Hur ska vi hjälpa vår son att inte bli ”överkörd” av andra barn?

Publicerad i DN 2015-02-09

Fråga

Vår son är nu drygt 2,5 år. Han är för det mesta mycket positiv och glad. Han pratar väldigt mycket och gärna (mycket mer än de flesta i hans ålder och omgivning) och leker intensivt med oss föräldrar, släkt och kusiner. När det kommer till andra vuxna är han också framåt, men när det gäller samspelet med vissa barn, ­ även dem som han känt ett bra tag genom förskolan, känns det som om han förvandlas till en passivt avvaktande betraktare.

Så länge det handlar om lugnare lekar med andra barn och det inte blir någon typ av konflikt fungerar det ofta bra. Jag uppfattar därför inte att han är generellt blyg eller osäker i kontakten med andra barn. Min oro handlar i stället om att han blir ”överkörd” så fort det blir någon liten konflikt eller meningsskiljaktighet, särskilt med barn som är bestämda eller fysiska.

Ända sedan min föräldraledighet, när vi var ute på lekplatser, har jag sett att andra barn ofta tar ifrån honom de saker han håller på med. När han var yngre verkade det inte bekomma honom så mycket, men nu blir han ofta ledsen och upprörd. De flesta barn verkar starkare och mer motoriskt utvecklade än han, så han har inget rent fysiskt att sätta emot. När jag är med i en sådan situation försöker jag dyka ned och ”medla” och vara så opartisk och rättvis som möjligt. Det innebär alltså att jag direkt säger till om min son skulle försöka ta någon annans leksak. Jag vill ju dock inte blanda mig i för mycket så det känns som en svår avvägning.

Om barnet som tagit en sak blir arg och/eller ledsen för att hen inte får behålla den så är min son snabbt framme och erbjuder hen saken. Slutresultatet blir alltså, även om någon försöker rätta till situationen, att min son blir av med saken han höll på med.

Jag vet att man inte ska projicera sina egna känslor på ett barns värld och att så här små barn knappast har förmåga att ta andras perspektiv, men om jag skulle översätta det till min värld och vuxna begrepp skulle det kännas hemskt att vara i en verklighet där man hela tiden blev ”bestulen” på de saker man höll på med utan att vara förmögen till motstånd, och där man även kände sig nödgad att lämna ifrån sig saker som man rättmätigt fått tillbaka för att lugna ”förövaren”.

Mina frågeställningar utifrån detta är: Hur ska vi bäst hantera situationer där andra barn tar saker från min son? Hur får jag min son att stå på sig – samtidigt som han givetvis ska behålla viljan att dela med sig ibland? Hur kan vi konstruktivt resonera med föräldrar till barn som tar dessa saker? De föräldrarna ser sällan något problem i ”stjälandet” utan säger saker som att ”barn är barn” … När jag träffar andra föräldrar med samma frågeställning uppstår oftast en intensiv igenkänning och diskussion, men sällan är det någon som har några bra ”lösningar”.

Svar

Tack för ditt brev och för att du tar upp detta viktiga ämne. Jag förstår verkligen att det är svårt att se sonen gång på gång bli överkörd av andra barn. Särskilt som det inte är givet om och hur ni ska ingripa i dessa situationer. Förvisso behöver det inte vara ett problem att ett barn får rollen att stå tillbaka mer än andra så länge barnet trivs med sin roll, men det verkar inte din son göra längre. Någon kanske påstår att ni oroar er i onödan, eftersom sonen fortfarande är så liten och mycket kan hända de närmaste åren. Det kan förstås stämma, men jag förstår att ni redan nu vill puffa honom i rätt riktning. Även om problemet kan försvinna av sig självt med tiden, så är detta något som drabbar er son nu.

Vissa barn är ängsliga i de flesta sociala situationer och behöver därmed bli bättre på att våga ta kontakt i allmänhet. För er son verkar dock osäkerheten vara begränsad till just konflikter eller meningsskiljaktigheter.

Mer specifikt brukar sådan osäkerhet handla om att känna oproportionellt obehag just för andras starka känslor. Din son undviker till varje pris att andra barn ska bli arga eller ledsna. Denna rädsla brukar i sin tur leda till att man gör avkall på egna behov, som när din son ger tillbaka en leksak för att lugna sin upprörda kamrat. Den konkreta utmaningen för din son är därmed att våga hävda sig eller säga ifrån, trots att ett annat barn reagerar negativt. Det är viktigt att lära sig detta både som barn och som vuxen, eftersom det är så tydligt förknippat med allmänt välmående.

Hur ska du lägga dig i när du ser att din son blir överkörd, om du ska göra det? Generellt brukar rådet vara att föräldrar bör undvika att ta över och lösa problemet åt barnet. I forskning om rädsla och osäkerhet betonas detta som särskilt viktigt – ju mer föräldrar uppmuntrar barn att självständigt hantera utmaningar, desto säkrare och tryggare blir barnen. Ett förslag är därför att du avvaktar och inte ingriper för snabbt, för att ge din son en chans att reda ut situationen själv. Klarar han inte det kan du försöka att ge stöd och lotsa honom till en lösning. Ibland kanske du kan medla mellan barnen och hjälpa dem med kompromisser, som exempelvis att turas om eller leka tillsammans med något. Med små barn måste vuxna förstås ibland ta över och lösa problemet åt barnen för att upprätthålla något slags rimlig rättvisa. Jag gissar att det är ungefär på detta sätt du brukar göra, men ofta kan man bli bättre på att ge stödet stegvis snarare än att ta över för snabbt.

Det råd jag just gav kanske inte hjälper ett dyft om det andra barnet börjar skrika och gråta. Hur bra du än har lotsat och medlat kanske din son genast ger med sig då. Hur kan du lära honom att stå på sig i det läget?

Det är svårt att förbereda en 2,5-åring på sådana situationer genom samtal och diskussioner. Det är också i regel svårt att ”träna” med rollekar, som man kan göra med äldre barn. Med små barn får man i mycket högre grad försöka passa på och visa hur de ska göra i verkliga situationer. Man får med andra ord förlita sig mer på mitt föregående råd – att lotsa och stötta i stunden.

När din son är på väg att ge tillbaka en leksak gäller det alltså att försöka hejda honom och visa att man ibland får stå ut med att andra blir ledsna. Jag gissar att du har prövat detta, men kanske har du mest försökt att förklara att han har rätt att göra som han själv vill? Ett alternativ kan vara att distrahera honom från det andra barnet genom att börja leka eller gå undan en bit.

Poängen är att hjälpa honom att fokusera på sig själv och leken, snarare än på det andra barnets behov. Om han klarar detta några gånger kanske han också märker att ilska och tårar inte varar så länge och inte är så farliga.

Du undrar också hur du kan ta upp detta med andra föräldrar. Jag vill påstå att det viktigaste inte är vad du säger till dessa föräldrar, utan hur du agerar i själva konflikten. Även om en förälder avfärdar problemet med att ”barn är barn” kan du välja att ingripa ändå. Om du lotsar, medlar och ibland själv tar tillbaka en leksak, visar du rent konkret för din son att hans behov också är viktiga. Om den andre föräldern reagerar negativt får du dessutom tillfälle att visa sonen hur man kan stå på sig på ett schysst sätt. Jag föreslår inte att du oavsett hur den andra föräldern reagerar utan vidare ska ingripa, utan uppmuntrar bara att du ser dessa situationer som tillfällen att kunna föregå med gott exempel. Att inte för lätt gå med på att ”barn är barn”.

Så här långt i svaret har utgångspunkten varit att din sons sätt att agera är ett problem. Det är förvisso rimligt med tanke på hur viktigt det är att kunna hävda sina egna behov, men jag vill ändå avsluta med ett annat perspektiv. I brevet framgår det att din son är lyhörd för andras behov och visar prov på empati när andra blir ledsna och arga. Han är kanske dålig på att hävda sig, men det kan åtminstone delvis bero på att han är särskilt lyhörd och empatisk för sin ålder. Och jag vill påstå att dessa förmågor är betydligt svårare att lära sig under uppväxten, jämfört med att säga nej.