Jag mår så dåligt av att hela tiden behöva ljuga för mina halvsyskon

Publicerad i DN 2019-04-26

Fråga

Jag behöver råd om hur jag ska hantera min situation. Jag har skilda föräldrar sen jag var mycket liten. Jag har syskon hos både mamma och pappa. Mina syskon är det bästa jag vet.

Det dröjde länge innan jag fick några halvsyskon på pappas sida – trodde jag. Sedan fick jag plötsligt reda på ett tre år yngre syskon genom Facebook. Min pappa och min släkt har alltså ljugit för mig hela livet. Min pappa vill inte veta av syskonet. Hen bor hos sin mamma. När jag fick reda på detta ville min pappa inte att jag skulle träffa mitt nya syskon. Jag gjorde det ändå efter två år.

Mitt problem har varit att jag har blivit tvungen att ljuga för mina yngre syskon (som fortfarande är barn) hos pappa, som han fått i en ny relation. Jag får inte berätta något. Men jag mår så dåligt. Jag har förträngt detta i snart tio år, vilket har lett till att jag inte kan åka dit längre. Jag mår för dåligt av att se mina syskon i ögonen och veta något de inte vet.

Jag har sagt till pappa att jag inte vill ljuga mer men han bryr sig inte. Och han tänker inte berätta. Jag går med ständig ångest, att ljuga är det värsta jag vet och känner mig samtidigt som världens sämsta syster som inte sagt något. Jag är rädd för att inte få träffa mina syskon om jag berättar. Jag är desperat, vet inte vad jag ska göra. Alla vet om det utom mina två syskon hos pappa.

Svar

Tack för ditt brev. Jag förstår verkligen att du mår dåligt över detta, inte minst som du har fått bära på hemligheten så länge. Jag måste också erkänna att jag tycker att din fråga är svår. Det finns så många personer och saker att ta hänsyn till i dilemmat du befinner dig i. Vilken rätt har din pappa att undanhålla informationen från dina yngre syskon? Och vilken rätt har du att berätta? Eller har du till och med en skyldighet att berätta? Är det en juridisk fråga? Eller handlar det mer om moral och psykologi?

Jag kommer inte att kunna ge ett klart svar på hur du ska agera, men jag ska göra mitt bästa för att ge perspektiv på problemet. Förhoppningsvis kan det hjälpa dig att själv komma fram till en plan. Eftersom det är lätt att tappa bort sig i texten bland alla inblandade kommer jag att hitta på ett namn för syskonet som din pappa inte har kontakt med (”Anna”).

Vad säger lagen om er situation? Har dina yngre syskon en juridisk rätt att veta om Anna? Troligtvis inte. Om något är det i så fall Anna som har rätt till kontakt med sin pappa, om hon nu skulle vilja det. Lagen är tydlig när det gäller (minderåriga) barns rätt till umgänge med föräldrar, men inte när det gäller kontakt mellan syskon. Det som framgår av lagtexten är att vårdnadshavare har ansvar för att barn ska kunna umgås med andra som står särskilt nära (till exempel syskon). Om föräldrar till exempel hindrar halvsyskon från att ha kontakt med varandra, kan ett syskon ta kontakt med socialtjänsten som bedömer om frågan ska prövas i rätten. Eftersom dina yngre syskon inte ens träffat Anna, är det inte troligt att socialtjänsten skulle driva er fråga vidare.

Som jag tolkar lagen har dina syskon alltså troligtvis ingen rätt till att få veta och din pappa har därmed heller ingen juridisk skyldighet att informera. Samtidigt finns det inget juridiskt hinder för dig eller Anna att berätta för syskonen. Därmed återstår de moraliska och psykologiska frågorna. Vem har störst behov och vad blir bäst för alla inblandade?

Jag vet inte hur mycket du har pratat med din pappa om detta. Mitt första råd blir ändå att försöka att göra det igen. När det gäller laddade frågor som denna uppstår ofta låsningar. Båda parter klamrar sig fast vid sina åsikter utan att lyssna eller försöka förstå varandra. När du tar upp frågan kan det därför vara bra om du släpper alla ambitioner att försöka övertala din pappa – försök bara förstå hans motiv. Varför vill han inte berätta för de yngre syskonen? Vad är han rädd för?

Du kan säga rakt ut att du bara vill förstå, men framför allt är det viktigt att du själv tänker så när du går in i diskussionen. I så fall ökar chansen att din pappa inte känner sig pressad och att ni faktiskt får mer förståelse för varandras perspektiv. Förhoppningen är förstås samtidigt att det här sättet att prata kan leda till att din pappa själv väljer att berätta. Om man vill få andra att ändra åsikt når man ofta mycket längre genom att lyssna, snarare än att argumentera.

Samtidigt är det förstås inte givet att din pappa har fel. Han kanske har goda argument för att inte berätta för syskonen. Han kanske exempelvis tycker att de ännu är för små och ser omständigheter som gör att informationen skulle vara till nackdel för dem. Du behöver därmed också reflektera över dina egna motiv – varför vill du att syskonen ska få veta? Är det för deras skull, för Annas skull, eller är det för att du ska slippa bära på en hemlighet?

Ytterst är det här en fråga mellan Anna och dina yngre syskon. Förutom att prata med din pappa är det därför förstås nödvändigt att diskutera frågan med Anna också. Ni måste fundera på konsekvenserna för alla inblandade. Skulle det vara till nackdel för dina syskon att få reda på detta? Vad kommer att hända med relationen mellan din pappa och dina yngre syskon? Hur lång tid tog det för dig att hantera det faktum att du hade blivit förd bakom ljuset? Finns det andra personer som kan påverkas av detta?

Jag gissar att en avgörande fråga är åldern på syskonen. Är de gamla nog för att hantera informationen om ett okänt syskon? En vägledning tycker jag kan vara juridiken om barns rätt till information och inflytande över viktiga frågor i livet. Generellt ökar den rätten när barn ”är tillräckligt mogna”. Det finns ingen bestämd åldersgräns, men 12 år används ofta som riktmärke. Ungefär i den åldern brukar till exempel barn till separerade föräldrar har mer rätt att bestämma hur de ska bo. Likaså har barn till spermadonatorer vid den åldern rätt att få reda på vem den biologiska föräldern är.

När dina syskon är ”tillräckligt mogna” tycker jag därför att ditt dilemma minskar något. Då kanske det blir tydligare för dig och Anna att ni bör berätta för dem. Sedan är det upp till dina syskon och Anna att gemensamt bestämma om de ska ha någon kontakt. Din pappa kan som vårdnadshavare enbart hindra det om det skulle vara till uppenbar skada för syskonen.

Som sagt, det var ingen enkel fråga du ställde och jag vet inte om mitt svar har gjort dig mycket klokare. Oavsett hur du väljer att agera vill jag ge dig en stor eloge för ditt engagemang för syskonen. Du skriver att dina syskon är det bästa du vet och jag kan bara konstatera att det är tur att syskon finns, när en och annan förälder inte lever upp till sitt ansvar.