Vågar jag prata med vännerna om hur de uppfostrar sitt barn?

Publicerad i DN 2019-05-24

Fråga

Jag och min partner umgås en hel del med ett par vänner och deras två barn, en bebis och ett småbarn. Våra vänner berättade när första barnet var runt ett år att de ville ha ett föräldraskap där de undviker ordet nej. Bra och fint, tänkte jag och min partner.

Nu ett par år senare får det äldre barnet som är några år mest höra just ”nej”, ”gör inte så”, ”prata tystare” och de ger hen mest en massa order. Ibland är det befogat när de säger nej men oftast tänker jag att barnet kan få testa och utforska själv. Barnet blir också ibland ryckt i armen av den ena föräldern när hen inte slutar med ett beteende. Barnet självt skrattar bort det då, men är i senare skede rätt hårdhänt i den egna leken.

Själv tror jag på prestigelös barnuppfostran, där vuxna behöver råd och stöttning av andra vuxna med barn, och att våra vänner verkligen skulle behöva att någon uppmärksammar dem på hur de tilltalar sitt barn. Men, jag törs inte. Jag är rädd att de kommer att missförstå och inte hålla med mig samt att vår vänskap skulle bli lidande. I tillägg så är barnet ett glatt socialt barn som är som barn är mest. Kanske är det mest jag som tycker alla nej, förmaningar och tjat är jobbiga?

Svar

Tack för ditt brev. De flesta av oss skulle kunna ta kritik om hur vi sköter våra krukväxter. Synpunkter om hur vi hanterar våra husdjur skulle kanske också passera. Att få kritik som förälder är däremot desto känsligare. Få saker känns så personliga som att bli ifrågasatt på den punkten. Laddningen i ämnet gör att även de mest välmenande och försiktiga råd tolkas som kritik. Jag menar alltså att du kan ha rätt i din farhåga. Om du tar upp frågan finns risken att vännerna reagerar negativt.

Jag håller samtidigt med dig om att dina vänner skulle behöva lite perspektiv och råd, om jag utgår från din beskrivning av deras beteende. Den avgörande frågan är hur du i så fall skulle kunna ta upp detta.

Hur kan du undvika att de slår bakut och enbart känner sig kritiserade? Hur kan du öka chansen för att det faktiskt gagnar dem och deras barn? Finns det andra sätt att påverka dem på, förutom att ta upp ämnet direkt? Jag ska återkomma med några råd om detta, men vill först diskutera möjliga orsaker till vännernas beteende.

Har de ändrat åsikt om föräldraskapet, eller är de omedvetna om sitt beteende? Antagligen både och. Vi föräldrar är sällan helt medvetna om hur vi låter och beter oss med våra barn. Forskning visar till exempel att objektiva observationer av föräldrars beteenden rimmar illa med hur de skattar sig själva. Det är också lätt att bli blind för hur beteenden i nära relationer gradvis förändras över tid.

Sedan kan man tänka sig att era vänners tidigare ambitioner i föräldraskapet har kommit på skam när de ställts inför realiteten att leva med två små barn.

Forskning har också funnit att föräldrars perspektiv på barns beteenden påverkar föräldraskapet. Exempelvis tenderar föräldrar att klandra barn mer, ju mer de uppfattar att barnet borde kunna styra och ta ansvar för sina handlingar. En möjlig förklaring till deras återkommande tjat kan alltså vara orimliga krav och förväntningar, med tanke på att barnet bara är några år.

Det är också vanligt att föräldrar justerar krav och förväntningar på ett barn som just fått ett yngre syskon. Den nya bebisen snor rollen som det oskuldsfulla barnet i familjen, medan treåringen plötsligt förväntas vara ”stor”.

Dessa saker kan vara bra att ha i bakhuvudet om du pratar med vännerna.

Hur ska du då gå till väga? Ta upp ämnet med den förälder som du tror är mest öppen för ditt perspektiv. Var ärlig och tydlig, eftersom antydningar lätt kan misstolkas. Samtidigt är det viktigt att vara ödmjuk inför möjligheten att du kan ha fel bild av situationen. Till exempel: ”Jag vet inte om jag är överkänslig, men sen X föddes tycker jag att ni har blivit hårdare och säger till Y mer. Eller har jag fel?”

Om du inte har några egna barn kan du utgå från det i samtalet – ”Jag har ju ingen aning om hur det är att hantera ett barn i trotsåldern…”. Har du barn blir det viktigt att lyfta fram igenkänning och egna tillkortakommanden – ”Jag tjatar ju hål i huvudet på mina egna barn. Jag vet hur det är!” Du ska givetvis inte överdriva eller ljuga, men om du har barn kan du säkert känna igen dig i delar av dina vänners beteenden.

Det är bra att hålla beskrivningen av problemet kort och sedan bolla över till vännen. Ställ frågor och lyssna på ett bekräftande sätt, så ökar chansen att hen öppnar sig. Upplever vännen alls det här problemet? Har du fått en felaktig bild? Har vännen pratat med den andra föräldern om detta? Undvik att ge råd om vännen inte ber om det. Försök i stället att vara ett bollplank där hen får utveckla sina egna lösningar.

Ett alternativ till att direkt ta upp frågan är att föregå med gott exempel när ni umgås. Om deras barn gör något som de brukar reagera på, kan du försöka föregripa och själv avleda eller lotsa barnet vidare. Du kan också lyfta fram barnets styrkor i samtal med vännerna, liksom prata allmänt om hur andra barn i samma ålder beter sig. Detta kan vara särskilt hjälpsamt om du misstänker att de har för höga krav på sitt barn.

Måste man vara så försiktig och passiv som jag föreslår i mitt svar? Behöver inte vissa föräldrar höra en rak och hård sanning? I vissa fall kan det kanske vara till hjälp, men ofta blir det kontraproduktivt. Argumentation och konflikt är i regel sämsta sättet att påverka någon. Den som får kritik på det sättet brukar tvärtom bli allt mer fäst vid sin egen ståndpunkt. Jag tror samtidigt att du kanske inte behöver just detta råd. Ditt brev vittnar om ödmjukhet och i sista meningen sätter du fingret på en central insikt: Rätt och fel i föräldraskapet handlar delvis om värderingar. I vart fall så länge dina vänners barn verkar må bra.