor roll och förälderns uppgift blir därmed snarare att möta det barn man råkar ha fått, snarare än att forma barnet. Jag tror inte minst att detta är en utmaning för föräldrar och barn med olika personligheter. En del av frustrationen du uttrycker i brevet kanske har med detta resonemang att göra.

I slutet av brevet ställer du frågan: Hur kan vi bäst lära vår son att lyssna bättre, anstränga sig mer och känna tacksamhet – givet den person han är? Som svar vill jag ge dig en uppgift. Skriv ett nytt brev som du fyller med detaljer om vad du uppskattar hos din son. När du gjort det kan du avsluta brevet med: ”För rättvisans skull vill jag även berätta att han kan vara krävande, bråkig och bete sig bortskämt!”

Kommer problemen att försvinna om du börjar tänka så? Troligtvis inte. Det finns säkert reella problem att lösa både hemma och på förskolan. Men de lösningarna tror jag kommer lite lättare ju mer du kan vända ditt perspektiv. Och med tiden kanske du inte längre kommer att uppleva vissa av sonens beteenden som ett lika stort problem. Eller för att låna formuleringar från din fråga: Acceptera att sonen är den person han är – så kommer ni båda bli bättre på att lyssna, anstränga er och känna tacksamhet.

Andra svaret

För ett par veckor skrev jag ett svar till dig på den här sidan. Det väckte starkare reaktioner än vanligt, både positiva och negativa. En del tyckte att jag var för kritisk och formulerade mig hårt. Att jag borde ha visat mer förståelse för en förälder som faktiskt söker svar och hjälp. Andra uppfattade mitt svar som rakt och menade att det jag skrev var precis vad du behövde höra.

Vilka som har rätt kan förstås bara du svara på, men själv är jag benägen att hålla med mina kritiker. Jag gjorde mer fel än rätt och ber om ursäkt för det. I mitt svar pekade jag på att du verkade fokusera på sonens negativa sidor och beteenden, men förbisåg det positiva. Och att du kanske inte var beredd att bejaka sonen som han var.

Visst kan konfrontation ibland vara nödvändigt, men för att mottagaren ska vara beredd att lyssna måste hen först känna sig hörd och förstådd. Annars riskerar konfrontationen att bli direkt kontraproduktiv. Om du mest kände dig kritiserad eller ifrågasatt blir förstås inte lusten till förändring särskilt stor.

Jag borde ha gjort mer som jag brukar göra (och som jag för övrigt uppmanade dig att göra med sonen): Fokuserat på de frågor du ställde, på ansträngningarna du gjort och förutsatt att du hade goda avsikter. Framför allt borde jag ha formulerat mig mindre hårt. Det brukar öka chansen att någon vill lyssna, men inte bara det. Det främsta skälet till att jag borde svarat annorlunda är bristen på fakta. Med enbart ett brev som underlag gör jag bäst i att tolka texten så välvilligt som möjligt. Därför vill jag göra ett nytt försök att svara på ditt brev. Vilket av svaren som är bäst eller mest sant kan bara du avgöra, men jag hoppas att något av det jag skriver kan vara till hjälp i alla fall. Här är det nya svaret:

Hej igen! Det framgår att du har kämpat länge med din son. Inget har riktigt fungerat och det har heller inte blivit bättre med stigande ålder. Du tar också upp att ni har väldigt olika personligheter, vilket förstås kan vara utmanande i sig. Samtidigt verkar det inte enbart handla om att ni är olika. Du tar också upp konkreta svårigheter du upplever med sonen, som att han inte lyssnar, är negativ och ofta krånglar. Jag skulle vilja börja med att fråga om hur läget är på förskolan nu (eller skolan?). Upplever pedagogerna fortfarande problemen de beskrev för något år sedan?

Jag ställer frågan eftersom du tar upp flera möjliga förklaringar till sonens beteenden som handlar om er föräldrar. Problem på förskolan hänger förstås ofta samman med vad som sker hemma, men det behöver inte vara så. Ibland gör föräldrarna ”allt rätt”, men barnet har medfödda egenskaper som innebär att bekymmer dyker upp i de flesta miljöer. Därmed inte sagt att problemen inte går att lösa eller lindra, men föräldrar (och pedagoger) till det barnet har helt enkelt en större utmaning. Om utmaningen blir för stor eller får konsekvenser för sonens relationer utanför familjen, tycker jag att ni ska söka hjälp för vidare råd.

Du undrar hur ni ska få er son att lyssna och anstränga sig bättre. Du beskriver hur du kan blir arg ibland, men att det bara fungerar kortsiktigt. Du befarar också att det kan vara kontraproduktivt och är oense med din man, som verkar vara ta till ilskan mer konsekvent. Att försöka lösa den oenigheten kanske också skulle kunna minska konflikterna med sonen. Jag gissar att ni redan har försökt det, men vill i så fall uppmuntra er att göra en ny ansträngning. Till att börja med är det viktigt att skilja på gränssättning och att bli arg. Ilskan tillför sällan något, utan blir precis som du skriver ofta bara en kontraproduktiv genväg. Även om sonen lyssnar i stunden, lär han sig att reagera på samma sätt i framtida konflikter.

Din strategi att förhandla och kompromissa är i så fall en mycket bättre lärdom för sonen. Samtidigt kan det förstås bli för mycket av den varan. Om vissa saker går det att förhandla, medan föräldrarna måste bestämma om andra saker. För att sonen ska lära sig skillnaden är det bra om föräldrar kan prata ihop sig om gränserna. När ska ni båda två vara bestämda och envisa (inte arga)? När är det ok att förhandla? Gör ett nytt försök att komma överens om det. Om det är svårt, är en variant att turas om att bestämma. Det låter kanske tokigt, men kan faktiskt bli tydligare för ett barn. Det är lättare att ha en ”chef” på måndagar och en annan på tisdagar, jämfört med att båda ständigt lägger sig i varandras sätt att leda.

Jag vill också ge ett allmänt råd som finns med i nästan alla etablerade insatser för att minska bråk mellan föräldrar och barn. Innan föräldrarna får jobba med att hantera konflikter och lösa problem, är det bra att försöka stärka relationen i största allmänhet. Du skriver att sonen redan är bortskämd med uppmärksamhet. Samtidigt beskriver många föräldrar att en ganska liten del av all uppmärksamhet som barnet får utgörs av kvalitetstid. Tid då man faktiskt gör något tillsammans och har odelad uppmärksamhet på barnet. Rådet är därför att schemalägga en stund med lek eller umgänge varje dag, då du och/eller din man lägger undan allt annat och bara umgås med sonen. Fokuserat umgänge alltså. En vanlig upplevelse är att något då händer med både relationen och konflikterna.

Till sist vill jag återknyta till det du skriver om sonens personlighet, som jag tror kan ställa till det lite för dig. Det är helt begripligt att vilja känna igen sig själv i sitt barn. Det finns dock en risk att fastna i den önskan eller kampen, som kanske inte går att vinna. Som du själv skriver, din son är en helt annan människotyp än du. Då blir det viktigt att skilja mellan beteenden som går att förändra och personlighetsdrag som bara är att acceptera. Att möta den lilla människotypen som din son råkar vara. Du kanske samtidigt redan tänker så, eftersom du undrar: Hur ska vi göra med sonen, givet den person han är?