Min son vill inte ha kontakt med mig – och jag vet inte varför

Publicerad i DN 2019-03-22

Fråga

Min vuxne son vill inte träffa mig. Jag har bara ett barn, och pappan och jag separerade redan när min son var liten. Min son var mycket krävande som barn, allt var en kamp. Enkla saker som att klä på sig på morgonen, äta frukost eller komma iväg till skolan tog evigheter. Han var också mycket gullig och snäll.

I skolan var det i princip som hemma, gullig och snäll men otroligt envis, eller snarare tjurskallig. Det gick och går inte att förmå honom att göra något han inte vill. BUP tyckte inte att han hade problem. Läxor gjorde han nästan aldrig men han hade ändå väldigt bra betyg.

Sedan började han med olika idrotter och då gick det bättre i några år. Tills han började i gymnasiet, där gick det inte bra alls på grund av för mycket eget ansvar. Han stannade helt enkelt hemma och spelade dataspel dygnet runt. Hans pappa och jag var förtvivlade. Det hela ledde så småningom till utredning och diagnosen Aspergers syndrom.

Sedan dess har det varit bättre och sämre perioder – bättre när han haft mer kontakt med kompisar, vilket är något han aldrig haft problem med. Han arbetar nu och träffar regelbundet en psykolog. Mer än så vet jag inte eftersom han inte vill träffa mig. Inga krav eller press ställer jag på honom. Han träffar sin pappa någon gång i månaden, men inte mig. Jag saknar honom jättemycket.

Vi brukade gå ut på restaurang tillsamman eller vara hemma och laga mat under väldigt lugna och trevliga omständigheter. Men nu vill han inte ses alls och svarar inte på mina sms eller samtal. Vi har inte bråkat och inget speciellt har hänt. Förra året sågs vi bara ett fåtal gånger. En gång var jag på sjukhus, då han kom dit och följde mig hem och handlade mat. Vi umgicks i flera timmar och det var väldigt trevligt, men efter det sågs vi bara en gång till det året.

Vad ska jag säga eller göra? Kan du ge mig råd? Tjat hjälper inte och inte heller att säga att jag tycker det är tråkigt att vi inte träffas. Att bli arg på honom är det absolut sämsta man kan göra, då stänger han av helt. Jag har provat allt tycker jag själv.

Svar

Tack för ditt brev. Många föräldrar upplever en brist på kontakt med sina vuxna barn, men din son verkar ha tagit mer avstånd än de flesta. Ditt sätt att skriva gör det lätt att förstå den saknad och uppgivenhet du känner. Inte minst som du har svårt att se någon påtaglig orsak till att sonen valt bort kontakten. I många fall är det konflikter som ligger bakom brist på kontakt mellan föräldrar och barn, men inte i ert fall. Inget särskilt har hänt och sonen verkar uppskatta umgänget när ni väl ses. Innan du förstår mer om varför sonen inte vill umgås är det svårt att lösa problemet. Jag ska därför några råd som jag hoppas kan hjälpa dig att själv finna svar.

Du skriver att du har försökt allt, inklusive att beklaga att ni ses så sällan. Men har du ställt en rak fråga? Det finns många känslomässiga hinder för att fråga om sådana saker, som till exempel rädsla för att sonen ska känna krav och dra sig undan ännu mer. Det beror samtidigt på hur frågan ställs. Ett förslag är att bädda för frågan genom att konstatera det du redan har tagit upp – ”du vet ju att jag gärna skulle vilja träffa dig oftare.” Sedan är det viktigt att betona att du inte anklagar sonen för detta – ”jag tror att du har goda skäl till det”.

För att underlätta för sonen att ge ärliga svar är det också nödvändigt att du själv ger förslag på möjliga skäl. Försök att ta din sons perspektiv och fundera på vad han möjligtvis skulle ha emot att träffa dig mer. Är det något du gör när ni ses, som oavsiktligt bidrar till att han drar sig undan? Är det något han kanske saknar i kontakten med dig? Något du kunde göra mer av? Det gäller att du själv ger några förslag på detta, som ”Jag har tänkt på att jag kanske gör…eller borde göra mer…jag vill gärna att du berättar i så fall!” I brist på att du faktiskt kommer på några förslag får du gissa.

Att bjuda in till feedback på det sättet är ofta nödvändigt för att andra ska våga svara. Det kan också vara viktigt att understryka att svaret inte förpliktigar, till exempel genom att säga ”Jag förväntar mig inte att vi ska börja umgås mer bara för att du förklarar, jag vill bara förstå”. För att undvika att frågorna ska kännas som anklagelser är förstås tonfall och tamjning ofta viktigare än själva formuleringarna.

Innan du har ett sådant samtal med din son kan det vara bra att prata med andra i din närhet. Har de några idéer om vad du skulle kunna göra annorlunda för att förändra situationen? Återigen är det nödvändigt att bjuda in till feedback. Vad säger till exempel sonens pappa? Ni kanske inte har en relation som gör sådana samtal möjliga, men fråga annars vad han tror kan ligga bakom. Och fråga varför han tror att sonen träffar honom så mycket oftare. Återigen, utan att anklaga.

Råden har hittills handlat om att du ska leta efter förklaringar i ditt eget beteende. Du kan också tänka tvärtom. Ibland kan lösningen på ett problem vara att inte göra någonting alls. Att acceptera läget och gå vidare med livet. Det kan låta uppgivet, men det finns en skillnad mellan att ge upp och att acceptera saker (relationer) för vad de är. Antag att det är precis som du skriver. Din son ser inga problem med att träffas utan tycker till och med att det är trevligt. Ni kanske helt enkelt har olika personligheter och intressen. Eller har han en annan uppfattning av relationen och mindre behov av kontakt, kanske som en följd av sin diagnos?

Aspergers syndrom innebär att känslouttryck och relationer kan tolkas på ett annorlunda sätt, vilket omgivningen ibland misstar för att personen inte bryr sig. Du har säkert mycket kunskap om detta, men i forskning om föräldrar till barn med Aspergers syndrom har just acceptans av diagnosens följder visat sig betydelsefull. Att kämpa för en (omöjlig) förändring gör bara att man som förälder mår sämre och har mindre kraft över till annat.

Det för mig vidare till en sista fråga. Hur ser din sociala situation ut förutom den glesa kontakten med sonen? Har du andra närstående eller vänner du umgås med och kan få stöd av? Jag förstår att du inte efterfrågar mer kontakt med andra i största allmänhet, utan vill ha en närmare relation just till sonen. Samtidigt finns en risk att din sorg över er brist på kontakt hindrar dig från att ta del av andra områden i livet. Hur du mår och vad du gör i övrigt i livet kan ju faktiskt också ha indirekt betydelse för relationen till sonen. Det är till exempel ganska vanligt att vuxna barn upplever kontakten med en förälder som kravfylld och präglad av dåligt samvete, om föräldern lever ett ensamt liv.

Det kan te sig orättvist att den som redan har ett rikt socialt liv är lättare att närma sig, än den ensamma som har störst behov av kontakt. Samtidigt är det orättvist om ett barn får bära för stort ansvar för en förälders välmående. Sedan kan det hända att du inte alls lever ett ensamt liv, och att din son inte alls upplever situationen som kravfylld. Det var bara ytterligare en spekulation från min sida.

Jag vet inte om du känner igen någon av mina hypoteser. Om du gör det hoppas jag att det kan leda vidare till att situationen förändras. Annars är det viktigt att komma ihåg att relationerna mellan föräldrar och barn utvecklas och ändras genom hela livet. Barnet träffar en partner, flyttar kanske närmare sin förälder, eller får egna barn. Precis som du och din son en gång tappade kontakten, så kan det hända att ni återfår den när förutsättningarna i livet skiftar. Även det hoppas jag på.